Min diagnos är: Psykisk utmattningsdepression
Dag 4 – resa 11 mil t o r – jag kör ensam.
Under denna vecka har jag varit som en igelkott. Alla taggarna utåt hela tiden – försvarsberedd. Igår kände jag att personalen på Manpower trodde på mig. Dom hade kunskap och lyssnade på vad jag hade att säga. Igelkotten kunde prova att försiktigt, försiktigt titta ut med nosen lite, litegrann. Jag kanske vågade lita på de här människorna?
Idag berättade jag för personalen om igelkotten. Igelkotten vågade nu titta fram helt och tala. Berätta om rädsla, misstroende, uppgivenhet och en mycket, mycket stor trötthet.
Idag fick jag också veta det förslag som Manpower Hälsopartner kommer att delge Försäkringskassan beträffande mig och min sjukdom.
Hela tiden har ett antal receptionister och annan personal vankat av och an – ut och in – i den stora fina lokalen på Manpower Hälsopartner. När dom inte stänger för kaffepaus vill säga.
De har mycket att göra och ställer upp på oss som är där!
På vägen hem fick jag lov att stanna och gråta. Veckan är över – och dom trodde på mig! Manpower Hälsopartner var helt eniga i sitt beslut och de har sett hur jag mår. Jag är så ödmjukt tacksam.
Igelkotten går nu ”in i dimman” på obestämd tid. Är så otroligt trött. Någonstans, någon gång, längre fram ska jag orka plocka fram glädjen över det besked jag fick idag.
Var rädda om er alla ”där ute”. KRAM!
Senaste kommentarer