Feel in the Blogg

Imorse kände jag bara att jag måste gå en viss promenad. Måste få se och känna.

Hit gick jag:

Jag visste inte platsen riktigt men jag förstod ändå att jag skulle hitta den. När jag funderade så tänkte jag att barnen nog vilar nära vattnet. Vatten roar alla barn.
Det stämde. En liten bit från åns lugna vatten fann jag denna viloplats:

En busig och glad liten Saga som tas om hand av storebror Max. Fotot visar också en stolt pappa i bakgrunden.
Så härligt, så glatt, så underbart – om det inte vore för att detta är en gravplats.

Tårarna strömmade och jag satte ner min bukett blommor från vår trädgård. De rosa valde jag speciellt för Saga. De ser så ljuva och romantiska ut – prinsesslika. Jag tror att Saga gillar dom. Max fick också sina särskilt utvalda blommor. Längst bak i vår trädgård finns det vackert blå blommor – dom tillägnade jag Max.

Platsen är så väl vald. Här invid ån kan man ”kasta smörgås” med flata stenar. Här kan Max lära sig simma och sen hjälpa Saga. Här kan man segla med pyttesmå leksaksbåtar eller sitta i lugn och ro med ett fiskespöt och meta.

När barnen blir större och modigare kan de svinga sig i träden utöver vattnet. Kanske bygga en koja någonstans, leka kurragömma i allt det lummiga.

Så tänkte jag när jag gick hem, medan tårarna rann. Ni tycker kanske det är konstiga tankar men så tänkte jag. Inte en dyster kyrkogård utan en lekplats för små änglar.

Mitt sinne var fyllt med sorg – inget hat – bara smärta och förtvivlan.

(OBS! Om ni anhöriga vill att jag tar bort fotot av Max och Sagas porträtt här ovan – så meddela mig det! Jag vill inte göra någon ledsen eller upprörd genom att visa bilden).

Varför tänker jag genast på doping när jag hör om Michael Phelps och Usian Bolt…??

När man hör så sensationella bragder som Bolts ”joggande” över mållinjen samtidigt som han presterade ett fantastiskt 100-meterslopp och putsade till världsrekordet – då snirklar sig genast tankarna till otillåtna, ännu ej upptäckta dopingpreparat.

8 guld till Phelps – likadant. Usel känner jag mig när jag inte kan bli så där riktigt överraskat glad utan tankarna far iväg mot fusk och ickesportsliga metoder.

Så har idrotten tyvärr blivit. Man litar inte riktigt längre på att det faktiskt kan finnas nästan supermänniskor som levererar nya, mer fantastiska rekord. En mörk skugga har fallit över sporten – och den kommer förmodligen att stanna kvar. Tragiskt.

Så var det dags att bege sig på svamppromenad i skogen med dottern! Dottern klagade lite på att solen inte sken – men jag försäkrade henne att det enbart var positivt! ”Så fort solen skiner rusar alla människor ut med svampkorgarna och plockar upp rubbet” sa jag.

Vi gav oss av!
Förmiddagen var mulen men regnfri och vi begav oss med bil upp på södra skogen.
Solen glimtade fram och det var underbart att befinna sig mitt ute i vildmarken! Så kände jag det! 😀

Tills jag såg detta…En snitslad bana… Vi var alltså inte de första människorna att trampa denna mark… 🙁

Men skogen bjöd på härliga, fantasieggande upplevelser ändå! 🙂

Och vad var det här!?

Någonting slingrade sig iväg! Jag kämpade för att få en bild framifrån!
Och här kom den!

Av vad jag tytt mig till via Internet när jag kom hem är detta en svart snok med de karaktäristiska ljusa ”öronfläckarna”.
Den var jättefin men tyckte inte vi var ett dugg roliga som ville fotografera honom. Snart slingrade han sig iväg ned i en håla och vi gick försiktigt därifrån.

Försiktigt klev vi också bland dessa jättehundlokor! Är det just denna sort som är giftig?? Vi tog inga risker…

Paus med matsäck!
Macka ute i skogen smakar underbart!

Dottern njöt av den fullständiga tystnaden och lugnet.

Dags att bege sig mot bilen. Det mycket märkliga var att vi hittade tillbaka på en gång!!?? Jag har världens sämsta lokalsinne och det var mycket våghalsigt av mig att rusa rätt ut i det gröna med dottern i släptåg. Men vi kom rätt!?

Väl hemma igen började exkursionen av svampar! Inte en kantarell!! Men det finns ju så många andra härliga svampar!!…

Vi bläddrade i svampböcker, jämförde, luktade och smakade – hade jättekul. Dock blev det inte så mycket svamp som hamnade i pannan till slut.
De vi var mer eller mindre säkra på och som inte hade några dödliga förväxlingsbara kusiner lät vi gå i stekpannan efter förvällning. De osäkra hamnade i komposten.

Vad tror ni? Överlever vi middagen?

Om inte – får ni skylla på nedanstående böcker och ett par alltför optimistiska icke-mykologer…

I dagens DN talar generaldirektören för försäkringskassan, Curt Malmborg, om att ”sjukpenningsavslag gör inte fler socialbidragsberoende”.

Malmborg bollar med siffror, årtal och procent och rabblar upp hur si och så stort (läs:litet) antal personer med ett blankt NEJ från försäkringskassan – glatt får den rätta puffen i ryggen och ger sig ut och jobbar igen!
Han skriver, citat: ”Och när man inte är berättigad till ersättning så går de flesta tillbaka till arbete eller som arbetssökande”.

Min fråga är: Har dom nåt val?? Och hur mår dom??

Malmborg erkänner också att ”det svåra samtalet” när försäkringskassans handläggare nekar till fortsatt sjukersättning – ”väcker ilska och ångest” (citat). Han skriver att ”personerna kopplar det till samhällets besparingar och inte till individens bästa”.
NÄR har någonsin försäkringskassan tänkt på individens bästa!!??

Karln verkar tror på det han skriver själv!!??
Nej, så är det förstås inte – Curt Malmborg har betalt för att tro och skriva så! Han har en mycket hög lön för att rensa bort alla sjuka från ersättning. Och i hans lön ligger också att få en allmänhet att tro att det han gör är rätt och riktigt. Att de som är sjuka inte alls är sjuka – utan med en spark där bak sätter igång och jobbar, vips är sjukdomen borta!

Curt Malmborg ska starta ”lite senare i höst” en del informationsinsatser. Han ska också se till att utbilda handläggarna i att rycka undan mattan för folk – så att detta görs med ett leende och de sjuka förmodas tacka handläggaren för hjälpen att bli av med ekonomin, kan tänkas.

Hela Curt Malmborgs debattartikel som kan läsas HÄR är siffror utan känslor! Han pratar om klossar och tänker inte för ett ögonblick att det är människor av kött och blod han pratar om.

Han avslutar artikeln med: ”Här är det viktigt att såväl politiker som andra opinionsbildare hjälper till att sprida rätt förväntningar på försäkringen”.

Rätt förväntningar för Curt Malmborg är: Människor är inte sjuka – det har han tagit hjälp av Socialstyrelsen att se till! De som låtsas att dom är sjuka ska snos på den ersättning de inte har rätt till. Sen ska de sparkas ut i jobb – eller det vanliga: i arbetslöshet.

Då blir det en annan kassa som betalar – och Curt Malmborg slipper uppsträckning från regeringen!

Curt Malmborg är en politikerledd nolla! Hans sjukförsäkringssystem är dömt att misslyckas när samhället i övrigt ser ut som det gör!

För att klara människors hälsa måste styrande politiker förstå att stress, alltför högt tempo, nedskärningar på arbetsplatserna, åtstramad ekonomi, tidsbrist gör människor sjuka! Det spelar ingen roll vilka ”bestraffningar” som hittas på – människor kommer fortsätta att bli sjuka!

Det MÅSTE finnas tid för återhämtning och tid för annat liv än bara jobb och jakt på klockan. Så länge politiker inte fattar det – kommer Curt Malmborg, tills han sparkas för sin oduglighet (hans jobb kan nämligen aldrig lyckas!), att producera debattartiklar som den i dagens DN!

UPP TILL KAMP FÖR MÄNNISKORS RÄTT ATT MÅ BRA – ATT TILLÅTAS LEVA!

Som vanligt slår sig pyttelilla Sverige för bröstet och nättidningarna ställer frågor som: hur många medaljer kommer vi att ta i OS!

Samtidigt får vi dag efter dag förstasidesnyheter om misslyckanden, spruckna baddräkter, vredesutbrott, tider och prestationer helt utan medaljchans. Det hela får lätt ett löjets skimmer över sig.

Och plötsligt dyker ”helt ointressanta idrottare” upp på prispallen – ointressanta därför att vi allmänheten inte hört ett pip eller läst en rad via media om dessa nu nyblivna OS-medaljörer.

Självklart ska vi tro på lilla Sverige – men det finns väl gränser för storhetsvansinnet! Och – som alltid – är det media som står för överdrifterna och skrytet.

Bättre fokusering på de olika idrottsgrenarna när ni jobbar reportrar!
Lite ödmjukhet skulle inte skada heller.
Vi – allmänheten – kräver en saklig, sansad och framför allt verklighetsförankrad rapportering från OS, VM, EM m fl mästerskap.

Sverige är ett litet, litet land men med en hel del bra idrottare – koncentrera er på dessa, på alla de som kämpar – oavsett om det är en ”oj-hoppsan-fick-vi-medalj-gren” som cykellopp!