Det här är en blogg om en kvinna som bloggaren känner ganska väl. Och om mobbing – på olika nivåer och hur det kan upplevas.

För enkelhetens skull kan vi kalla den här kvinnan Suss.
Idén till bloggen kom här om dagen när Suss åter fick höra rykten. En vän till Suss förklarade hur hon försvarade Suss mot de som tyckte illa om henne…

WOW, tänkte Suss! Igen!
Och självklart visste Suss inte vilka personerna var, tog inte reda på det heller. Suss har förmodligen aldrig träffat dom eller ens bytt några ord med dom.
Men men, Suss är van…

Sticker man ut – på vilket sätt det nu än må vara, så blir man en target – en måltavla. Som uppstickare kan man antingen hyllas eller hånas, det sistnämnda kan likställas med mobbing.

Suss vet vad mobbing är. Hon stack ut som liten. Varför? Jo, Suss var blyg och tordes inte säga ifrån. Hon blev en måltavla.

 Suss som liten.  Tyckte om alla djur, särskilt katter! 
Påhittig och glad – hemma hos mamma och pappa.  Skrev sagor, fick en publicerad i Dagens Nyheter som 7-åring, hittade på ett eget skriftspråk, kunde namnet på alla hundraser, lekte med Gittan – hade roligt helt enkelt.
Till hon började skolan…

Suss var, som sagt, blyg – en måltavla och hade fel frisyr, flätor med fina rosetter som mamman flätade i. Är man ”fel” på det sättet i skolkamraters ögon så blir man nedtryckt, ännu tystare, vågar ännu mindre och finns nästan inte till slut…

Det kallas mobbing och förstörde nästan hela Suss skoltid. Hon vågade inte räcka upp handen, vågade inte svara på frågor, skulle aldrig någonsin vågat stå framför klassen och prata.

 Hon blev en ingenting.

Sen kom vuxentiden – tack och lov! Televerket!
Suss och bästa kompisen tog mod till sig, tillsammans och flyttade till Stockholm där de båda fick jobb på Televerket.
Nu började det hända saker för Suss! Hon blev tvungen att svara i telefon och möta kunder som vill beställa abonnemang, flytta telefoner och allt vad det var. Suss växte, blev säkrare, kände sig värdefull. Vågade mera.

Vågade söka nytt jobb och kom till CVA i Arboga. Där blev hon ännu säkrare och vågade ännu mer – det slog nästan över. Suss tog igen för alla tysta, osäkra år!

Suss utmanade chefer och hon utmanade facket. Hon drev frågor om rättvisa för de svaga på jobbet och kämpade för de som hade det svårt. Hon skrev insändare såväl i personaltidningen som i det lokala bladet – gjorde sin röst hörd. Snart visste alla vem Suss var!

Nu fick Suss höra talas om folk som ”inte tålde den där Susanne Wahlfeldt”. Naturligtvis på omvägar. Ingen sa det direkt till Suss.
Suss som var van att sticka ut, bli mobbad sen skoltiden, kände detta väldigt obehagligt – men det var ingenting som egentligen bekom henne. Hon hade växt sig starkare och visste att hon kämpade för bra saker.

Och om Suss fick namn på ”hatarna” tog hon kontakt med dom!  Antingen låtsades de inte förstå någonting av vad Suss pratade om – eller också visade det sig att de faktiskt kom rätt bra överens när de väl träffades …
Hur som helst – de som verkligen kom i kontakt med Suss tystnade med sitt förtal…

Suss träffade kärleken och allt blev nu ännu bättre!
Med kärleken kom resor runt om i världen men också barn. Återigen växte Suss – nu som dubbelarbetande personalchef och trebarnsmor. Växte och fortsatte att kämpa – nu för barnen med ADHD men också för andra barn med liknande svårigheter.
 Bildade en förening lokalt och var med om att starta en på riksplanet. Skrev skrivelser, protester, insändare. Agerade! Kämpade.

Åter fick Suss höra på bakvägar att folk tyckte illa om henne. ”Dem där jävla Susanne Linde – hon ska då vara med överallt!” – så kunde det låta.
Suss lät sig inte skrämmas, kände sig tvärtom stärkt. Hon kämpade ju för bra saker och det fanns många som sa tvärtom – som hejade på, dunkade henne i ryggen.

På fritiden gjorde hon trevliga saker som att samla de gamla som fortfarande var i livet och som haft sin barndom i huset som Suss nu bodde i.
 Suss fick massor av värdefull information om Glasblåsargården som blev en artikel i Arboga Tidning och kanske så småningom kan hamna i Arboga Minnes Årsbok.

Hon fortsatte att kämpa för utsatta, ville vara en röst för de som inte vågade tala och fortsatte att agera.
Bland olika idéer som kom för henne var en insamling till kvinnan som fått sina barn mördade i Arboga. Förutom en stor summa pengar från allmänheten som överlämnades genom Suss försorg skänkte företag möbler, resor, presentkort på kläder kom från H&M m.m. genom att Suss tog kontakt.
De flesta tyckte att Suss gjorde bra då – inte så många tyckte att hon var ”too much” men det fanns några stycken som tyckte att hon nog skulle låta bli!

 Med många järn i elden hela tiden, en stark vilja att göra gott så hände det som tyvärr händer många – Suss gick in i väggen, brände ut sig och blev väldigt sjuk.

Det var en fruktansvärd och förgörande upplevelse. Något som för alltid förändrade Suss. Hon hade samma glöd, samma vilja men orken fanns inte längre på samma sätt.

När det var som allra värst bodde Suss hemma hos sina gamla föräldrar och orkade absolut ingenting. Panikångest och en otroligt trötthet var hennes liv under ett halvår.

Men som den person hon är – när hon börjat repa sig lite ville hon kämpa för att andra inte skulle behöva drabbas som hon. För mycket hårt jobb, för många krav, för lite tid.
Hon och vänner startade föreningen ”Tid för Sverige” för att agera mot utbrändhet.  Föreningen implementerades snart i vad som skulle komma att bli ett nytt parti – Feministiskt initiativ!

Nu var allmänheten delad! Några tyckte att Suss var modig och bra. Det ropades ”Heja, heja!” på stan när hon gick ut. Men det fanns andra som spydde sin galla.
Som vanligt…

Men sen blev det riktigt illa!!  När kvällstidningarna gick ut med rubriker som

Fi-ledaren misstänks för bedrägeri

då kräktes en allmänhet fullständigt ner ”den där Linde”!

Artikeln från 8 april 2005 finner ni HÄR! Den dagen hade Expressens löpsedlar i Arboga bara en enda stor bild – den på Suss med rubriken ovan…

Det spelade ingen roll att Suss inte hade gjort något fel. Att hon förklarat allt för Försäkringskassan om sin sjukskrivning och sitt deltagande tillsammans med Fi – när Suss gick in i affärena i lilla Arboga då gick folk ut!
Och Försäkringskassan gjorde helt om och drog in Suss sjukbidrag. Detta fick de bakläxa på när Suss vann i Länsrätten och domaren gav Suss rätt.
Hon vann!! Den artikeln kan ni se HÄR!

Suss orkade inte all press (i dubbel bemärkelse) och hoppade av politiken. Men snart kunde hon inte hålla sig längre… Det blev Miljöpartiet!
Nu mottogs hon mestadels bra av lokalbefolkningen och partiet fick många röster i valet. Så pass många att Suss kom med i kommunfullmäktige.
Men nu fanns de fler som mådde dåligt av Suss engagemang – de andra partierna hade en en del mindre nogräknade medlemmar.  ”Den där jävla Susanne Linde!”

  Åsså allmänheten!!  ”- Fy fan, för den där jävla Linde! Hur kan man hoppa mellan olika partier på det där viset!!??”
 Suss brydde sig inte det minsta! Numera var hon van…

Det hon inte var van vid längre var stressen, pressen – hon orkade inte alls som förr. Hon hoppade av politiken helt.
Belackarna var snart där:”- Ha ha ha, ja hon är ju inte klok den där jävla Linde!”

2012 kallas hon ”Den frispråkiga bloggaren” i lokaltidningen och kräver större engagemang mot våldsamheter som drabbat hemstaden.

”Ja, se den där jävla Susanne Linde!!” Bysnacket gick…

 Suss brydde sig inte längre om pratet. Kände sig mer så här:

 Men livet är inte bara engagemang och kamp för andra när det gäller Suss. Det var det egna livet också. Den egna kampen.

Mannen i hennes liv lämnade henne efter många år tillsammans. Hon tog det mycket hårt. Firade trots allt med grannen Lisa som tyckte att hon sannerligen borde fira sitt nya fria liv.

Visst – hon höll god min. Visade upp ett coolt face!
Men inuti fanns tårarna. Att bli lämnad av den man älskat och trott på – var mycket hårt.

 Livet blev mörkt och svårt. De egna engagemangen uteblev.
Vardagen kändes bara seg och grå. Åren gick – hon vande sig vid detta nya liv. MEN – så en dag hände det till synes omöjliga! Hon blev kär!
En ny man kom plötsligt in i hennes liv! Och med det massor av annat!
17 kilo ner i vikt! Nya kläder, ny frisyr, nytt liv! En gladare, lyckligare Suss! Underbart!! 

MEN!! Nu var det ju definitivt färdigt igen! Folk skulle absolut veta vem HAN var och helst alla detaljer! En del var glada, andra skadeglada på grund av åldersskillnaden och en del var förstås riktigt upprörda…

Kletade ner Facebook med skitsnack… SÅ tröttsamt och fullständigt värdelöst.

Och bryr hon sig, Suss? Inte nämnvärt! Om det inte drabbar den egna familjen eller älsklingens förstås!
DÅ blir hon en TIGER!

Vad ville bloggaren säga med det här märkliga inlägget då denna söndag!?

Jo, dels – SLUTA SNACKA SKIT OM FOLK DU INTE HAR EN ANING OM VEM ELLER HUR DOM ÄR!!
Eller ännu hellre – SLUTA MED SKITSNACK ÖVER HUVUD TAGET!! SKITSNACK ÄR MOBBING!! Gör dig inte till åtlöje genom ett sådant lågt beteende!
Gläds istället med dom som det går bra för, som finner lycka och glädje igen. Tänk positivt och du kommer att märka att ditt eget liv också blir positivt!

Ja, så är det ju!

Så sluta lägg dig i andras liv och skaffa ett eget!

Och ni som har åsikter om Susanne Lindes liv – vad hon gör och inte – hur hon agerar eller inte – TA KONTAKT MED HENNE! Bloggaren förmedlar gärna frågor och svar! 😉
För som ni såg i inledningen så pratar folk fortfarande bakom ryggen på denna kvinna! Från en trist allmänhet som inte har annat att lägga tiden på – till ideella organisationer och företag – ja, faktiskt!
SÅ små kan människor vara!

Men tror ni hon bryr sig!? Inte då!! Jo, det kan stärka henne, har bloggaren förstått! Göra henne ännu mer stridbar och entusiastisk – men det är bara välvilja och godhet som driver henne – kalla det kärlek.

Hon fortsätter!

Är som hon är!