…har man väl stött på under årens lopp. Jag menar förstås påskkäringar – som numera verkar föra en mycket tynande och undangömd tillvaro.
Jag satt lite nostalgiskt och mindes hur jag själv och min bror ”gick påskkäring” tillsammans med kamrater på 1960-talet.Jag var kanske 7-8 år och min bror 3 år yngre. Brorsan blev också utklädd till världens sötaste lilla påskkäring och sen gick vi runt i stugorna i kvarteren där hemma.
Påskkorten hade vi nogsamt tillverkat dagarna innan och ibland minns jag att det kändes svårt att skiljas från något påskkort som jag tyckte blivit särskilt vackert.
Människor var snälla när vi kom med vårt budskap om GLAD PÅSK! Vi fick allt möjligt sorts godis i våra kaffepannor och ibland hände det att vi fick några mynt också!
Jag minns speciellt när vi ringde på en dörr hos en ensam kvinna som ansågs lite underlig. Hon blev så otroligt glad och där fick vi faktiskt varsin blank 5-krona! En rikedom av stora mått för en 7-åring i början på 60-talet.
Ett annat minne har jag också och det var när vi kom in på en gård där vi både såg och hörde människor fira påsken där inne. Vi ringde på men ingen öppnade. Jag minns hur förbryllad jag var. Hörde dom inte att vi ringde på? Men såg jag inte t o m att några tittade ut genom fönstret?
Som oskyldig liten 7-åring fanns inte tanken att dom kanske inte ville öppna dörren! Att dom faktiskt inte ville ha oss där. Dom ville inte ge bort något godis eller en peng till kringdrällande ungar.
Idag skulle jag bli så glad om det ringde på dörren och ett par små påskgummor eller påskgubbar stod där! Påskens traditioner har blivit färre och färre. Helgen är fort över och i stressens tidevarv är det inte lönt att pynta när vardagen ändå snart är här igen. Det får bli mest som en vanlig helg…
Så välkommen små påskkäringar till mig i helgen! Jag vill gärna ha ett litet påskkort och nog ska jag se till att ha lite godis att stoppa i era korgar!
Senaste kommentarer