Jag är en sådan person som tycker om att läsa sidorna med dödsannonser… ”weard”, skulle mina barn säga. Men jag gillar att läsa s k dödsrunor och då om helt vanliga människor. Gamla människor som levt ett långt liv och få läsa om hur deras levnadsbana gestaltade sig. Tänka på hur dom hade det då – förr i världen – och hur just den här vanliga människans liv kom att bli.
På tal om människor så har jag två minnen som jag gärna vill dela med mig av. Ett gammalt och ett nytt – båda sorgliga men värda att tänka till på, för att förändra våra inställningar.
Det första minnet är när jag 16 år gammal sommarjobbade som städerska på ett sjukhem för gamla. Det fanns ett speciellt rum för dom väldigt sjuka. Dom som mestadels låg i sina sängar och vändes med jämna mellanrum. Ibland togs dom upp och spändes fast i stolar. Spändes fast med remmar så att dom inte skulle ramla ihop. Dom sondmatades genom näsan.
Detta rum luktade fruktansvärt illa av avföring. Man ville helst hålla för näsan när man gick in där och ändå var det fyra människors enda plats på jorden – deras hem. Dessa fyra kvinnor behandlades inte så väl av personalen. Man kom in och sa ”Åh fy fan, vad det stinker här” och tog kanske inte alltid så varligt i dom stackars sjuka. Jag tog väldigt illa vid mig av detta. En dag när en av dom värst drabbade kvinnorna satt där fastspänd i stolen i detta stinkande rum – gick jag försiktigt fram till henne och strök henne över kinden. Då började tårar rinna från hennes ögon.
Detta glömmer jag aldrig! Denna kvinna som levde i misär på ett svenskt sjukhem och som behandlades värre än ett djur – förstod allt omkring sig, kände, såg och tänkte. Det blev en liten chock för mig och det var nog en av anledningarna till att jag så småningom blev en kämpe för alla som inte själva kan föra sin talan.
Mitt andra minne är bara någon månad gammalt. Jag hade skjutsat min dotter till skolan och på väg hem såg jag en ung flicka komma gående. Hon är runt 15-16 år, stor och kraftigt byggd. Förmodligen var hon på väg till skolan och hon såg så ledsen och deppig ut. Jag vet sen tidigare att hon är utsatt för mobbing – beroende på sitt utseende. MEN – denna unga flicka var så otroligt vacker! Hon var inte trådsmal, hade ingen fräck frisyr och inga modekläder. Men hon var vacker – trots sitt ledsna ansiktsuttryck. Jag skulle ha velat stanna bilen, hoppat ur och talat om det för henne! ”Vet Du om att Du är så vacker!!”
VEM HAR BESTÄMT vilka personer som är vackra och inte? Vem har rätt att låta denna flicka tro att hon är ful? Vem har rätt att mobba?
Också detta gör mig mycket upprörd och jag är glad att det finns ett politiskt parti idag som synliggör alla kränkta och diskriminerade. Feministiskt initiativ ska in i Riksdagen och bli en blåslampa i häcken på vem det än blir som bildar regering!
Fi för frihet! Fi för alla människor! Fi nu!
Senaste kommentarer