Feel in the Blogg

Nu dimper det ner en blogg igen! Bloggaren är som synes väldigt skrivsugen så här en bit in på nya året.

Först en kommentar till söndagens blogg:
Vad ska vi göra när gängkrigen flyttar in på lasaretten??

Och inte bara där! Vem vill bo i Rosengård? Vem vill bo i Bergsjön? Vem väljer Rinkeby? Vem vill bo i någon av de andra förorterna där våldet blivit mer regel än undantag? Våldet som eskalerar till andra städer än de största – Västerås, Örebro, Eskilstuna – för att nämna några närbelägna städer till bloggarens hemort. Vem vill bo där? Och vilka får ta sig rätten att ockupera ännu fler städer?

Detta är av någon anledning sprängstoff i svensk politik. Man får inte prata om vilka som krigar för då är man rasist! Men som sköterskan säger på bilden ur DN ovan – hon är själv från Bosnien, citat:

”– Ibland blir jag så arg. Tyvärr är det oftast barn till utlänningar som gör dåliga saker på sjukhuset. Så jag blir bara… ja, men snälla. Det här är ett lugnt land, en lugn stad, fint. Man kan skaffa sig ett jobb och liv, i Sverige finns alla möjligheter. Så går man vid sidan om och gör dumheter.”

Så sanna ord och bloggren känner så här:

NÄR ska vi våga sätta gränser? NÄR ska Sveriges politiker fatta att den naiva stil man tror är ”demokrati” håller på att få landet att kollapsa? NÄR ska vi börja ställa krav? NÄR ska Sveriges politiker förstå att ledarskap – att säga JA men också NEJ – är en förutsättning för att få ett samhälle där människor inte bara tar – utan också ger, ger tillbaka?
NÄR SKA POLITIKERNA FATTA???

Glöm inte: Det är val i höst!!

DN:s hela artikel ”När gängkrigen klev in på akuten” hittar du HÄR!

Nu något annat som bloggaren också tagit upp tidigare:

Bloggaren kom att tänka på att hennes mor ofta sa till henne: ”- Vad du är modig. Att du klarar detta! Att du vågar? Vad duktig du är.”

Varför sa hon så? Hur var det med mammas självkänsla? Maximerade hon sina möjligheter i livet? Antagligen inte. Så var det inte på den tiden – och särskilt inte för flickor.

Vad hade hon för drömmar? Hur långt hade hon kunnat komma? Vad ville hon innerst inne. Och – hur tyckte hon att hennes liv sen blev – mamma Hjördis?

Detsamma gäller kvinnorna före henne. Bloggarens farmor Svea: 
och mormor Edit: Hur gick deras tankar när de var unga? Vågade de ens drömma? Maximerade de sina möjligheter och hur summerade de sina liv när slutet kom? Var de nöjda? Hade de fått uträtta det de hoppats på?

Pojkar hade inte heller det lätt förr i världen. Pappa hade tur. Kom från en fattig familj men fick studera till ingenjör.  Om han sen ville bli ingenjör det är en helt annan sak. Hans föräldrar gav honom en chans och han tog den. Men var det detta pappa Göte drömde om en gång och hur tyckte han att livet blev?

Maximerade de sina möjligheter? Troligen inte. Några drömmar slog säkert in men möjligheterna var begränsade oavsett drömmarna. Och sen var det ju det där med självkänslan…

 Men hur gick det då för deras barn, Hjördis och Götes dotter, Sveas och Edits barnbarn? Vad drömde hon om där hon står på skidorna på Sjukhusgärdet? Hon ler mot kameran – ser lycklig ut. Ovetandes om att mobbande skolkamrater snart kommer att trycka ner hennes självkänsla och förminska hennes möjligheter radikalt.

Men hur gick det då? Jo, det har ju bloggaren skrivit om tidigare. Livet levde hårt med flickan på bilden. Men att bli mobbad, utfryst och nedtryckt ger en groende kamplust. En vilja till revansch!
Och alla de där negativa upplevelserna – för det kom fler genom livet – blev till nyttiga kunskaper. Till förståelse för andra. Till en vilja – inte att hämnas – utan att göra gott.

Ändå hinner minnena ikapp bloggaren ibland. Det svarta hålet öppnar sig igen. Och därför damp den här boken in genom brevlådan i fredags: Tomas Gunnarssons ”Att överlista Jante”.

Boken med självtester…

Med frågor som de här: ”Hindrar du dig själv från att göra något som är viktigt för dig, något du längtar efter eller drömmer om att göra?”

Då tar bloggaren fram sådana här bilder via Google på datorn!

Och sådana här: +

Då sneglar bloggaren på sådana här böcker:
Och då skriver hon bloggar som den här.
När minnena dyker upp eller när hon ser andra människor må dåligt för att de låter sig tryckas ner. Då blir bloggaren ARG!

För ALLA MÄNNISKOR HAR ETT VÄRDE!

Bloggaren har nog ändå en ganska bra självkänsla idag. Hon vågar. Är modig. Låter sig aldrig mer tryckas ner. Därför sätter hon sådana här lappar på sin dörr! 😀 För att peppa andra. För idag VÅGAR OCH KAN bloggaren och hon säger stolt och utmanande:

”-WATCH ME!!”

Och så här är det: Du MÅSTE tycka om dig själv! Tycka att du själv är bra! Ha respekt för den du är! Det är det viktigaste av allt för att MAXIMERA DINA MÖJLIGHETER! Och det handlar INTE om att vara egoistisk eller stöddig! Det handlar om att ta sig själv på allvar och ge sig själv den respekt man förtjänar!

TA ALLTID HAND OM DIG SJÄLV FÖRST!

Var rädda om er! Älska dig själv så orkar du älska andra så mycket mer! Puss och kram m m från bloggaren:

Bloggaren vid havet – en gång för länge sedan…
Vad tänkte hon på?
Vad drömde hon om?
En sak är säker – hon samlar fortfarande på vackra stenar från stranden nu som då…