Henning Mankell har skrivit boken ”Mördare utan ansikte” och det är en mening jag genast kommer att tänka på när det gäller pågående mordrättegång i Köping.
Måndag och tisdag har jag följt vittnesförhör och det har gällt såväl vittnen som gjort iakttagelser i Arboga som vittnen närstående den åtalade tyska kvinnan.
Samtliga talar om en lång person omkring 180 cm. En person med karaktäristisk gång och speciell kroppshållning.
De personer som känner personen med den speciella gången och hållningen vet att det är den tyska kvinnan de talar om. Vittnena i Arboga har sett en person som de så småningom antagit vara en kvinna. Samma kvinna?
Jag följde även förhöret av den tyska kvinnan i förra veckan och slogs då av hennes vägran att svara. Nu förstår jag mer varför.
Allt vad den tyska kvinnan har sagt i förhören verkar mer eller mindre vara lögner. Ingen av de personer som vittnade idag och som var i nära kontakt med tyskan under sommaren och hösten 2007 har sett henne gravid än mindre fött ett barn. Den tyska kvinnan har påstått att hon varit gravid med Emmas sambo och fött hans barn i september 2007.
Idag framkom fler lögner som rör såväl den tyska kvinnans påstådda historiska intressen som känslor gentemot Emmas sambo.
Vännerna uppger att den tyska kvinnan inte visat något större intresse för fornborgar vilket tyskan sagt vara anledningen till ideliga besök i Arboga med omnejd – och hon har till vännerna uppgett att självmordsförsöken haft att göra med Emmas sambo – något hon definitivt förnekat i förhör.
Det börjar dra ihop sig. Den tyska kvinnans korthus börjar så sakteliga falla samman.
Jag ser framför mig bilden av en mycket sjuk kvinna som upplevt en kortvarig passion med en svensk man. För henne blev det allvar, blodigt allvar – medan han ville dra sig ur relationen tämligen omgående. Hon flyttar till Sverige, söker med alla medel att få kontakt, letar upp mannen på Internet, kontrollerar hans vanor och hans förehavanden. Finner en flickvän och blir våldsamt svartsjuk. Svartsjukan förgör hennes inre och för att få ro måste hon få slut på sitt brinnande hat och sin svåra förlust av ”mannen i sitt liv”. Hon börjar planera i detalj – sin hämnd och kanske en sjuklig tanke om en möjlighet att få honom tillbaka.
Hon försöker flera gånger och sista chansen tar hon dagen innan hon ska resa till sin svårt sjuka mor i Tyskland.
Resten vet vi…
”Mördare utan ansikte” men med kropp och själ.
Kan lögnerna fälla henne?
Kan det faktum att denna människa inte är det minsta trovärdig räcka till fällande dom för mord och mordförsök?
Jag vet inte. Det jag vet, det jag tror mig veta, det jag känner inom mig – är att när jag sitter i tingssalen så tittar jag rätt på en mördare.
En mycket sjuk, olycklig människa som begått ett fullständigt oförlåtligt brott och som måste dömas, måste låsas in för att inte göra mer skada och som måste få hjälp.
Har jag rätt? Jag vet inte och jag är tacksam för att jag inte sitter som domare. Framtiden får utvisa vad Tingsrättens Per Kjellson kommer fram till.
Senaste kommentarer