Feel in the Blogg

För drygt 2 år sedan deltog jag i Feministiskt initiativs presskonferens! En tillställning som drog massor av journalister, fotografer, TV och radio. Jag var där som symbol för det som kallades ”ohälsotalet”. Jag var själv ett ohälsotal – en siffra på ett papper. En mycket hatad siffra.
Men siffrorna var – och är – inte bara siffror utan människor av kött och blod. Människor – mest kvinnor – som genom dubbelarbete kollapsat och blivit långtidsjukskrivna i utbrändhet eller utmattningsdepression som det numera ska kallas. Dessa förhatliga personer jagas med blåslampa som fuskare och bedragare – simulanter.
Jag var med på presskonferensen för att förändra situationen för långstidssjukskrivna. Ni minns kanske hur det gick… JAG minns det i alla fall. Om ni går in på Google och skriver mitt namn där (Susanne Linde) så får ni ett stort antal träffar (idag 643 000 stycken!). Där kan ni läsa vad som skrevs om mig. Hemska lögner och förtal.

Jag fick rätt i Länsrätten 14 månader senare. Länsrätten har mängder av ärenden och därför måste man vänta så länge. Under tiden såg Försäkringskassan till att jag blev sparkad från mitt jobb – eftersom kassan påstod att jag redan jobbade någon annanstans – nämligen för Feministiskt initiativ. Ren lögn det också – och jag fick, som sagt, rätt så småningom men då var min anställning sedan över 30 år redan borta. Och jag är numera både arbetslös och sjukskriven.

Det var just det. Långtidssjukskrivna är en grupp som inte finns! Den FÅR inte finnas och den glöms hela tiden bort.

Ingenting har hänt sen jag ställde upp med Fi för sjukskrivna den 4 april 2005. Jo, det har blivit värre.

Arbetslösa behöver inte betala den av regeringen bestämda förhöjda avgiften till A-kassan, heter det. MEN det gäller inte arbetslösa sjukskrivna! VI måste betala den förhöjda avgiften trots att vi alltså har det ett snäpp värre än ”vanliga arbetslösa”.
Detta måste ju vara ett tankefel och tankefelet måste bero på att man helt enkeklt glömmer bort gruppen långtidssjukskrivna. Den finns inte i politikernas tankevärld. Man vill inte att den ska finnas! Alltså finns den inte.

Tillkommer gör att nuvarande regering bestämt att ändra gränsen för rätt till A-kassa från 7 till 5 år. Det betyder att har Du varit sjukskriven mer än 5 år och blir frisk men inte får något jobb – så får Du INGENTING i A-kassa! Nada! Noll kronor! Kul att försöka bli frisk igen då…
Det senaste regeringsdraget är ”obligatorisk A-kassa” – vilket alltså betyder att Du som sjukskriven inte ens har en chans att gå ur A-kassan – vilket jag nu gjorde illa kvickt! Var finns rättvisan??

Det ska bli intressant att följa de här åren fram till 2010 då nästa riksdagsval genomförs. Ännu mer intressant att se hur det går i detta val. Jag sätter en liten slant på att det blir regeringsskifte…

Fasa nr 1
Jag kollar alltid ett antal tidningar på nätet varje dag. På Expressens hemsida finns en länk till en film om David Beckham och hans fru Victoria som ”firar födelsedag i Paris”. Av någon anledning gick jag in och tittade på filmen. Den var hemsk!
Inte för att David Beckham uppförde sig illa på något sätt eller för att Victoria hade för utmanade kläder eller något annat fånigt – utan för att deras utflykttill Paris måste ha varit bedrövlig! Hela deras liv måste vara en stor fasa!
Det jag menar är alla journalister och fotografer som fanns precis överallt hela tiden varhelst Beckhams dök upp! Det blixtrade hela tiden från kameror, folk hängde runt deras bil, trängde sig framför skyltfönstren i de affärer de besökte och glodde in och fotograferade. Jag skulle ha blivit helt tokig om jag var David och Victoria! Men dom är väl vana… De gick helt lugnt utan ett ljud till någon, trasslade sig fram, krånglade sig in och försökte ignorera folkmassorna. Detta måste vara ett fasansfullt pris att betala för kändisskapet! Filmen varade 6 minuter och visade ett hemskt liv för ett kändispar.

Fasa nr 2
Mina katter är ju tyvärr även katter i den bemärkelsen att de också jagar. Det betyder att de ibland kommer in med ett och annat litet djur. En råtta kan väl eventuellt vara OK kanske – men en liten söt fågel är inte roligt.
Jag begraver alltid dessa små offer. Denna morgon som jag ska berätta om hade en av katterna kommit in med en liten gulsparv. Den var död – det har annars hänt att de gått att rädda en och annan fågel ur kattgapet – men inte denna gång.
Just den här dagen skulle jag på besök hos psykologen på Psyk-kliniken i Köping. När jag sitter där i väntrummet och ska ta upp en näsduk att ha ”ifall att” – så får jag upp fågeln… JAG GLÖMDE BEGRAVA DEN innan jag tog bilen och stack iväg!! Där ligger den nu – mycket död och inlindad i en pappersnäsduk…
Vad göra?? Hur skulle det låta om jag kom in till psykologen och sa: – ”Gissa vad jag har i väskan?” ”En död fågel!”
Då hade jag säkert inte bara fått samtalsterapi utan troligen fått dra på den där speciella tröjan som det är svårt att ta sig ur och förpassats till något mer slutet ställe…

Så efter psykologbesöket blev pippin begravd i Köping istället, intill P-platsen vid lasarettet. Det blev så fint så.
Och vet ni… Jag talade faktiskt om för psykologen vad jag hade i väskan… Jag litade på att hon förstod sig på mig efter några gånger i terapi…
Och det blev heller ingen iltransport för inläggning bakom gallerförsedda fönser! Psykologen var förstående och dessutom djurvän…

Det var några fasansfulla små händelser. Tyvärr finns det många fler och mycket värre saker att förfasa sig över. Men detta får räcka för idag.

Med tiden har vår ”telefonkultur” förändrats. När jag var liten på 1950-talet så svarade mamma och pappa i telefonen med hela numret – d v s – ”ett – två – tre – fyra – fem”, när någon ringde. Lite senare blev vi lite tuffare i familjen och svarade ”Hos Wahlfeldt”!

Jag fick min första anställning på Televerket i Stockholm 1973 och då svarade jag ”Abonnemang, fröken Wahlfeldt” när kunderna ringde och ville beställa telefon! Så artigt och trevligt lät det på den tiden! 🙂

Som gift har jag alltid svarat ”Linde” i telefonen. Tycker det räcker med efternamnet. Det gäller både på jobbet och hemma. Min man och barnen svarar likadant.
Dessutom svarar jag ”Linde” i min mobil! Någon enstaka gång förnamnet också – men alltid, alltid efternamnet.

Det är här telefonkulturen kommer inte, tycker jag. Eller rättare sagt – bristen på telefonkultur!
Ring en mobiltelefon och Du får alltid svaret ”Kristina” – eller ”Pelle” eller något annat förnamn!

Det är på något vis som om mobilen inte är någon riktig telefon – utan mer en leksak eller en skojig grej som man lite flamsigt och respektlöst kan svara ”Ja, det är Sofia” eller nåt i!

Vadå – Sofia?? Vilken Sofia!? Mest anmärkningsvärt är det väl att människor svarar med förnamnet -bara – i sina arbetsmobiler, alltså då de är i tjänst på jobbet!
Om jag ringer ett företag för att fråga om något – så vill jag veta vem jag pratar med – och då räcker det inte bara med ”Carina”.
Skärpning i luren!!

**

Så, nu har jag ryckt upp mig en smula, och fått till det lite grann idag på min blogg. Annars så är mitt inre lika grått och trist som vädret utanför. Men jag ska ta mig igenom dimmorna och mörkret den här gången också.

Var rädda om er där ute! ”Be careful out there” som en viss polissnubbe sa en gång.

Jag har åter drabbats av tungsinne. Det är så otroligt jobbigt och det kommer när man minst anar det. Plötsligt är man bara SÅ ledsen och så nere. Orkar inget, vill inte gå ut, vill gömma sig för världen. Helst sova dygnet runt. Jag som annars har svårt att somna och har sömntabletter på lut vid sängkanten…

Det är jobbigt också för min omgivning. Familjen suckar, men diskret så att jag inte ska märka det. Mina gamla föräldrar blir så oroliga och försöker göra allt för att se mig glad igen. Men jag orkar inte det heller. Jag bara är så här – just nu. Låt mig vara så – det går över.
Men hur kan man som förälder acceptera ett sådant svar? Att låta dottern vara när hon mår så dåligt? Man vill ju sitt barn det allra bästa.

Jag sover och sover och får ta mig i kragen för att gå upp. Minnen från kollapsen 1997 dyker upp då jag kände likadant. Det var då min första smäll av utbrändhet kom och hjärnan stängde av ”hela systemet”. Jag kunde bara röra mig v ä l d i g t långsamt
och tala v ä l d i g t sakta och helst sova jämt. JAG VILL INTE HAMNA DÄR IGEN!!

Jag släpade mig upp imorse och allt kändes tungt och grått. Alla persienner nere och alla gardiner fördragna.
När jag kommer ut ur badrummet tycker jag mig höra ett ljud. Kan det vara någon av katterna?

JA, DET ÄR FELIX! Han jamar och tittar på mig och plötsligt tittar solen in i mitt liv. Hur kan man motstå att bedåras av en glad och varm katt!? Felix börjar leka med några snören på golvet och snart virvlar han runt mina fötter och jag skrattar (!). Det hör Curry som också kommer och vill vara kärvänlig! Jag småpratar och gullar med mina små älsklingar och när de busar runt springande mot matskålarna så britser jag åter ut i skratt.

Mina katter tog mig ett steg upp ur underjorden! Underbart fantastiskt! Lyckan är en varm katt – eller två!

***

Sen kan jag, efter en titt i dagens DN, konstatera att förutom sedvanliga kors, blommor och fåglar så pryddes dagens dödsannonser bl.a. av en uggla, ett bowlingklot och tre käglor samt ett garnnystan med stickor istoppade. Klura på det ni!!

God morgon (ja, faktiskt – en GOD morgon! Tack Felix och Curry!)

Man kan fundera över det mesta och det gör jag. Det jag tänkt på flera gånger är utseendet på dödsannonserna. Inte så mycket i den lilla lokaltidningen som i de stora drakarna.

Det jag tänker på är symbolen högst upp – som förr i världen så gott som alltid var ett kors. Sen började det hända saker minsann.
Först kom nog en blomma samt ”fåglar i skyn”. Sen uppenbarade sig Sosse-rosen och fler och fler av olika symboler – katter, hundar, båtar och symboler för olika yrken t ex sotare. Det mest märkliga jag sett är en flygande flodhäst i en kvinnas dödsannons. En liten söt flodhäst med pyttesmå vingar!

Vissa av symbolerna kan jag förstå – tex att en fiskare vill markera dödsannonsen med sin yrkeskategori. Andra tycker jag är mer märkliga.
Att ha en katt överst på sin dödsannons borde ju betyda att personen är en kattälskare och kanske efterlämnar en trogen kisse.
Då blir jag alltid lika förundrad över att den sörjande kattstackarn aldrig finns med bland anförvanterna i annonsen. Är katten så viktig att man sätter den överst i dödsannonsen så borde han eller hon få stå med sitt namn i annonsen också!?

Sen detta med den flygande flodhästen… Den har jag tänkt mycket på. Vem är förtjust i flygande flodhästar? Var finns dessa djur någonstans? Eller är det så att symbolen ska få en att tänka på den döda? Var den döda kvinnan på ungefär 75 år som en flodhäst?? Är det utseendet man då främst tänker på – eller vad? Och flygande??

Kanske är detta onödiga grubblerier. Men kolla gärna i DN någon lördag eller söndag så ska ni säkert finna märkliga symboler i dödsannonserna. Kanske hittar ni en hoppande skalbagge eller ett litet trassligt marsvin – att sen tyda som man vill.

Godmorgon på er!