Att blogga är för mig att leva. Att överleva ibland. Enda sen jag var liten har jag älskat att skriva. Jag minns att jag vann en skrivartävling för barn i DN när jag bara var 7-8 år. Det kändes härligt att som litet blygt barn få en sådan uppskattning.
Sen har det fortsatt. Insändare blev nästan mitt signum eftersom jag också är en person som inte bara reagerar på saker och ting – utan också agerar. Det skrivna ordet blev mitt vapen i min personliga kamp mot orättvisor. Samtidigt har jag alltid också velat uppmärksamma människor och företeelser som gör gott. M a o inte bara klaga utan även berömma.
Det har hänt många gånger i min lilla stad att människor kommit fram och diskuterat mina insändare men också undrat när jag ska skriva härnäst om det gått för långt mellan varven.
Internet och bloggande känns ju nästan som gudasänt för mig. Att kunna få göra det man älskar – skriva – och samtidigt veta att man når ut till människor. Och inte bara det – få igång diskussioner. Få ris och ros för sitt skrivande – delta i livet på något vis. Att sen få veta ibland att mina bloggar uppskattas och att några människor väntar på min nästa blogg – är helt fantastiskt. Gör faktiskt livet lite lättare att leva för en sådan som jag.
Mycket om mig och mitt skrivande. Men att skriva kan jag inte försörja mig på och inte heller finns den tid jag skulle vilja för att ägna mig åt mer skrivande. Vardagssysslor tar överhanden.
Som idag. 
Upptäckte på morgonkvisten att en ansenlig mängd snö rasat ner från himlen. Det vara bara att dra på långkallingarna och oöm klädsel och ge sig ut. Snöslungan var bångstyrig och ville inte äta sig igenom all snö som dessutom höll på att bli till kramvarianten. Tösnö ärr omöjlig att forcera med denna slunga. Jag slet och jobbade med halvdant resultat men folk kommer fram nu i alla fall till garage och på trottoar.
Väl inne igen skulle räkningar betalas och tack och lov för din lilla bärbara när den stationära tackat för sig. Då ville liten katt vara med. Inte för att hjälpa till men för mattegos.
Och vem kan motstå sådana ömhetsbetygelser!?
Inte jag! 
Curry är världens keligaste!
Så försvann förmiddagen och efter lunchen har jag nu satt mig ner för mitt livselixir en stund – skrivandet, bloggen. Och att få skriva och samtidigt få lyssna på senaste cd-skivorna är ren njutning! 
Om drygt en timma ska jag bege mig till juristen. Allvarliga och inte roliga saker men tyvärr nödvändiga. Men ännu en liten stund är jag inne i skrivandets förtrollade värld. Tack till er alla som gör mig glad!
Avslutar med en bild på snögumman! 
Men också med en liten figurin jag fick igår från tre underbara människor som bara ville mig väl! Hjärtevarmt tack till er tre ännu en gång! Och chokladpralinerna var försvinnande goda! 🙂
Senaste kommentarer