I natt har jag haft mardrömmar. Så hemska att jag grät när jag vaknade.
Den ena drömmen handlade om ett koncentrationsläger – ”Den östra trädgården” – dit utvalda fick komma. En man och jag hade misstänkt att något hemskt pågick och börjat undersöka saken.
En vacker ung kvinna kom till oss och sa att hon blivit utvald. -”Nu kan jag få använda mina kunskaper och utveckla det jag är bra på” sa hon och vandrade in i trädgården.
Mannen och jag visste att detta var ”slutstationen”. I ”Den östra trädgården” väntade ingen blomstrande framtid utan misshandel, tortyr och död.
Vi kände oss maktlösa. Hur skulle vi rädda kvinnan och alla andra med en högsta önskan om att få ta sig till den underbara trädgården?
Drömmen slutade, jag vaknade och grät. Tänkte att drömmen kanske handlar om livet. Alla förväntningar, allt hopp – som till slut grusas i den ändstation som väntar oss alla.
I nästa dröm var jag på safari i en nationalpark. ”Titta!”, sa guiden. Vi kunde se en enorm björn jaga en ung, finlemmad hind. Hinden skulle inte ha en chans, björnens jättelabbar var redan ikapp. ”Hör hindens ångestskri”, sa guiden. DET blev för mycket för mig! ”Vad ska jag göra? Vad KAN jag göra”, tänkte jag. Jag ville skrika – avbryta dödsleken – men så insåg jag att utgången ändå skulle bli densamma. Björnen skulle kanske stanna upp ett ögonblick, hinden vackla omkull sårad – för att i nästa stund dödas. Den lilla hinden skulle förmodligen plågas mycket mera om jag ropade till.
Jag grät åter när jag vaknade.
Drömmarna handlar om livet, tror jag. Vanmakten över att inte kunna hjälpa till. Inte kunna lindra smärta, hindra olycka och död.
Men – det var ju bara en dröm…
*******
Mardröm i verkligheten kan man också ha. Jag har en upplevelse som kanske inte kan kallas för mardröm – men som är väldigt känslosam och som tär på mig mycket. Inte lika mycket som förr – men taggen finns där.
Jag har jobbat väldigt länge – slet hårt innan jag stupade i utbrändhet för några år sedan. I mitt arbete hade jag en kamrat som också blev en nära vän. Vi stöttade varandra i arbetet, diskuterade problem och taktik, pratade av oss när vi stötte på besvärliga jobbsituationer, gav varandra råd och blev viktiga för varandra. Vi var nästan jämgamla och kom också att bli nära vänner även privat. Vi brukade säga att våra män visste mindre om oss – än vad vi visste om varandra. Vi jobbade så mycket och så hårt – att vardagsproblemen på hemmaplan blev självklara att prata om. Vi fanns ju nära varandra ofta – våra män träffade vi möjligen som hastigast en stund vid TV:n innan vi somnade mitt i ett program – av allt hårt jobb.
Denna nära vän försvann när jag blev sjuk. Plötsligt var hon borta. Självklart blev det ju så rent bokstavligen – eftersom hon fortsatte att arbeta och jag blev långtidssjukskriven.
Men ändå? Vi hade ju varit varandra så nära. Var fanns den gemenskap som vi haft? Hur kunde den försvinna nästan över en dag? Betydde jag inte mera? Alla tankar vi delat, alla förtroenden vi utbytt, all vänskap – bara borta.
De första åren tog detta mig mycket, mycket hårt. Jag försökte ta kontakt – men det var som en mur hade byggts upp runt henne. Med den obefintliga självkänsla jag hade – kände jag mig bara pinsam och dum – och gav upp. Vad hade jag att ge henne numera? Så löjligt av mig att tro att hon hade intresse av mig.
Jag sökte tröst och fann bara kallt avvisande.
Sen insikten att den vänskap jag TROTT att vi haft – förmodligen bara var i min fantasi. JAG hade trott att vi var vänner – inte hon. Men hur kunde jag låtit mig luras så totalt i över 25 år?
Nu har åren gått och hon betyder inte någonting för mig mera. Jag har kommit över det. Visst – det finns en liten tagg långt in i hjärtat som svider – men den får vara där, berör mig inte på samma vis längre.
Om hon skulle höra av sig – skulle jag säkert bli glad – men hon är inte den vän jag hade en gång. Kan aldrig bli, tror jag. Hon fanns inte där när jag behövde det som allra mest.
”And thats what friends are for.”
Som Dionne Warwick sjunger:
Keep smiling, keep shining
Knowing you can always count on me, for sure
That’s what friends are for
For good times and bad times
I’ll be on your side forever more
That’s what friends are for
Senaste kommentarer