Feel in the Blogg

”Tittade till Emma” idag. Jag var förbi hennes hem med en bukett vita rosor och ett ljus.

Denna sorgeplats är full av symboler för omtanke, värme, medlidande och kärlek.

”Emma” – orka vidare!

Åter igen har jag gjort en kväll hos Kattvännerna i KAK – Kattjouren i Köping.
Och vilka katter!! HUR KAN NÅGON ”GLÖMMA BORT” SIN KATT? HUR KAN NÅGON SLUTA ÄLSKA SIN KISSE?

Vem glömde mig? Vem slutade älska mig? Varför ville dom inte ha mig längre?
***

Här nedan några bilder på oönskade, underbara katter som idag finns på Kattjouren i Köping:

I karantän – nyss inkomna – fanns två katter.

Vem ville inte ha ”Sixten” längre?? En stor, fin kisse som småpratar när man kommer. Lite skygg som man blir om man inte är önskad längre…

Och vem ”glömde” lilla vackra, snälla ”Ida” – som kunde kela hur mycket som helst då jag besökte henne?

”Ida” blir glad när man kommer och hoppar orädd upp och vill gosa. Så gör en katt som ännu inte hunnit uppleva en alltför hård verklighet.

Då är det värre med ”Fonzie”:

Han är lite skygg och rädd – men vågar mycket mer än när jag såg honom första gången. Men slamrar man till med något eller kommer för fort emot honom – då flyr han. Vad har Fonzie varit med om tidigare…?

DJUR ÄR INTE LEKSAKER! Katter är inga gosedjur som man skaffar och sen slänger bort!
Likaväl som hundar vare sig är kramdjur, prydnader eller statussymboler!!

Bor i närheten av en liten hund som var älskad när han kom – så verkade det i alla fall. Nu är det inte lika roligt med honom längre… Han får gå minipromenader så att han knappt hinner kissa. Sen när det är så mycket spring och lek i benen på en 4 månaders valp – så svarar matte med att rycka och slita i kopplet – och fya honom.
MEN – jag har ögonen på dom! Och när jag har något konkret att gå på – då ringer jag djurinspektören i kommunen!

Du vet väl att du kan anmäla vanvård och misshandel av djur anonymt till miljö- och djurvårdsinspektören i din hemkommun! GÖR DET om du ser något djur som far illa!

Och tänk gärna på Kattvännerna i KAK – postgironummer 39 15 48-5.

OBS! Kattvännerna heter numera ”Djurskyddet i Köping” och har bytt hemsida – klicka HÄR för att komma dit!

Nu får vi veta att Försäkringskassan ska börja jaga fuskare bland kriminella. Bl.a. ska MC-gängens sjukersättningar utredas.

En fråga inställer sig genast: Varför började Försäkringskassan inte jaga kriminella först!?
Varför ge sig på plågade, sjuka människor med diagnostiserade sjukdomar – som inte orkar värja sig mot misstankar och kränkningar!?

Jo, för det är lättare att sparka på dom som redan ligger! Det är betydligt jobbigare och mer obehagligt att ge sig på Bandidos och Hells Angels eller andra kriminella!

Dom fega krakarna säger via Thomas Falk på Försäkringskassans huvudkontor: ”Många av de här personerna i gängen är trots allt berättigade till sin ersättning”. !!??
Det tror jag så mycket jag vill på! Kan man meka, åka MC, trakassera folk och slå ihjäl ”svikare” – då är man rätt pigg.

Försäkringskassan suger!!

Utred denna totalitära myndighet istället och tvinga politikerna att inse fakta!
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson är enfaldiga stackare som med dollartecken för ögonen försöker spara pengar på helt fel sätt!
Den värsta boven i dramat är regeringens springpojke – Curt Malmborg, generaldirektör för Försäkringskassan!!

Jag tycker Curt, Sven Otto och Cristina ska ge sig ut och jaga bandidos! Jag är gärna med och skramlar till varsin moppe åt dom!! Keep on running!

Jag har DN som startsida på min dator och när jag skulle ”titta till Emma” idag så tänkte jag: Hoppas, hoppas att den tyska kvinnan har erkänt! Så att ”vi” kan gå ett steg vidare.

Istället slår rubriken på DN emot mig: ”23-åriga mamman förhörd” med underrubriken ”Kvinnan har nu fått beskedet om att barnen är döda.”

Jag skrek till i min ensamhet. Så fasansfullt kände jag det. Det som vi visste skulle hända förr eller senare – har nu hänt – ”Emma” har fått veta att hennes båda små barn är döda.
Det är så ohyggligt att det inte går att tänka på. Tårarna rinner.

Jag läser vidare att ”Emma” förnekar det hon fått veta – en vanlig reaktion på ett fruktansvärt besked. ”Nej, dom är inte döda” ”Dom kan inte vara döda”.

Alla mina tankar och böner går nu till ”Emma”. Och till er alla som tycker att vi bör göra något – en insamling – så kan jag bara säga att jag skrivit ett brev till ”Emmas” pappa. Han måste få ge mig svar på om detta är något som familjen vill.

En blomma till ”Emma”