Feel in the Blogg

Så här ser det ut ikväll i Bergmansparken i Arboga:

—– —– —–—– —–—–

Maken trodde åskan slagit ner! Jag själv sa att kanske stormvindarna knäckt trädet! Men väl ute i Bergmanspark ser jag tydliga hjulspår!

Är det en galen bilist som kört in i parken eller är det kanske kommunfolk som dragit undan ett nedblåst träd?? Svara gärna den som vet!

Plötsligt blev det alldeles mörkt, sen började det blåsa kraftigt och så var ovädret över oss!

Ett spöregn som övergick till hagelskur!

På vår trappa ser ni hagel stora som stenkulor!

Tyvärr blev bilden otydlig men ni ser! Och ändå hann isbitarna som kom uppifrån smälta i min hand innan jag lyckades fippla till en bild med kameran!

Katterna sprang och gömde sig för blixt och dunder blev det också! Hu vilket oväder!

På förmiddagen vittnade bl.a. två nära vänner till den tyska kvinna som står åtalad för mord och mordförsök i Arboga den 17 mars i år.
Den ena vännen berättade att tyskan varit mycket förälskad i Emmas sambo och att hon planerat för ett liv tillsammans med honom och för barn. När vännen talar om detta skrattar den tyska kvinnan.

Båda vännerna berättar att självmordsförsöken som den tyska kvinnan gjort berott på sorgen och besvikelsen över ”den svenske mannen”, Emmas sambo.
Mannen som orsak för självmordsförsöken har den tyska kvinnan i tidigare förhör förnekat.

Den andre vännen bekräftar att tyskan haft en hammare med sig när hon skulle flyga från Sverige till Tyskland den 18 mars.
Hon ska ha skämtat om säkerhetskontrollen på svenska flygplatser. När vännen undrar varför hon haft en hammare med sig – ska tyskan den 18 mars ha svarat att den måste ha följt med av misstag. ”Någon kanske la den ovanpå min väska och den sen gled ner i väskan”.
I tidigare polisförhör i Tyskland har vännen berättat att den tyska kvinnan sagt att det var hyresvärdinnans hammare – den kvinna hon hyrt rum hos i Stockholm. Hyresvärdinnan har bekräftat i förhör igår att hennes hammare är försvunnen ur den verktygslåda som hon hade i köket – tillgänglig för såväl henne själv som hennes hyresgäst, den tyska kvinnan.

När paus togs för lunch utbröt en viss tumult då en kvinna som följt det tyska vittnet till Tingsrätten tog sig fram och kramade om den tyska kvinnan. Polis var snabbt framme och skilde dem åt.

Dagens förhör i Tingsrätten i Köping är den sista i Tingsrättens historia. Förhören fortsätter nästa vecka vid Tingsrätten i Västerås.

För att en person ska dömas ska det vara ”ställt utom allt rimligt tvivel” att människan begått det brott hon eller han står åtalad för.

Hur gör man i Arbogafallet? Vad gjorde man ”förr i världen” när inte DNA och andra finesser fanns att tillgå?

Idag åker jag åter som åhörare till rättegången vid Tingsrätten. Det är den sista dagen i Köping, sen flyttas rättegången till Västerås och Tingsrätten i Köping stängs för gott efter över 100 år.

Man lär på något vis känna de personer som ”alltid” finns i rätten. Journalister, fotografer, vittnesstöd, målsägarbiträden, åhörare och man får sig en pratstund med den familj som drabbats så svårt. Familjen är spänd förstås men jag känner en viss förhoppning i luften – att detta ska få en lösning.
Advokaterna är bussiga och svarar snällt på frågor från oss noviser som inte vet så mycket om hur en rättegång går till eller vem som får ställa frågor och inte.

Framåt kvällen återkommer jag med vad jag upplevt denna dag.

Henning Mankell har skrivit boken ”Mördare utan ansikte” och det är en mening jag genast kommer att tänka på när det gäller pågående mordrättegång i Köping.

Måndag och tisdag har jag följt vittnesförhör och det har gällt såväl vittnen som gjort iakttagelser i Arboga som vittnen närstående den åtalade tyska kvinnan.
Samtliga talar om en lång person omkring 180 cm. En person med karaktäristisk gång och speciell kroppshållning.
De personer som känner personen med den speciella gången och hållningen vet att det är den tyska kvinnan de talar om. Vittnena i Arboga har sett en person som de så småningom antagit vara en kvinna. Samma kvinna?

Jag följde även förhöret av den tyska kvinnan i förra veckan och slogs då av hennes vägran att svara. Nu förstår jag mer varför.
Allt vad den tyska kvinnan har sagt i förhören verkar mer eller mindre vara lögner. Ingen av de personer som vittnade idag och som var i nära kontakt med tyskan under sommaren och hösten 2007 har sett henne gravid än mindre fött ett barn. Den tyska kvinnan har påstått att hon varit gravid med Emmas sambo och fött hans barn i september 2007.
Idag framkom fler lögner som rör såväl den tyska kvinnans påstådda historiska intressen som känslor gentemot Emmas sambo.
Vännerna uppger att den tyska kvinnan inte visat något större intresse för fornborgar vilket tyskan sagt vara anledningen till ideliga besök i Arboga med omnejd – och hon har till vännerna uppgett att självmordsförsöken haft att göra med Emmas sambo – något hon definitivt förnekat i förhör.

Det börjar dra ihop sig. Den tyska kvinnans korthus börjar så sakteliga falla samman.

Jag ser framför mig bilden av en mycket sjuk kvinna som upplevt en kortvarig passion med en svensk man. För henne blev det allvar, blodigt allvar – medan han ville dra sig ur relationen tämligen omgående. Hon flyttar till Sverige, söker med alla medel att få kontakt, letar upp mannen på Internet, kontrollerar hans vanor och hans förehavanden. Finner en flickvän och blir våldsamt svartsjuk. Svartsjukan förgör hennes inre och för att få ro måste hon få slut på sitt brinnande hat och sin svåra förlust av ”mannen i sitt liv”. Hon börjar planera i detalj – sin hämnd och kanske en sjuklig tanke om en möjlighet att få honom tillbaka.
Hon försöker flera gånger och sista chansen tar hon dagen innan hon ska resa till sin svårt sjuka mor i Tyskland.
Resten vet vi…

”Mördare utan ansikte” men med kropp och själ.
Kan lögnerna fälla henne?
Kan det faktum att denna människa inte är det minsta trovärdig räcka till fällande dom för mord och mordförsök?

Jag vet inte. Det jag vet, det jag tror mig veta, det jag känner inom mig – är att när jag sitter i tingssalen så tittar jag rätt på en mördare.
En mycket sjuk, olycklig människa som begått ett fullständigt oförlåtligt brott och som måste dömas, måste låsas in för att inte göra mer skada och som måste få hjälp.

Har jag rätt? Jag vet inte och jag är tacksam för att jag inte sitter som domare. Framtiden får utvisa vad Tingsrättens Per Kjellson kommer fram till.