Feel in the Blogg

Jag tillhör dom som är emot djurförsök. Det finns alternativa metoder.

Barnombudsmannen, BO, planeras att läggas ner. Djurskyddsmyndigheten är redan nerlagd – vilket visar att de som har minst möjlighet att göra sin röst hörd – barn och djur – också värderas minst. Deras intressen är inte värda att tas tillvara.

Nu pratar jag om Sverige – och i övriga världen ser det ännu sämre ut. Detta med kloning gör mig upprörd. Vi kan nu läsa att amerikanska forskare lyckats att klona makabapor.
På www.ungafakta.se kan man läsa följande för barn om apor: ” Halvapor, apor och människoapor tillhör alla en djurgrupp som kallas primater (”herredjur”). De är de intelligentaste av alla djur. Hit hör även människan.”

Vi ”de intelligentaste av alla djur” – är också de mest känslokalla och respektlösa av djuren! Vår intelligens tar inte in etik och moral vad gäller djurförsök på våra nära släktingar – aporna.

Vad ger oss för rätt att manipulera, plåga och ”använda” andra livsformer – och jag talar då i första hand om primaterna?

Ta en titt på Djurens Rätts hemsida i denna fråga: www.djurensratt.se

Allt liv har ett värde och ska behandlas med respekt. Det gäller växter, djur och allt levande. Tänk om vi ”intelligenta” människor kunde börja aktivera våra hjärnor bättre vad gäller EQ som står för Emotional Quotient, ”emotionell kvot” – d v s hur bra man är på att förstå och tolka sina egna och andras känslor.

Hur långt är vi beredda att gå ”i mänsklighetens namn”? Ska vi börja klona människor också? Vilka ska vi då välja? Några föräldralösa barn i Asien – eller förståndshandikappade på institution?

Fundera på det – och stöd sedan Stiftelsen Forskning utan djurförsök!

Att bli frisk från utbrändhet känns som en ”mission impossible” ibland. Har man barn hinner man aldrig rehabilitera sig själv. När man orkar hålla sig upprätt är det så många måsten som ramlar över en – just p.g.a. barn och deras behov.

Sov alldeles för lite i natt och hade nog inte tänkt att åka Köping tur och retur på morgonen… Men dottern missade bussen av en mängd olika anledningar – och då är det bara för morsan att ta ut bilen och sikta mot Köping.

På vägen hem tänkte jag på den bok jag nyss köpt: ”Att välja glädje” av Kaj Pollak. Av en lite märklig anledning träffade jag en kvinna som rekommenderade denna bok till mig – och den är mycket bra.
Har bara kommit till första sidorna men de har ändå lärt mig en hel del. Man blir det man är – kan man kanske sammanfatta det. De tankar man har, det sätt man är på – den människan blir man.
Tänker jag positivt – blir jag en positiv människa. Försöker jag vara glad – så blir jag en glad person även inuti.

Så på hemvägen såg jag solen och hur vackert den lyste. Det blänkte som guld i fönstren på husen jag passerade. Tänkte – vad gör väl en resa till Köping en tidig torsdagsmorgon?? Det var ju bra att jag kom upp. Och sån tur att jag har en bil och kunde skjutsa dottern! Och så glad hon blev att jag skjutsade henne. Vad bra att jag kunde glädja henne med det.

Så tack Du okända kvinna som gav mig tipset! Nästa gång jag ser henne ska jag berätta för henne om vad boken gett mig OCH fråga efter hennes namn!

Sol på er!

Grattis världens bästa Astrid! Du fyller 100 år idag där uppe i Din himmel!

Tänk att Du aldrig fick nobelpriset! Du som har gjort all världens barn så lyckliga och glada! Och även deras mammor och pappor…
Men det gick troll i det där om att Du skulle få priset. Alldeles för många ”vanliga människor” ville det! Och en barnboksförfattarinna – det passade sig visst inte…

Hur som helst med det – Du är välkänd och älskad över hela världen! Och Du gav alla Pippiar och alla Emilar ett ansikte! Dom där ungarna som gör som det faller dom in, verkar det. Som inte riktigt uppför sig ”som man ska”. Dom blev Pippi Långstrum och Emil i Lönneberga! Annars kallas de numera barn med ADHD och Aspergers syndrom.
Kärt barn har många namn – så ska man väl säga och vara snäll på en så fin födelsedag som idag.

Så GRATTIS KÄRA ASTRID och må så gott. Vi ses alla i Nangijala!

Idag orkade jag läsa förstasidan i tidningen vid frukostbordet. Jag orkade också läsa förstasidan på hemsidorna DN, Svenskan och några till.         T o m orkade jag skriva en blogg på det jag reagerade mest över när jag läste nyhetssidorna – nämligen att tingsrätten i Ystad tycker det är OK att smälla barn i stjärten i uppfostrande syfte.

Men någon promenad orkar jag inte.
Tänk så psyket påverkar den fysiska kroppen. Min farmor som slet hårt var en gång till en läkare som tröstade henne och sa: ”Även den största och starkaste man kan plötsligt bli så svag att han inte orkar ta sig ur sängen – så kan nerverna påverka en människa”.
På den tiden – 1930-talet – pratade man ju om ”klena nerver” och inte utbrändhet. Att vara dålig i nerverna var väl snäppet värre än att idag kallas utmattningsdeprimerad – fast båda diagnoserna klassas lika illa och ”är egentligen ingen sjukdom” om man ska tro politiker och försäkringskassa.

Jag kommer i alla fall igen så sakteliga. Varm kram till er alla därute! En liten bild att lysa upp med, tagen på tidigare promenad:

1979 var Sverige först i världen med en lag som förbjuder aga av barn. Ändå frias ett föräldrapar i Ystad från misshandel!

I lagen står följande: ”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.”

Detta gäller tydligen inte i Skåne!

Den 5-åriga flickan har vid en hälsovårdskontroll sagt att hon blivit slagen och pappan har också erkänt att han ”daskat till henne i baken” och dessutom sagt att det var i ”UPPFOSTRANDE SYFTE”!!
Ändå väljer tingsrätten i Ystad att fria båda föräldrarna.
Enligt domstolen har pappans slag inte haft den intensitet och varaktighet eller orsakat tillräckligt mycket smärta för att bedömas som misshandel.

Vad ger detta för signaler?? En lag som inte följs!! Vart ska en 5-åring vända sig då?? Vem står upp för henne nu??

Våld föder våld. En dask i baken löser inga problem och har ingenting med uppfostran att göra! Det är bristande tålamod och oförmåga till inkännande hos föräldrar!
Sen i dessa tider av tidspress och stress så kan man ju undra hur stort mörkertalet är… När föräldrar är allt mer trängda – orken och tiden räcker inte till. Kan det möjligen vara så att hetsen i samhället gör att mamma och pappa höjer handen och slår i ren desperation för att orken tryter när ungen krånglar och ”tidsschemat” är på väg att kollapsa…

Barnombudsmannen behövs nu mer än någonsin! Att föreslå att lägga ner BO är helt befängt – det står helt klart.