Feel in the Blogg

Med 50 sidor kvar av boken orkade jag inte mera! Boken var för seg och för trist för min smak. Jag la ifrån mig Claude Izners kriminalroman ”Mordet i Eiffeltornet” sedan jag först kollat slutet – hur det gick – vilket var lika sövande tråkigt.

”Mordet i Eiffeltornet” är skriven under pseudonym, men bakom namnet Claude Izner döljer sig systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre, två bokhandlare i sjutioårsåldern. Detta framgår av bokens omslag och man kan undra varför en bok skrivs under pseudonym samtidigt som författarnamnen är publicerade?

Författarnas önskan har varit, enligt bokomslaget, att förena kriminalromanen med en historisk berättelse. Det resulterade i första boken om ”Victor Legris”, privatspanare och bokhandlare som löser mordgåtor i 1800-talets Paris.

Boken är långsam och tonvikten ligger mer vid långa, ingående beskrivningar av såväl människor som platser liksom av litteratur i bokhandeln där Victor Legris sägs arbeta – än att stegra spänningen i raden av mordfall som inträffar. Småstänk av vad systrarna kalla ”romantik” placeras sparsamt här och där – av typen: ”Han kände en tyngd mot ryggen, en andedräkt i nacken och en klump i magen” – eller ”Deras nakna kroppar förenades på ett harmoniskt sätt”.

Här ett smakprov på lite av innehållet:

”- Har ni varit i slagsmål?

– Igår, när jag hade min lunchpaus på utställningen, gick jag och övade på arian i Boris Godunov vid Seine. Naturligtvis hade jag inte bytt om, utan hade fortfarande min cormagnonpäls på mig. För att få ännu mer djup i rösten lyfte jag påken, och då skrek en kvinna ”Grip den där galne styren!” Genast kom tre representanter för ordningsmakten och pucklade på mig. Nu när två idioter fått den dumma idén att gå och dö i närheten är det fullt av poliser på Marsfältet.”

Jag brukar inte ge upp böcker innan jag kommit till sista sidan. Trots att boken tjänat som sömnpiller de senaste kvällarna klarade jag inte mer. Nu räcker det! Även om Claude Izner och hans systrar försöker locka med ”Första Victor LegrisMysteriet” på framsidan av boken – så har Victor löst sitt första och sista fall för min del.

Claude Izner
alias Liliane Korb och Laurence Lefèvre

Under många år har jag förundrats och förvånats över den så styvmoderligt, av kommunen, behandlade delen Vasastan i Arboga. Vasastan har tillåtits förfalla och redan när jag var liten var det ”dåligt” att bo på Vasastan. Det var en del av staden som personer med planer att flytta till Arboga inte skulle titta på.  Det ryktet lever kvar och bättras på av kommunen och fastighetsägarna norr om järnvägen. Hus får förfalla. Sly och högt gräs. Ändå fortsätter området att tilltala mig. Vasastan ligger centralt – bara 5 minuter från centrum. Här finns skola och dagis. Närhet till det mesta.

Plus parker och grönskande områden!

Till och med en damm finns i Vasaparken och den närliggande pergolan är fantastisk att gå igenom!

Och mitt emot – rakt över Köpingsvägen – finns en vacker allé. En allé mot – ingenting… Lite av en symbol för Vasastan. Grönskande, inbjudande – mot ingenting!

Riv Lilla Stjärnan! Röj upp i Vasastan! Bygg nytt och se till att få en levande stadsdel i detta fina område! Här finns hur mycket potential som helst!

Avslutar med en bild från detta vackert blommande kastanjeträd i Vasaparken. Ja, jag tror parken heter så – den nämns aldrig och är inte heller utmärkt på kartorna Hitta och Eniro.