Feel in the Blogg

En grå morgon följdes av en lika grå dag – utanför mitt fönster likväl som inuti mitt sinne. Allt kändes tungt, ingen ork fanns och helst skulle jag velat ligga kvar i sängen hela dagen och bara gråta. MEN det går inte när man har familj och måste se till att få iväg barnen till skolan och sköta de ”måsten” som inte gör sig självt om inte jag gör dom. Att ta itu med jämställdheten inom familjen och att försöka uppfostra barnen till att göra det dom borde göra fanns absolut ingen ork till – har inte funnits på länge… Så då följer man minsta motståndets lag – man gör det själv, fast man inte orkar…

Helst ville jag inte visa mig ute, absolut inte träffa människor – men mjölken var slut och väl där i affären hämtade jag ett paket som det kommit en påminnelse om att jag borde hämtat för länge sen.

Hemkommen öppnade jag postorderpaketet och där låg de gardiner som jag beställt till yngste sonens rum för rätt så länge sen. Eftersom det var nystädat hemma och fönstren blivit putsade så tänkte jag att gardinerna ju kom rätt så lagom i tiden.
Jag satte upp dom – och fick en glädjekick! Gardinerna var underbart blå, någonstans mellan duvblå och lavendel och rummet blev som nytt! Det blev så fint så jag blev alldeles yr av glädje och fick lov att ringa min mamma och berätta. Mamma smittades av min glädje och efter en stund t o m skrattade vi båda två.

Tänk vad ett par blå gardiner kan göra underverk…

Har funderat över öknamn och smeknamn. Oavsett att jag är feminist eller inte så konstaterar jag att smeknamnen verkar komma från kvinnorna och öknamnen från män. Kan det vara så?

Jag tänkte på alla smeksamma namn och benämningar som ofta mammor ger sina barn och som flickor ger sina pojkvänner. Förutom alla kärleksförklaringar man ger sin katt eller hund.

Kärleksknytte, ljuvlis, lovechild, gosunge, hjärtegull o s v. I Frankrike säger man ”mon petit chou” som lär betyda mitt lilla kålhuvud – ungefär som vår pussgurka – åt det gröna hållet alltså. Med ömhet och kärlek i rösten kan man kalla sin älskade för nästan allting – min lilla myspys, flirtkula, guldnäbb.
Hur ofta hör man pojkar, killar, män yttra dessa smeksamma kärleksförklaringar? Ibland kanske… – förhoppningsvis…
Vilka är det som vrålar bögjävel, hora, mongo, och annat som jag helst inte vill skriva ner? En och annan tjej, tyvärr, men vilka utgör det stora flertalet?

Varför är det så? Fundera på det och ge mig lite ledtrådar och förklaringar. Vad tror DU?

Idag vaknade jag och grät. Det är precis 2 veckor tills jag förlorar min anställning. Jag började jobba i november 1974 och har älskat mitt arbete. Älskade det så till den milda grad att jag gjorde allt för att klara det på bästa sätt och samtidigt ta hand om hem och familj.
Det slutade med utbrändhet.

Försäkringskassan i Arboga såg i höstas till att jag inte fick fortsätta att arbetsträna hos min arbetsgivare eftersom de redan ansåg att jag hade ett annat jobb – inom Femnistiskt initiativ. En ren lögn som jag gjort allt för att bevisa! Men Försäkringskassans ord är lag! Dom har inte ens kontrollerat med någon i Feministiskt initiativs ledning om vad mitt intresse för Fi bestått i. Nej, det räckte med kvällstidningarnas förtal om mig – sen var Försäkringskassans ord LAG!

Jag gråter ofta och det senaste året har fått mig mycket sjukare. Jag ser ingen framtid och inget hopp. Det som håller mig uppe är medlemsskapet i Fi. Ett parti som vill verka för just dom förtalade, hånade och glömda i vårt samhälle. Gamla, sjuka, handikappade såväl som invandrare, HBT och KVINNOR!

Fi håller mig uppe liksom min familj och mina nära vänner.

…har man väl stött på under årens lopp. Jag menar förstås påskkäringar – som numera verkar föra en mycket tynande och undangömd tillvaro.

Jag satt lite nostalgiskt och mindes hur jag själv och min bror ”gick påskkäring” tillsammans med kamrater på 1960-talet.Jag var kanske 7-8 år och min bror 3 år yngre. Brorsan blev också utklädd till världens sötaste lilla påskkäring och sen gick vi runt i stugorna i kvarteren där hemma.
Påskkorten hade vi nogsamt tillverkat dagarna innan och ibland minns jag att det kändes svårt att skiljas från något påskkort som jag tyckte blivit särskilt vackert.

Människor var snälla när vi kom med vårt budskap om GLAD PÅSK! Vi fick allt möjligt sorts godis i våra kaffepannor och ibland hände det att vi fick några mynt också!
Jag minns speciellt när vi ringde på en dörr hos en ensam kvinna som ansågs lite underlig. Hon blev så otroligt glad och där fick vi faktiskt varsin blank 5-krona! En rikedom av stora mått för en 7-åring i början på 60-talet.

Ett annat minne har jag också och det var när vi kom in på en gård där vi både såg och hörde människor fira påsken där inne. Vi ringde på men ingen öppnade. Jag minns hur förbryllad jag var. Hörde dom inte att vi ringde på? Men såg jag inte t o m att några tittade ut genom fönstret?
Som oskyldig liten 7-åring fanns inte tanken att dom kanske inte ville öppna dörren! Att dom faktiskt inte ville ha oss där. Dom ville inte ge bort något godis eller en peng till kringdrällande ungar.

Idag skulle jag bli så glad om det ringde på dörren och ett par små påskgummor eller påskgubbar stod där! Påskens traditioner har blivit färre och färre. Helgen är fort över och i stressens tidevarv är det inte lönt att pynta när vardagen ändå snart är här igen. Det får bli mest som en vanlig helg…
Så välkommen små påskkäringar till mig i helgen! Jag vill gärna ha ett litet påskkort och nog ska jag se till att ha lite godis att stoppa i era korgar!

Skärtorsdag och stilla vårregn.

Min man och jag skulle ha rest ensamma till Skåne men en lunginflammation kom emellan…

Nu, lite piggare, känns det skönt att bara vara hemma. Ta det lugnt. Inte åka iväg långt bort. Inte stressa. Inte planera för såväl den egna resan som för hur barnen ska klara sig här hemma när vi är bortresta. Bara få vara…

Jag hoppas att alla någon liten stund under denna påskhelg kan sätta sig ner – och bara vara… Låta alla måsten och alla krav sköljas bort som av ett stilla vårregn. Stanna upp och stanna av.
När alla jobb är gjorda och helgen står för dörren så kommer också ”kravet” att ladda batterierna! Ladda för att orka när helgen snabbt dragit förbi.
Att ladda sina batterier behöver man inte resa till Skåne för. Det går väldigt bra att göra det på en stol i köket med blicken riktad mot den spirande våren utanför alltmedan ett stilla vårregn smeker rutorna.

En lugn och stilla påsk önskar jag er.

Susanne