Med tiden har vår ”telefonkultur” förändrats. När jag var liten på 1950-talet så svarade mamma och pappa i telefonen med hela numret – d v s – ”ett – två – tre – fyra – fem”, när någon ringde. Lite senare blev vi lite tuffare i familjen och svarade ”Hos Wahlfeldt”!
Jag fick min första anställning på Televerket i Stockholm 1973 och då svarade jag ”Abonnemang, fröken Wahlfeldt” när kunderna ringde och ville beställa telefon! Så artigt och trevligt lät det på den tiden! 🙂
Som gift har jag alltid svarat ”Linde” i telefonen. Tycker det räcker med efternamnet. Det gäller både på jobbet och hemma. Min man och barnen svarar likadant.
Dessutom svarar jag ”Linde” i min mobil! Någon enstaka gång förnamnet också – men alltid, alltid efternamnet.
Det är här telefonkulturen kommer inte, tycker jag. Eller rättare sagt – bristen på telefonkultur!
Ring en mobiltelefon och Du får alltid svaret ”Kristina” – eller ”Pelle” eller något annat förnamn!
Det är på något vis som om mobilen inte är någon riktig telefon – utan mer en leksak eller en skojig grej som man lite flamsigt och respektlöst kan svara ”Ja, det är Sofia” eller nåt i!
Vadå – Sofia?? Vilken Sofia!? Mest anmärkningsvärt är det väl att människor svarar med förnamnet -bara – i sina arbetsmobiler, alltså då de är i tjänst på jobbet!
Om jag ringer ett företag för att fråga om något – så vill jag veta vem jag pratar med – och då räcker det inte bara med ”Carina”.
Skärpning i luren!!
**
Så, nu har jag ryckt upp mig en smula, och fått till det lite grann idag på min blogg. Annars så är mitt inre lika grått och trist som vädret utanför. Men jag ska ta mig igenom dimmorna och mörkret den här gången också.
Var rädda om er där ute! ”Be careful out there” som en viss polissnubbe sa en gång.
Senaste kommentarer