Bloggaren har börjat titta på ID – en kanal som hon kan välja ur sitt kanalutbud.

ID – det vill säga Investigation Discovery.

Vad är då ID för kanal? Så här säger Wikipedia bland annat, citat:
”Investigation Discovery (ofta skrivs endast ID) är en amerikansk digital kabel-tv-kanal som ägs av Discovery Communications och lanserades på hemmamarknaden 2008…
… Programutbudet fokuserar främst på kriminalprogram, verkliga brottsutredningar och rättsmedicinska gåtor.”

Det är en ruggig kanal! Verkliga händelser dramatiseras men offren och deras anhöriga finns också med. Det som fått bloggaren att skriva om det här är detta:

Världen är full av ensamma människor. Världen är också full av unga såväl som gamla som gärna vill träffa någon.
Förr i tiden – innan datorer och mobiltelefoner – hur träffades man då?

Jo, ofta genom en sån här! En vanlig telefon men också via djungeltrafiken. Kompisens kompis hade en granne vars son nog var kär i en… Eller man träffades på dans, disco eller vad det nu kunde vara.
Och sen ringde man varandra! Stämde träff någonstans och kollade om det var något av intresse. 😉

Hur går det till idag om man vill träffa någon? Om man längtar efter att bli kär?  Tja, ibland som förr i tiden – men också så här: 

Via datorn! Via dejtingsidor som det finns en uppsjö av – men också genom spel på datorn eller mobilen – och via Facebook!

Det är dom där datoriserade träffarna som TV-kanalen ID ofta tar upp. Inte dom som går rätt – utan dom andra… Dom med de där fejkade profilerna!
Kvinnor och män som bara finns i datorn men aldrig i verkligheten! Jo, dom finns men är inte de personer de utger sig för att vara…Dom med ont uppsåt! Dom som bluffar, stjäl identiteter och lägger upp en falsk profil för att lura av andra människor pengar men mest i ID-kanalen: falska profiler upplagda av sjuka män som inte kan hantera kvinnor på vanligt sätt…

Sjuka män som fångar upp ensamma, kärlekstörstande kvinnor med sina fejkade profiler och falska foton.  Som skriver heta, lockande meddelanden för att så småningom försöka få till ett möte i verkligheten…

Det är sen det börjar…

Förföljandet… Oavsett om du börjar förstå att ”den där killen stämmer nog inte riktigt” – så har du kanske lämnat ut uppgifter om dig själv som gör din situation FARLIG!

Stalking i dess allvarligaste form.
Som i ID-kanalens reportage från verkligheten skildrar överfall, våldtäkt och mord…

Kärlekshungern är densamma nu som förr hos människor – men sökmetoderna helt annorlunda. Vem är ärlig och vem ljuger? Vem kan du lita på och vem ska du akta dig för?
Det finns ett ordspråk som säger ”- Verkar något för bra för att vara sant – så är det nog så – det vill säga inte sant!”

Bloggaren har själv råkat ut för en skum person på nätet. Helt oskyldigt till en början i ett datorspel. Så småningom började vi prata, blev förtroliga – det kändes bra. MEN – till slut kom tankarna att det var någonting som inte riktigt stämde. Bloggaren avslutade kontakten på ett vänligt med bestämt sätt och tänker idag att den personen sa ingenting om sig själv som går att kontrollera. Allt var förmodligen falskt.

SÅ – VAR FÖRSIKTIG!

ID-kanalen hittar du HÄR på nätet.

 Nu över till VARFÖR BLOGGAREN ALDRIG MER BLIR POLITIKER! Hennes erfarenheter kan symboliseras så här: Det mesta är ”bullshit”!!

Bloggaren har provat på en del politik – Folkpartiet, Feministiskt initiativ och sist Miljöpartiet. Känt sig sympatisera med de röda på senare år MEN kommit fram till att det mesta är skitsnack!
 Lögner, förtal, inbördes beundran, krig mellan partier istället för att lägga krutet och energin på den egna kommunen/den egna regionen/landet Sverige.

De senaste åren har det varit kvalificerat bullshit i fråga om invandringen, anser bloggaren! Lilla naiva Sverige tror gott om alla. VÄLKOMMEN HIT – öppna armar – och kreti och pleti strömmar in över gränserna. Bloggaren kastar åter en blick på söndagens blogg med den här bilden från DN då.

Jo, bloggaren är människovän. Tror på att vi ska hjälpa varandra. Bryr sig inte ett dugg om hudfärg, religion, genustillhörighet eller vad det nu kan vara som eventuellt skulle skilja någon från en annan.

MEN vi måste sluta vara så korkat naiva! Vi MÅSTE ställa krav! Det är inte fel att villkora! Det vill säga kräva något tillbaka när man ger något.
Och det handlar om människor som kommer hit från andra länder. Sådant får man inte prata om! Man kan inte försvara sig heller  – för det finns arga grupperingar som hånfullt härmar ”- Jag är inte rasist men….”

Men tänk om det faktiskt är så att väldigt många människor INTE är rasister men förstår ändå att någonstans måste vi dra gränsen! För ALLAS välbefinnande! Det vill säga även för de som vill komma hit.
De människor som vill hit och som vill göra rätt för sig – det vill säga bidra till samhället och få del av utbudet – måste få en chans till det!

I morse när bloggaren kollade Dagens Nyheter på nätet så var detta de nyheter som stack ut:

1 )  ”Isabella Lövin: sluta svartmåla Sverige”

 

 

Nu dimper det ner en blogg igen! Bloggaren är som synes väldigt skrivsugen så här en bit in på nya året.

Först en kommentar till söndagens blogg:
Vad ska vi göra när gängkrigen flyttar in på lasaretten??

Och inte bara där! Vem vill bo i Rosengård? Vem vill bo i Bergsjön? Vem väljer Rinkeby? Vem vill bo i någon av de andra förorterna där våldet blivit mer regel än undantag? Våldet som eskalerar till andra städer än de största – Västerås, Örebro, Eskilstuna – för att nämna några närbelägna städer till bloggarens hemort. Vem vill bo där? Och vilka får ta sig rätten att ockupera ännu fler städer?

Detta är av någon anledning sprängstoff i svensk politik. Man får inte prata om vilka som krigar för då är man rasist! Men som sköterskan säger på bilden ur DN ovan – hon är själv från Bosnien, citat:

”– Ibland blir jag så arg. Tyvärr är det oftast barn till utlänningar som gör dåliga saker på sjukhuset. Så jag blir bara… ja, men snälla. Det här är ett lugnt land, en lugn stad, fint. Man kan skaffa sig ett jobb och liv, i Sverige finns alla möjligheter. Så går man vid sidan om och gör dumheter.”

Så sanna ord och bloggren känner så här:

NÄR ska vi våga sätta gränser? NÄR ska Sveriges politiker fatta att den naiva stil man tror är ”demokrati” håller på att få landet att kollapsa? NÄR ska vi börja ställa krav? NÄR ska Sveriges politiker förstå att ledarskap – att säga JA men också NEJ – är en förutsättning för att få ett samhälle där människor inte bara tar – utan också ger, ger tillbaka?
NÄR SKA POLITIKERNA FATTA???

Glöm inte: Det är val i höst!!

DN:s hela artikel ”När gängkrigen klev in på akuten” hittar du HÄR!

Nu något annat som bloggaren också tagit upp tidigare:

Bloggaren kom att tänka på att hennes mor ofta sa till henne: ”- Vad du är modig. Att du klarar detta! Att du vågar? Vad duktig du är.”

Varför sa hon så? Hur var det med mammas självkänsla? Maximerade hon sina möjligheter i livet? Antagligen inte. Så var det inte på den tiden – och särskilt inte för flickor.

Vad hade hon för drömmar? Hur långt hade hon kunnat komma? Vad ville hon innerst inne. Och – hur tyckte hon att hennes liv sen blev – mamma Hjördis?

Detsamma gäller kvinnorna före henne. Bloggarens farmor Svea: 
och mormor Edit: Hur gick deras tankar när de var unga? Vågade de ens drömma? Maximerade de sina möjligheter och hur summerade de sina liv när slutet kom? Var de nöjda? Hade de fått uträtta det de hoppats på?

Pojkar hade inte heller det lätt förr i världen. Pappa hade tur. Kom från en fattig familj men fick studera till ingenjör.  Om han sen ville bli ingenjör det är en helt annan sak. Hans föräldrar gav honom en chans och han tog den. Men var det detta pappa Göte drömde om en gång och hur tyckte han att livet blev?

Maximerade de sina möjligheter? Troligen inte. Några drömmar slog säkert in men möjligheterna var begränsade oavsett drömmarna. Och sen var det ju det där med självkänslan…

 Men hur gick det då för deras barn, Hjördis och Götes dotter, Sveas och Edits barnbarn? Vad drömde hon om där hon står på skidorna på Sjukhusgärdet? Hon ler mot kameran – ser lycklig ut. Ovetandes om att mobbande skolkamrater snart kommer att trycka ner hennes självkänsla och förminska hennes möjligheter radikalt.

Men hur gick det då? Jo, det har ju bloggaren skrivit om tidigare. Livet levde hårt med flickan på bilden. Men att bli mobbad, utfryst och nedtryckt ger en groende kamplust. En vilja till revansch!
Och alla de där negativa upplevelserna – för det kom fler genom livet – blev till nyttiga kunskaper. Till förståelse för andra. Till en vilja – inte att hämnas – utan att göra gott.

Ändå hinner minnena ikapp bloggaren ibland. Det svarta hålet öppnar sig igen. Och därför damp den här boken in genom brevlådan i fredags: Tomas Gunnarssons ”Att överlista Jante”.

Boken med självtester…

Med frågor som de här: ”Hindrar du dig själv från att göra något som är viktigt för dig, något du längtar efter eller drömmer om att göra?”

Då tar bloggaren fram sådana här bilder via Google på datorn!

Och sådana här: +

Då sneglar bloggaren på sådana här böcker:
Och då skriver hon bloggar som den här.
När minnena dyker upp eller när hon ser andra människor må dåligt för att de låter sig tryckas ner. Då blir bloggaren ARG!

För ALLA MÄNNISKOR HAR ETT VÄRDE!

Bloggaren har nog ändå en ganska bra självkänsla idag. Hon vågar. Är modig. Låter sig aldrig mer tryckas ner. Därför sätter hon sådana här lappar på sin dörr! 😀 För att peppa andra. För idag VÅGAR OCH KAN bloggaren och hon säger stolt och utmanande:

”-WATCH ME!!”

Och så här är det: Du MÅSTE tycka om dig själv! Tycka att du själv är bra! Ha respekt för den du är! Det är det viktigaste av allt för att MAXIMERA DINA MÖJLIGHETER! Och det handlar INTE om att vara egoistisk eller stöddig! Det handlar om att ta sig själv på allvar och ge sig själv den respekt man förtjänar!

TA ALLTID HAND OM DIG SJÄLV FÖRST!

Var rädda om er! Älska dig själv så orkar du älska andra så mycket mer! Puss och kram m m från bloggaren:

Bloggaren vid havet – en gång för länge sedan…
Vad tänkte hon på?
Vad drömde hon om?
En sak är säker – hon samlar fortfarande på vackra stenar från stranden nu som då…

 

 

 

Söndag idag och bloggaren tänker bläddra i Dagens Nyheter som ramlar in genom brevinkastet en dag i veckan. Bläddra ja, men hon hinner inte mer än till förstasidan förrän tankarna börjar snurra och hon börjar läsa. ”När gängkrigen klev in på akuten” är rubriken på DN:s förstasida 14 januari 2018.

Det är en skakande läsning.

Om fullständigt kaotiska händelser inom sjukvården i Sverige. Om fullständigt oacceptabla arbetsförhållanden för sjukvårdens personal!

Sjuksköterskan och avdelningschefen för avdelningen som DN:s reportage handlar om sitter på sängen hemma i bostaden. Under sängen skymtar baseballträet han plockat fram sen en tid. För att få någon känsla av trygghet i sitt eget hem efter att ha blivit hotad på jobbet. ”-Vi vet var du bor!”

 Sjukvårdspersonal som tejpar över sina efternamn på namnbrickan för att inte få ”hembesök”…Och det enda sjukvårdspersonalen vill är att ta hand om sjuka och skadade människor som kommer till sjukhusen.

Om du tror att det är bara är poliser och brandmän som hotas och utsätts för våld i sina jobb – så får du tänka om! Som om inte sjukvårdspersonal ändå har en minst sagt svår situation idag – för mycket jobb, för få personal, för låg lön – så kan du addera till hot om våld och scener på jobbet som ur värsta våldsfilmen!

Citat:”I en undersökning publicerad i tidningen ”Framtidens karriär – sjuksköterska” i oktober 2017 har drygt 600 sjuksköterskor i Sverige svarat på frågorna:
1) Är hot eller våld mot personal inom hälso- och sjukvården ett problem? 2) Har du som sjuksköterska varit utsatt för hot eller våld i din yrkesutövning?”
Svaren:

Hemsk läsning om många människors verklighet en dag på jobbet. Frågan är – hur löser man problemet?? Den frågan har många försökt svara på men ännu utan någon nämnbar framgång.

HÄR finns hela artikeln på DN:s webbsida.

Bloggaren läser klart och bläddrar vidare. Kommer till sidorna ”födda och döda”. Minnesorden på sidan om själva annonserna berättar om en danspedagog och en överläkares livsgärningar.
Bloggaren saknar de där minnesorden som alltid fanns förr i tidningarna – om ”vanliga människor”. Pigan som slet på gårdarna och avancerade till kokerska på herrgården – eller bonddrängen som lämnade landsbygdens slit för kanske minst lika hårt jobb på en smutsig verkstad i stan. Dom historierna fascinerar bloggaren – dom om de vanliga, enkla människorna och deras livsöden!

På tal om människors livshistoria – hur blir din egen? Bloggaren har skrivit om det tidigare – självkänslan och vad den gör med oss människor.
I fredags kom boken! Tomas Gunnarssons ”Att överlista Jante”. ”Om konsten att lyfta sig själv och andra”.
En mycket bra bok, lättläst och med frågor att ställa sig själv… ”Känner du att du riktigt duger?”
Boken köpte bloggaren på Bokus men den finns säkert på fler ställen. Bokus når du HÄR!

Tillbaka till DN och den här rubriken… ”Vad är maxlönen för att bli lycklig?”
 Bloggaren blir lite full i skratt. Att maximera sin lycka genom mer och mer pengar – nej, det tror inte bloggaren alls på! Troligen behöver man livets nödtorft för att kunna känna lite lycka lite oftare men bloggaren säger som hon alltid sagt till sina barn alltsedan de var små: ”- Pengar är inte allt!”

 Lycka kan vara att baka bröd
en lite grå söndag!  Baka brödkakor som på mamma Hjördis vis! 🙂

 Lycka kan också vara en växande gran – trots att tjugondag Knut passerat…

Men katter måste nog ändå vara betydligt lyckligare i sin tillvaro än vi människor. 😀 Äta när man vill.
Dricka när man vill – och hur man vill!! 😀

Ta sig en sväng ut! Kolla läget, jaga någon liten skrämd mus och sen in igen och sova! Det här är Felix! Han har förresten namnsdag idag! Och Felix betyder lycka!
Leva livet – på katters vis! Inte så dumt.

Till sist lite kul ur DN också. Fjärilar i magen! 😀 Ja, sådana fjärilar kan bloggaren också få utan minsta intag av något ätbart. Det räcker bara med en blick på rätt person…

Sköt er nu resten av söndagen! Skänk en tanke, helst fler, till alla som bara gör sitt jobb men som oprovocerat utsätts för våld och hot om våld i sina yrken.
Gärna inte bara tankar, gör något – det måste till förändring! KOM IHÅG – DET ÄR VAL I HÖST!! Dags att sätta åt politikerna för att ta våld i jobbet, stressad personal och låga löner högst upp på agendan!

! !

Hörrni – puss å kram mm på er nu då! Vi ses! 

 

 

Det här är en blogg om en kvinna som bloggaren känner ganska väl. Och om mobbing – på olika nivåer och hur det kan upplevas.

För enkelhetens skull kan vi kalla den här kvinnan Suss.
Idén till bloggen kom här om dagen när Suss åter fick höra rykten. En vän till Suss förklarade hur hon försvarade Suss mot de som tyckte illa om henne…

WOW, tänkte Suss! Igen!
Och självklart visste Suss inte vilka personerna var, tog inte reda på det heller. Suss har förmodligen aldrig träffat dom eller ens bytt några ord med dom.
Men men, Suss är van…

Sticker man ut – på vilket sätt det nu än må vara, så blir man en target – en måltavla. Som uppstickare kan man antingen hyllas eller hånas, det sistnämnda kan likställas med mobbing.

Suss vet vad mobbing är. Hon stack ut som liten. Varför? Jo, Suss var blyg och tordes inte säga ifrån. Hon blev en måltavla.

 Suss som liten.  Tyckte om alla djur, särskilt katter! 
Påhittig och glad – hemma hos mamma och pappa.  Skrev sagor, fick en publicerad i Dagens Nyheter som 7-åring, hittade på ett eget skriftspråk, kunde namnet på alla hundraser, lekte med Gittan – hade roligt helt enkelt.
Till hon började skolan…

Suss var, som sagt, blyg – en måltavla och hade fel frisyr, flätor med fina rosetter som mamman flätade i. Är man ”fel” på det sättet i skolkamraters ögon så blir man nedtryckt, ännu tystare, vågar ännu mindre och finns nästan inte till slut…

Det kallas mobbing och förstörde nästan hela Suss skoltid. Hon vågade inte räcka upp handen, vågade inte svara på frågor, skulle aldrig någonsin vågat stå framför klassen och prata.

 Hon blev en ingenting.

Sen kom vuxentiden – tack och lov! Televerket!
Suss och bästa kompisen tog mod till sig, tillsammans och flyttade till Stockholm där de båda fick jobb på Televerket.
Nu började det hända saker för Suss! Hon blev tvungen att svara i telefon och möta kunder som vill beställa abonnemang, flytta telefoner och allt vad det var. Suss växte, blev säkrare, kände sig värdefull. Vågade mera.

Vågade söka nytt jobb och kom till CVA i Arboga. Där blev hon ännu säkrare och vågade ännu mer – det slog nästan över. Suss tog igen för alla tysta, osäkra år!

Suss utmanade chefer och hon utmanade facket. Hon drev frågor om rättvisa för de svaga på jobbet och kämpade för de som hade det svårt. Hon skrev insändare såväl i personaltidningen som i det lokala bladet – gjorde sin röst hörd. Snart visste alla vem Suss var!

Nu fick Suss höra talas om folk som ”inte tålde den där Susanne Wahlfeldt”. Naturligtvis på omvägar. Ingen sa det direkt till Suss.
Suss som var van att sticka ut, bli mobbad sen skoltiden, kände detta väldigt obehagligt – men det var ingenting som egentligen bekom henne. Hon hade växt sig starkare och visste att hon kämpade för bra saker.

Och om Suss fick namn på ”hatarna” tog hon kontakt med dom!  Antingen låtsades de inte förstå någonting av vad Suss pratade om – eller också visade det sig att de faktiskt kom rätt bra överens när de väl träffades …
Hur som helst – de som verkligen kom i kontakt med Suss tystnade med sitt förtal…

Suss träffade kärleken och allt blev nu ännu bättre!
Med kärleken kom resor runt om i världen men också barn. Återigen växte Suss – nu som dubbelarbetande personalchef och trebarnsmor. Växte och fortsatte att kämpa – nu för barnen med ADHD men också för andra barn med liknande svårigheter.
 Bildade en förening lokalt och var med om att starta en på riksplanet. Skrev skrivelser, protester, insändare. Agerade! Kämpade.

Åter fick Suss höra på bakvägar att folk tyckte illa om henne. ”Dem där jävla Susanne Linde – hon ska då vara med överallt!” – så kunde det låta.
Suss lät sig inte skrämmas, kände sig tvärtom stärkt. Hon kämpade ju för bra saker och det fanns många som sa tvärtom – som hejade på, dunkade henne i ryggen.

På fritiden gjorde hon trevliga saker som att samla de gamla som fortfarande var i livet och som haft sin barndom i huset som Suss nu bodde i.
 Suss fick massor av värdefull information om Glasblåsargården som blev en artikel i Arboga Tidning och kanske så småningom kan hamna i Arboga Minnes Årsbok.

Hon fortsatte att kämpa för utsatta, ville vara en röst för de som inte vågade tala och fortsatte att agera.
Bland olika idéer som kom för henne var en insamling till kvinnan som fått sina barn mördade i Arboga. Förutom en stor summa pengar från allmänheten som överlämnades genom Suss försorg skänkte företag möbler, resor, presentkort på kläder kom från H&M m.m. genom att Suss tog kontakt.
De flesta tyckte att Suss gjorde bra då – inte så många tyckte att hon var ”too much” men det fanns några stycken som tyckte att hon nog skulle låta bli!

 Med många järn i elden hela tiden, en stark vilja att göra gott så hände det som tyvärr händer många – Suss gick in i väggen, brände ut sig och blev väldigt sjuk.

Det var en fruktansvärd och förgörande upplevelse. Något som för alltid förändrade Suss. Hon hade samma glöd, samma vilja men orken fanns inte längre på samma sätt.

När det var som allra värst bodde Suss hemma hos sina gamla föräldrar och orkade absolut ingenting. Panikångest och en otroligt trötthet var hennes liv under ett halvår.

Men som den person hon är – när hon börjat repa sig lite ville hon kämpa för att andra inte skulle behöva drabbas som hon. För mycket hårt jobb, för många krav, för lite tid.
Hon och vänner startade föreningen ”Tid för Sverige” för att agera mot utbrändhet.  Föreningen implementerades snart i vad som skulle komma att bli ett nytt parti – Feministiskt initiativ!

Nu var allmänheten delad! Några tyckte att Suss var modig och bra. Det ropades ”Heja, heja!” på stan när hon gick ut. Men det fanns andra som spydde sin galla.
Som vanligt…

Men sen blev det riktigt illa!!  När kvällstidningarna gick ut med rubriker som

Fi-ledaren misstänks för bedrägeri

då kräktes en allmänhet fullständigt ner ”den där Linde”!

Artikeln från 8 april 2005 finner ni HÄR! Den dagen hade Expressens löpsedlar i Arboga bara en enda stor bild – den på Suss med rubriken ovan…

Det spelade ingen roll att Suss inte hade gjort något fel. Att hon förklarat allt för Försäkringskassan om sin sjukskrivning och sitt deltagande tillsammans med Fi – när Suss gick in i affärena i lilla Arboga då gick folk ut!
Och Försäkringskassan gjorde helt om och drog in Suss sjukbidrag. Detta fick de bakläxa på när Suss vann i Länsrätten och domaren gav Suss rätt.
Hon vann!! Den artikeln kan ni se HÄR!

Suss orkade inte all press (i dubbel bemärkelse) och hoppade av politiken. Men snart kunde hon inte hålla sig längre… Det blev Miljöpartiet!
Nu mottogs hon mestadels bra av lokalbefolkningen och partiet fick många röster i valet. Så pass många att Suss kom med i kommunfullmäktige.
Men nu fanns de fler som mådde dåligt av Suss engagemang – de andra partierna hade en en del mindre nogräknade medlemmar.  ”Den där jävla Susanne Linde!”

  Åsså allmänheten!!  ”- Fy fan, för den där jävla Linde! Hur kan man hoppa mellan olika partier på det där viset!!??”
 Suss brydde sig inte det minsta! Numera var hon van…

Det hon inte var van vid längre var stressen, pressen – hon orkade inte alls som förr. Hon hoppade av politiken helt.
Belackarna var snart där:”- Ha ha ha, ja hon är ju inte klok den där jävla Linde!”

2012 kallas hon ”Den frispråkiga bloggaren” i lokaltidningen och kräver större engagemang mot våldsamheter som drabbat hemstaden.

”Ja, se den där jävla Susanne Linde!!” Bysnacket gick…

 Suss brydde sig inte längre om pratet. Kände sig mer så här:

 Men livet är inte bara engagemang och kamp för andra när det gäller Suss. Det var det egna livet också. Den egna kampen.

Mannen i hennes liv lämnade henne efter många år tillsammans. Hon tog det mycket hårt. Firade trots allt med grannen Lisa som tyckte att hon sannerligen borde fira sitt nya fria liv.

Visst – hon höll god min. Visade upp ett coolt face!
Men inuti fanns tårarna. Att bli lämnad av den man älskat och trott på – var mycket hårt.

 Livet blev mörkt och svårt. De egna engagemangen uteblev.
Vardagen kändes bara seg och grå. Åren gick – hon vande sig vid detta nya liv. MEN – så en dag hände det till synes omöjliga! Hon blev kär!
En ny man kom plötsligt in i hennes liv! Och med det massor av annat!
17 kilo ner i vikt! Nya kläder, ny frisyr, nytt liv! En gladare, lyckligare Suss! Underbart!! 

MEN!! Nu var det ju definitivt färdigt igen! Folk skulle absolut veta vem HAN var och helst alla detaljer! En del var glada, andra skadeglada på grund av åldersskillnaden och en del var förstås riktigt upprörda…

Kletade ner Facebook med skitsnack… SÅ tröttsamt och fullständigt värdelöst.

Och bryr hon sig, Suss? Inte nämnvärt! Om det inte drabbar den egna familjen eller älsklingens förstås!
DÅ blir hon en TIGER!

Vad ville bloggaren säga med det här märkliga inlägget då denna söndag!?

Jo, dels – SLUTA SNACKA SKIT OM FOLK DU INTE HAR EN ANING OM VEM ELLER HUR DOM ÄR!!
Eller ännu hellre – SLUTA MED SKITSNACK ÖVER HUVUD TAGET!! SKITSNACK ÄR MOBBING!! Gör dig inte till åtlöje genom ett sådant lågt beteende!
Gläds istället med dom som det går bra för, som finner lycka och glädje igen. Tänk positivt och du kommer att märka att ditt eget liv också blir positivt!

Ja, så är det ju!

Så sluta lägg dig i andras liv och skaffa ett eget!

Och ni som har åsikter om Susanne Lindes liv – vad hon gör och inte – hur hon agerar eller inte – TA KONTAKT MED HENNE! Bloggaren förmedlar gärna frågor och svar! 😉
För som ni såg i inledningen så pratar folk fortfarande bakom ryggen på denna kvinna! Från en trist allmänhet som inte har annat att lägga tiden på – till ideella organisationer och företag – ja, faktiskt!
SÅ små kan människor vara!

Men tror ni hon bryr sig!? Inte då!! Jo, det kan stärka henne, har bloggaren förstått! Göra henne ännu mer stridbar och entusiastisk – men det är bara välvilja och godhet som driver henne – kalla det kärlek.

Hon fortsätter!

Är som hon är!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Visst är det så. Det finns en orsak till att vi möter människor – de är menade att korsa vår väg av en anledning.
Och se där – ett anagram! ORSAK – blir KORSA om man blandar om bokstäverna. En orsak att korsa min väg!

Alla har varit med om sådana möten. Möten som är mer alldagliga men också möten som kan vara direkt avgörande för fortsättningen i livet.

När du får uppleva att någon korsar din väg på ett sätt som kommer att förändra ditt liv till det bättre – våga ta chansen!

Som bilden säger ovan – ingen säger att det blir lätt men det kommer att vara värt det! Så släng alla betänkligheter! Strunta i ålder och bakgrund! VÅGA! Låt inte möjligheten gå dig ur händer! ”Om du får chansen – ta den! Om den förändrar ditt liv – låt den” – så säger också bilden här ovan. 

Att inte våga ta chansen – att aldrig ta risker – är att förlora sig själv. Att leva livet lite på sidan om, inte fullt ut – är inte att leva. Det är heller inte att leva att alltid känna sig bitter och negativ. Låta tristess, avundsjuka och hat ta över. Livet är alldeles för kort för det!

Så sluta gnälla! Glöm oförrätter! Tänk inte en sekund på dumma människor! Fastna inte i negativism! TÄNK POSITIVT OCH POSITIVA SAKER KOMMER ATT HÄNDA!

Och som sagt, det finns alltid en orsak till att människor möts! Antingen behöver du personen för att ändra ditt eget liv – eller så är du personen som ska ändra livet för den du möter.

Ni kommer förmodligen att göra både ock! Förändra varandras liv! Till det bättre! Till något nytt, annorlunda och hur bra som helst! VÅGA!

Visst – så är det!
Livet är alldeles för kort för att lägga ner energi på dumheter! Ha kul! Bli kär – gärna lite okontrollerat så där! 😀 Ångra ingenting och låt inte människor ta ner dig – göra dig ledsen. Lägg inte en enda minut på människor som inte vill dig väl!
FÖR DET ÄR FAKTISKT SÅ HÄR –
du vet aldrig när allt är över, när allting är försent…

 

 

Exakt! Du har fått ett liv – använd det väl!
När någon korsar din väg och mirakel uppstår – ta chansen! Det kan kännas oroligt! Vågar jag? Vart ska det leda? Tänk om allt blir fel?
Känner du så – läs det här:

Tre enkla regler – ja precis så – väldigt enkla!
1) Om du inte kämpar för det du vill ha – kommer du aldrig att få det!
2) Om du aldrig frågar – kommer svaret alltid att vara nej!
3) Om du inte tar ett steg framåt – kommer du alltid att bli stående på samma ställe!

Så när någon korsar din väg och du känner NU! NU händer det!
Tveka inte!! GO FOR IT!!
Ja, för så är det absolut: Sluta aldrig försöka! Sluta aldrig tro! Ge aldrig upp! Din dag kommer! Den kan redan vara här – ikväll, imorgon, snart…

Alla dessa möten kan vara möten på olika vis. Som plötslig vänskap, som stöd i svåra situationer, som hjälp. Det kan gälla jobb, bostad och en massa annat.
 OCH det kan vara möten som ger KÄRLEK. Lust till att känna, älska – leva igen!
Någon korsar din väg och du finner lyckan igen!

Omtumlande, förvirrande, man känner sig sjuk, galen, rädd, orolig men mest hysteriskt lycklig! Med magen full av fjärilar blir du knäsvag bara du ser HONOM! Eller henne – beroende på vem som korsat din väg.

Bloggaren vet. För drygt två år sen fick hon sin gråtrista, långrandiga, ensamma väg korsad av en ny man och plötsligt blev allt upp och ner! Stjärnfall och solsken – himmel och hav – allt på en gång!

Bloggaren kände oro också, skulle hon våga? Det tog en vecka…sen hade hon fallit som en fura och livet blir aldrig mer sig likt!

Så ta chansen när den dyker upp! Det är inte alltid guld och gröna skogar. Inte alltid en dans på rosor. Gäller det kärlek så har förmodligen båda bagage att släpa på, minnen, händelser, ex, barn och allt detta ska vispas ihop på något sätt.

 MEN – det finns olika sätt att vispa ihop en perfekt kärlekssmet på – glöm inte det!
Det behöver inte alls vara som förra gången, eller gången före den! Tvärtom – tänk nytt, annorlunda – VÅGA!
Du bestämmer! Ni bestämmer! Så länge ni inte sårar någon annan så kan inget vara fel!

Och att vispa på nya sätt ihop med en ny människa kommer att ge er så mycket lärdom! Tänka till, göra om och göra bättre – kunskaper om livet, om människor, om kärleken.

Bloggaren är lycklig. Bloggaren älskar. Bloggaren är också rädd om varje dag som lyckan lyser. Vet att det kan ta slut.

Om man är rädd om varandra, respekterar varandra och går försiktigt fram så är chansen stor att miraklet fortsätter att spraka!

Bloggaren vill att det ska spraka för henne men ännu mer för honom. Kan hon göra livet lite enklare, lite gladare för honom så försöker hon. Att sätta lite guldkant på tillvaron är också kärlek.

 

 

*/   

Dagens kärleksbankande blogg närmar sig sitt slut och den blev lång, varm, till och med riktigt het! Med lust och vilja och hopp!
Budskapet var – ta chansen! Våga! Var rädd om dina möten i livet. Livet är så kort – var rädd om din tid. Mer av positivt tänkande – spola det negativa! Älska mera – hata inte. Förlåt och förgyll tillvaron för varandra.

Och på tal om kärlek – så måste tyvärr bloggaren avslutningsvis ge en känga till Lars Adaktusson, företrädare för Kristdemokraterna. Han säger så här i Aftonbladet, citat:

”För mig är det uppenbart att Pridetåget är en politisk manifestation i ett antal frågor där jag inte har samma synsätt. Till exempel synen på kärnfamiljen, äktenskapet och på sexköpslagen. Att gå i ett demonstrationståg där skillnaderna mellan vad jag själv tycker och vad som framförs där är stora skulle inte kännas ärligt varken mot mig själv eller arrangörerna.”

Läs hela inlägget HÄR i Aftonbladet – där KD:s Adaktusson också tycker att barnmorskor ska vägra utföra abort.

Men sista ordet får bloggaren ändå – för kärlekens skull! Texten en bit upp om kärlekens lov – är faktiskt tagen ur Bibeln,1. Korintierbrevet kapitel 13. */
Ja du Lars Adaktusson, det finns ett uttryck för när folk medvetet misstolkar eller snedvrider något för att passa sina egna mål och syften.  Då säger man märkligt nog att någon tolkar texten som fan läser bibeln…