Nu har jag köpt en bil!! En begagnad liten sak som står i garaget.
Den gamla pärlan måste skrotas och jakten började för en tid sedan efter ”liten, billig, bensinsnål bil”. Det visade sig att det var väldigt många som letade efter just en liten, billig, bensinsnål bil…
När jag hade läst klart annonserna och kollat på Blocket och andra säljsighter – och därefter talat med maken om bilarna jag hittat – så var alla borta! Sålda!
Här måste man vara betydligt snabbare i vändningarna – det var helt klart!
Sagt och gjort – jag spanade in bilar som var till salu under dagen, berättade ivrigt för maken om kvällen samt visade bilder på alla bilar jag hittat. Det blev ”hm”, ”den är för stor” och ”nej, den är för dyr” eller ”den där har gått alldeles för många mil” mestadels av tiden. Till slut föll en liten vit bil honom på läppen. ”Den där kanske”… Sagt och gjort! Här skulle köpas!
Jo då, visst fick vi komma och titta på bilen. ”Ska vi säga 11.30” sa en vänlig man. ”Ja visst, sa jag”.
Bilen var i Västerås, klockan var 10.30 och jag skulle just handla mat – i Arboga…
Jag sprang in igen och ringde till fadern för att be honom följa med. Jag måste ju ha någon som kör hem min egen bil när jag hämtar bilen i Västerås!
”Inte kan Du köpa bilar” säger han som den feministiske folkpartist han är. Jag försäkrar honom att det kan jag visst det! Och talar om för honom att det är jag som har köpt alla bilar till vår familj under alla år! Och det har varit bra köp!
Min snälla pappa kastar allt han har för handen och följer dottern till Västerås. Vi irrar runt överallt med pappas bil men hittar till slut den vänlige bilägaren. Pappa verkar lätt nervös när han ser och hör att mannen bryter på språket och sen meddelar att han är född i Iran. Jag blänger surt på pappa.
Vi kollar bilen och den verkar OK. Mannen vill bara besikta den först för att kunna sälja en bra vara. Han ska besikta den ”imorgon”.
Vi åker hem igen. Jag har fått ett mobilnummer till Rahim, bilägarens bror som är den som ska besikta bilen eftersom bilägaren ska åka till Norge.
Jag har hela tiden en orolig känsla av att denna bil får jag aldrig! Det är något lurt. Det är andra som kommer att hinna före och pressa ner tusenlapparna i handen på Rahim eller Hamid och ta bilen.
Jag är en person med alldeles för mycket för mig – något som visar sig vad gäller min sjukdom. Jag har alltså svårt att sätta gränser och hitta balansen för vad jag verkligen orkar med.
Morgonen därpå skulle jag åka till Västerås för att bli intervjuad av en student inför en D-uppsats i psykologi. Hon ville veta allt om min utbrändhet och eventuell rehabilitering (finns ingen!).
Min plan var att åka dit med bil, hem igen och sen ta tåget tillbaka till Västerås för att hämta NYA BILEN!
Nu visade det sig att intervjun som skulle ta ”cirka 40 minuter” – tog 2 timmar. Så när jag kom ut från den jättegulliga studenstkan och hennes ännu gulligare 3 månaders baby – så var det en kvart kvar tills tåget skulle gå – FRÅN ARBOGA till Västerås och jag befann mig redan i Västerås med bil…
För att göra en lång historia kort så löste allt sig på bästa sätt! Rahim kom glädjestrålande körande med ”min” bil och viftade med besiktningsprotokollet. Inga fel! Inte ens en anmärkning eller påpekande! Jag jublade ikapp med Rahim!
Inte nog med det. Rahim körde min nyinköpta bil hem medan jag körde bilen som jag kommit till Västeås med. Väl hemma gjorde vi upp affären vid köksbordet och jag fick veta allt om Kurdistan. Barnen lyssnade andäktigt.
Sen skjutsade jag tillbaka Rahim till Västerås och det visade sig att han hade en tygaffär på Bäckby. ”Har Du färdigsydda gardinkappor?” undrade jag. ”Självklart” sa Rahim.
Så in i butiken och hälsa på frun och lilla mamma.
När jag åkte hem tyckte jag att jag gjort en bra affär idag! En ny pärla till bil och 5 meter gardinkappa (för 30 kr/m!). Rahim gav mig halva priset på gardinen!
Se det var en riktigt äventyr det!
Och visst kan jag köpa bilar! Varför skulle jag inte kunna det!?
Senaste kommentarer