Fasa nr 1
Jag kollar alltid ett antal tidningar på nätet varje dag. På Expressens hemsida finns en länk till en film om David Beckham och hans fru Victoria som ”firar födelsedag i Paris”. Av någon anledning gick jag in och tittade på filmen. Den var hemsk!
Inte för att David Beckham uppförde sig illa på något sätt eller för att Victoria hade för utmanade kläder eller något annat fånigt – utan för att deras utflykttill Paris måste ha varit bedrövlig! Hela deras liv måste vara en stor fasa!
Det jag menar är alla journalister och fotografer som fanns precis överallt hela tiden varhelst Beckhams dök upp! Det blixtrade hela tiden från kameror, folk hängde runt deras bil, trängde sig framför skyltfönstren i de affärer de besökte och glodde in och fotograferade. Jag skulle ha blivit helt tokig om jag var David och Victoria! Men dom är väl vana… De gick helt lugnt utan ett ljud till någon, trasslade sig fram, krånglade sig in och försökte ignorera folkmassorna. Detta måste vara ett fasansfullt pris att betala för kändisskapet! Filmen varade 6 minuter och visade ett hemskt liv för ett kändispar.
Fasa nr 2
Mina katter är ju tyvärr även katter i den bemärkelsen att de också jagar. Det betyder att de ibland kommer in med ett och annat litet djur. En råtta kan väl eventuellt vara OK kanske – men en liten söt fågel är inte roligt.
Jag begraver alltid dessa små offer. Denna morgon som jag ska berätta om hade en av katterna kommit in med en liten gulsparv. Den var död – det har annars hänt att de gått att rädda en och annan fågel ur kattgapet – men inte denna gång.
Just den här dagen skulle jag på besök hos psykologen på Psyk-kliniken i Köping. När jag sitter där i väntrummet och ska ta upp en näsduk att ha ”ifall att” – så får jag upp fågeln… JAG GLÖMDE BEGRAVA DEN innan jag tog bilen och stack iväg!! Där ligger den nu – mycket död och inlindad i en pappersnäsduk…
Vad göra?? Hur skulle det låta om jag kom in till psykologen och sa: – ”Gissa vad jag har i väskan?” ”En död fågel!”
Då hade jag säkert inte bara fått samtalsterapi utan troligen fått dra på den där speciella tröjan som det är svårt att ta sig ur och förpassats till något mer slutet ställe…
Så efter psykologbesöket blev pippin begravd i Köping istället, intill P-platsen vid lasarettet. Det blev så fint så.
Och vet ni… Jag talade faktiskt om för psykologen vad jag hade i väskan… Jag litade på att hon förstod sig på mig efter några gånger i terapi…
Och det blev heller ingen iltransport för inläggning bakom gallerförsedda fönser! Psykologen var förstående och dessutom djurvän…
Det var några fasansfulla små händelser. Tyvärr finns det många fler och mycket värre saker att förfasa sig över. Men detta får räcka för idag.
Senaste kommentarer