Feel in the Blogg

Knappt har man hunnit varva ner från förra äventyret – förrän det är dags för nästa. En av sönerna ska träffa sin chattkompis i Holland! Gissa om morsan tänker hänga på då!!?? Visst litar jag på grabben – men ensam till Amsterdam släpper jag honom icke!! Det är alldeles för mycket ”red light districts” och annat oroande där.

Maken föreslog skämtsamt att sonen skulle ta med sig några haschkakor hem… Skulle det vara kul!? Jag skrattade INTE! Efter en svart blick från mig tystnade maken…

Hur som helst så ger vi oss av imorgon. Jag förser mig med ett antal goda böcker och har redan noterat vilka museer jag ska besöka! Sen en god Pils på någon uteservering… Genevern låter jag vara – den smakar URK, tycker jag.
Tänk så skönt och avkopplande jag ska ha det :-

Fast egentligen ser jag mig själv sittande på sängkanten i ett skabbigt hotellrum bitandes på naglarna för att om och om igen slå numret till sonens mobil och mötas av ”Jag kan inte svara just nu men lämna ett meddelande efter tonen…”
Mer fasa och oro än avkopplande semester alltså – det är vad jag förväntar mig.

Vi får se. Rapport kommer från detta äventyr också så småningom.

Och man behöver ju inte råka illa ut för att man åker till Nederländerna – det går så bra att slå halvt ihjäl sig hemma i Arboga… Har ont ännu av den där förbaskade filosofen som smilar ironiskt och skadeglatt nere på stan…

För övrigt fyllde ett av barnen 20 år igår och flaggan skulle hissas men först skulle vimpeln halas. När vimpeln åkte ner – åkte katten upp!!
Inte hade jag märkt att Wilma, den lilla röda, trodde jag lekte med flaggstångssnörena… Så där hängde hon och dinglade! Men inte länge förstås! Snabbt halades katten – och upp kom flaggan!

Nu ska jag packa. Sonen stirrar stint på PC-skärmen som alltid och hummar lite emellanåt när jag vimsar runt och frågar vad han vill ha med. Fullständigt ointresserad! Det är mamma som får se till att klädombyten och tandborste kommer med. Helst skulle han väl resa som han stod och gick – och komma tillbaka hem likadan. Men vi ska dela rum i Amsterdam och jag vill ha något så när fräsch luft att andas därinne.

Detta chattande och dataspelande kan göra en tokig! Maken säger att han ”forskar” när han sitter och glor på datorn i timmar. (Kanske ett tips som svepskäl för någon annan spelande make vars fru undrar!?)
Men jag vet nog att ”Warcraft” inte har ett dugg med kardiologi att göra!! Möjligen kan spelandet ge viss hjärtklappning men det tror jag botas bäst genom att trycka på off-knappen!

Vi hörs igen – när jag och sonen är tillbaka – om vi nu hittar hem igen… ( Och tänk vad maken ska ”forska” i lugn och ro här hemma!! När katten är borta…)

Nästa kapitel från resan till Kiruna!

Måndag morgon stod jag på järnvägsstationen i Kiruna och väntade på tåget mot Narvik i Norge. Då möter jag prästen från gudstjänstbesöket föregående dag! Hon känner genast igen mig och vi börjar språkas vid. Det visar sig att vi har väldigt mycket gemensamt och vi byter adresser. Tänk var världen ändå är liten ibland och vissa möten känns som om en osynlig makt ordnat till. Prästen Gertrud och jag har t o m planer på att skriva en bok ihop! Ibland går det undan!

Tågresan mot Narvik var helt fantastisk! För 412 kr fick jag den mest otroliga naturupplevlese man kan tänka sig – plus trevligt ressällskap! Jättetrevlig personal på tåget så det blev familjär stämning. Träffade också ett par från Svärdsjö som var på tåget av samma anledning som jag.
Ett besök på Restaurang Guldrenen var ett måste – tågets restaurangvagn. Jag åt ljuvlig norrländsk mat – gräddstuvat renskav med potatismos och lingon! Till det en kall Norrlands förstås!

Resan gick i lugn och maklig takt och att passera Riksgränsen och sen välkomnas in i Norge genom tågets högtalare kändes speciellt. Norgesidan var om möjligt ännu vackrare med sitt bråddjup ner mot fjorden som rinner in vid Narvik.

Vad gjorde det att vädret var grått och det småregnade i Narvik! Hos mig var det hela tiden solsken inombords.

Kan alltså rekommenderas! 412 kr med Connex – Kiruna – Narvik t o r!

Nästa dag bar det av med guidad busstur till LKAB:s gruva! MEN – när Marina, den duktiga guiden, berättade vi skulle åka 3 ½ km in i gruvan och stanna på 550 meters djup och vägen var kolsvart – då slog paniken till hos mig. Jag har ju klaustrofobi (cellskräck) sen tidigare och med mitt sköra psyke blev detta för mycket!
Vad göra?? Det var becksvart i bussen och jag fumlade nervöst i alla skrymslen och vrår i min stora handväska efter SOBRIL!! Med ljuset från mobilen lyckades jag hitta 1 tablett och den svalde jag direkt – utan vatten! Bara genom att ha gjort det – kändes det bättre. Sen gick resan bra…

Turen var mycket intressant och vi fick ta del av vilket slit det måste ha varit att jobba i gruvan förr – och vilket hårt arbete det var att bygga malmbanan mot Narvik och hamnen där. Museet nere i gruvan var mycket sevärd! Sen fick vi veta att malmen i Kirunavaara är världens bästa! Den innehåller cirka 72 % järn till skillnad från järnmalm som bryts i Brazilien och Kina. Den innehåller bara runt 30 %. Kirunas järnmalm består dessut av magnetit vilket gör den mycket lätt att handskas med.

Väl hemma tog jag mig en Gull-Mack (norskt öl) som jag inhandlat på Vinmonopolet i Narvik. Ett mycket gott öl – runt och milt i smaken!
På Vinmonopolet fick jag lära mig att öl finns att köpa i vanliga handeln – till skillnad från i Sverige OCH att kassarna är gratis!!

Sista kvällen i Kiruna gick jag till Resturang Ripan och åt ripa till förrätt, röding till varmrätt och klappgröt till efterrätt! Underbart!
På vägen hittade jag sen en hundralapp!! Ibland ler livet emot en!

Väl hemma i Arboga igen beslutade jag mig för att överraska dottern. Hon slutar kl 14 på sitt sommarjobb och jag var hemma så pass tidigt att jag kunde hämta henne med bilen! Hon blev förstås jätteglad och jag träffade en av hennes arbetskamrater – en förskollärare som jag inte hälsat på tidigare. Hon var från Haparanda!!

Vilken slump! Haparanda är nämlingen mitt nästa minisemesterprojekt! Men det får bli nästa år…

Solen glimtar fram lite idag. Ta tillvara på den, men ta också tillvara de solglimtar som ljusa och trevliga minnen ger! De värmer lika gott!
Vi hörs igen!

I lördags för en vecka sedan anlände jag ÄNTLIGEN till Kiruna! Jag har haft en dröm om att åka dit och nu gick den i uppfyllelse!
Det var fantastiskt att se fjällen och snön när vi flög in mot Kiruna och väl framme kunde jag beskåda såväl de vackra fjällen runt omkring stan, som Kirunavaara och Loussavara på varsin sida.

Jag tänkte: Alla som bor i Sverige borde se hela sitt vackra land! Sverige slutar inte strax norr om Stockholm utan är mycket, mycket mera än så! Att uppleva den skånska myllan och bördigheten – såväl som den norrländska mäktigheten borde alla få möjlighet till. Innan man sett också fjällvärlden och de stora tysta vidderna – har man inte sett sitt land!

Jag hade bokat in mig på vandrarhemmet Yellow House som verkligen var gult! Alla husen som tillhörde vandrarhemmet var gula – precis som midnattsolen som också var en mäktig upplevelse!
Första natten i Kiruna vaknade jag och tänkte – ”asch, nu glömde jag släcka lampan igår kväll” – men det var SOLEN som lyste starkt in genom mitt fönster! Fantastiskt!

Det första jag gjorde när jag packat upp i mitt rum och begett mig ut för att handla lite mat – var att ramla! Jag ramlade alltså även i Kiruna!! En stenplatta på trädgårdsgången vid Yellow House stod upp och jag föll pladask! Jag skrapade knäna och fick händerna blodiga – men tack och lov bröt jag inget! Man kanske kan säga att jag föll pladask för Kiruna! 🙂

Dagen efter besökte jag Kiruna kyrka – som är byggd som en lappkåta! Otroligt vacker och ett måste att besöka om man kommer till Kiruna.

När jag kom hem efter nästan 4 timmars promenerande – den långa promenaden dels beroende på att Kiruna är stort och brant – men också p.g.a. mitt urdåliga lokalsinne – bestämde jag mig för att gå till sängs bums.
Jag duschade och skulle ta på mig min pyjamas... Den var borta! Jag letade och letade och letade och kände mig så där dum i huvudet som man känner när man VET att den måste ligga någonstans inom rummets fyra väggar – men man inte kan hitta den. Men nej – pyjamasen var borta!! Jag vände upp och ner på stolskuddar, tittade inuti påslakanet, rev i alla lådor och letade t o m i den jättesmala lådan i nattduksbordet – heldumt, för där skulle den aldrig få plats – men vad gör man?? Pyjamasen var och förblev borta!
Badrummet undersöktes lika noggrant – men inte en skymt av min sköna rosa pyjamas med blommor…

Nu började jag bli misstänksam. Ingen mer än jag hade tillgång till mitt rum – utom förståndaren, en man i 40-taliståldern som nog faktiskt hade sett lite skum ut… Tänk om han varit inne och snokat i mitt rum!? Han kanske var en sådan där typ som stjäl trofféer från kvinnor!?, tänkte jag.
Man har ju hört talas om karlar som stjäl underkläder – den här lappen kanske gick igång på kvinnliga pyjamasar…
Jag pratade med mamma och hon blev jätterädd! ”Du måste låsa om Dig” skrek hon upprört i telefonen! ”Ja, men det går att låsa upp utifrån” sa jag. Men jag lovade att ställa en tung fåtölj framför dörren och sen beväpnade jag mig med en vass och lång nagelfil.

Men – sen tänkte jag: Jag ska allt ta och fråga de tre glada småländska systrarna som också bodde på vandrarhemmet. De var där med sina föräldrar och skulle fira pappans 75-årsdag.
De satt alla i matsalen när jag kom insmygande i min morgonrock. ”Får jag ställa en lite konstig fråga” undrade jag. Det fick jag. ”Har någon av er möjligen sett en rosa pyjamas?”
”JAAA” ropade alla tre systrarna med en mun! ”Den låg i badrummet – och vi har alla tre noggrant tittat på den” sa en av systrarna.

Så skönt – det löste sig. För föreståndaren som INTE var fetischist hade tagit hand om den kvarglömda pyjamasen och jag fick snart tillbaka den.

Så var det med pyjamastjuven i Kiruna!

Nästa blogg ska handla om restaurang Guldrenen på väg till Narvik och Sobril i LKAB! Den kommer imorgon. Vi hörs och ses då!

Ha en skön midsommardag!

Hej igen och GLAD MIDSOMMAR alla bloggläsare!

Nu är jag hemkommen från ett UNDERBART LAPPLAND som jag verkligen kan rekommendera!!
Bit för bit ska jag berätta om mina bravader i Kiruna med omnejd. Från kullerbyta utanför Yellow House till pyjamastjuvar!

Men – inte nu! Nu ska jag slicka mina sår och ladda om för midsommaraftonskvällen. Igår ramlade jag nämligen och slog mig illa. Det var väl den ”lycklige Arbogafilosofens” hämnd på mig… Jag har ju skrivit en del nedsättande om denna märkliga staty.

Hur som helst så var ALLT filosofens fel!! Jag hade inhandlat härliga jordgubbar av Mohammads son och vinkade glatt till Mohammads fru en bit bort – när jag samtidigt tog ett steg bakåt för att släppa fram fler i kön.
Jag trodde att jag tog steget bakåt mot plan mark – men DÄR stod den hemske filosofen illmarigt grinande och kastade mig till marken!!

Filosofen står nämligen på en sockel som sluttar svagt uppåt – fråga mig inte varför. När jag tog ett steg bakåt så satte jag foten upp på sockeln och slog omedelbart i backen! Filosofen kunde knappt hålla sig för skratt – det såg jag tydligt. Ni vet – skadeglädje sägs ju vara den enda sanna glädjen…

Jag själv ramlade alltså – likväll som min handväska med allt innehåll och alla mina jordgubbar. Hemskt pinsamt och hemskt ONT gjorde det också!!

Snälla människor rusade till och hjälpte mig! TACK ALLA! Mohammads fru kom springade och kramade om mig och frågade om allt var väl.
Det var det – trodde jag då.

Jag t o m cyklade hem!! Cyklade hem vinglandes med 4 (!) tunga kassar + handväska och en långfralla i nypan som inte fick plats i kassarna! Hur dum får man bli!?
Jag tänkte faktiskt att jag BORDE leda cykeln – men det stannade vid tanken. Smällen tog väl i skallen också…

Jag vinglade hem och la jag mig. Sen började det värka överallt och det kändes som om jag gått igenom en stenkross! Skrapsår, svullnader och blåmärken överallt.

Som tur är har jag en doktor här hemma och när han kom från jobbet kollade han upp mitt ena stackars värkande knä och kunde konstatera att inget var brutet och inga ligament var av. Han ordinerade Voltaren.

Nu linkar jag omkring här hemma och har bestämt mig för att TA DET LUGNT i fortsättningen. Jag är inte 20 år längre – fast det känns så inuti!
Ska nog börja cykla med hjälm också.

Men först av allt ska jag nu fira midsommar! Sill och färsk potatis och så Mohammads goda jordgubbar! Susan och Sahar, Mohammads fina tvillingdöttrar gav mig nya jordgubbar istället för dom jag tappade ut.

Kram på er alla och se upp därute! Vem vet vem den lycklige Arbogafilosofen drabbar härnäst!!??

Förresten sa Per-Axel Becker något tankvärt igår när jag berättade om filosofen. ”Han är ju vänd FRÅN Arboga! M.a.o. är han lycklig för att han är på väg BORT från stan!”
Fundera på det ni.

GLAD MIDSOMMAR

Enligt tidningen Focus är det bäst att bo i Lund och sämst i Munkfors! Listan presenterar en rangordning av 290 kommuner och för gamla KAK:s del ser det ut så här bland övriga kringkommuner:

Örebro 133
Kungsör 163
Västerås 171
Skinnskatteberg 210
Lindesberg 213
Arboga 219
Surahammar 230
Sala 232
Hallstahammar 255
Köping 256
Eskilstuna 267

Inte helt oväntat ligger Kungsör före både Arboga och Köping. Kungsör har en viss känsla och charm som gör att människor trivs där. Fråga mig inte varför – jag bor inte där. Kanske några läsare från Kungsör kan förklara vad som gör att deras kommun hamnar nästan 100 platser före Köpings!?

För min personliga del tog jag en extra koll på några av mina egna favoritorter – kommunen där vi har sommarställe hamnar på plats 28, stan där sonen snart ska gå på skola, Vadstena, ligger på 91:a plats och Skellefteå – alltid i mitt hjärta – finns på plats 109. Alltså bra placeringar för alla tre bland 290 kommuner – även om Båstad är mest överlägsen.

Var man hamnar i placeringen beror enligt tidningen Focus på en mängd saker men närheten till en större ort är viktig, liksom att kommunen är välmående och framgångsrik med idérika invånare.

Så vi i gnällbältet kanske ska sluta gnälla och sätta fart på idéerna istället!

På tal om gnäll såg jag i lokalbladet här om dagen att Gråsparven i Arboga-delen försökte få igång ett gnällande om den nya portalen till Ahlöfsparken. Suck… Låt oss slippa det!! Portalen är vacker och har gjorts efter konstens alla regler och man har strävat efter att göra den tidsenligt medeltida.

Det gnälldes otroligt när ”Den lyckliga arbogafilosofen”, statyn av konstnären Richard Brixel, kom upp i centrala Arboga. Jag sällade mig till gnällarna och tycker fortfarande att statyn förutom att den är felaktigt placerad – den drunknar i all omgivning – är den inte särskilt rolig att se på.

Sen undrar jag vad det är för lyckligt filosoferande som skulle vara karaktäristiskt för just Arboga.

Brixel själv har bl.a. gett följande motivering: ”Skulpturen vill ge den sprittande känslan av glädje över upptäckten på verkstadsgolvet, tankens geniala språng, medeltidsdagarnas uppsluppenhet och norsens glimmer i håvarna”.

Jag har dock inte märkt så mycket av varken det ena eller det andra – möjligen glimrar nån liten nors till ibland – bland det fåtal man numera håvar upp ur Arbogaån.
Men ”tankens geniala språng”… – det är väl att ta i… Tankens förödande snedsprång är väl kanske mer på sin plats… Med tanke på alla tokigheter som gjorts i kommunen och sånt som aldrig tagits tag i.
Men Olle i toppen är ny och fräsch och har huvudet fullt av idéer så jag har inte gett upp hoppet helt. Kanske Olle och kamraterna kan få igång tankarnas geniala språng!

Men att vi i Arboga skulle gå runt och vara lyckligt filosoferande känns knepigt. Särskilt med tanke på just allt gnällande om allt och alla.

Nog gnällt alltså! För idag åtminstone… Tänk istället på Olle och på de geniala tankarna som ligger och gror inom kommunen och bara väntar på att få spira!

Njut av solen! Själv ska jag packa ner tjocka ylletröjan och förse mig med myggstift och myggspray. Resan går imorgon till Kiruna! Rapport kommer nästa vecka från ”Sveriges vackraste järnvägssträcka” och LKAB:s gruva.
Får jag hjälp av äldste sonen kanske jag kan få in någon bild på denna blogg över mina eskapader!

Sol på er!