Feel in the Blogg

Nu kommer en ToppTio-lista över dåliga saker med Rom.
Visst låter det verkligen som en blogg från en sur, gammal tant!
Ni får tycka vad ni vill – nu kommer det!

1. Språket! Ingen kan engelska!

OK – åker man till Italien så får man väl skylla sig själv om man inte talar italienska men när man alltid fått höra hur snorkiga fransmän är som aldrig vill/kan tala engelska så blir man minst sagt förvånad i Rom!
Ingen, eller i alla fall nästintill ingen, kunde tala engelska! Inte på hotellet, inte på turistattraktionerna, inte i taxibilarna och inte i affärerna. Ungdomar kunde heller inte engelska – vilket förvånar när allt inom Internet och data är på detta språk.
Lägg sen till att i Paris förra året så kunde och ville(!) alla fransmän tala engelska.

2. Säkerheten! Den finns inte…
Nu kan bloggaren bara uttala sig om händelsen hon varit med – instängd högst uppe i kupolen på St Peterskyrkan i Rom. Åskväder, strömavbrott, fruktansvärt varmt och panik på gång. Ingen vakt, ingen hjälp – och ingen förstod förstås engelska när vi sedan träffade guider och vakter utanför…

  3. Trafiken! Hastigheten!
Folk kör som galningar och bryr sig inte om hänsyn till varandra. Skyltar med hastighetsbegränsning – var fanns dom??
På väg mot flygplatsen i 140 km/tim fick taxichauffören tvärbromsa för en italienare i bil som diskuterade och gestikulerade så väldigt att han vinglade ut i det andra körfältet.

4. Trafiken! Säkerheten!
Rom är ett myller av hus, gator och gränder men det finns liksom ingen logik i planeringen. Trafikljus vid smågator där aldrig någon åker och totalt avsaknad av rödljus vid de stora, farliga gatorna med massor av trafik. Övergångsställena verkar ditritade för skojs skull och har ingen egentlig betydelse för italienarna.
Att stanna upp och bråka med en annan bilist om vem som har rätt att köra, hör till vanligheterna och stoppar då upp all annan trafik.

5. Samhällsplaneringen – i stort…
Finns den och hur har man i så fall tänkt. Alltså totalt sett vad gäller trafik, säkerhet, sociala frågor och annat.
Vi muttrade ofta om Berlusconi-land…

6. Matställen och svårigheter att förstå hur man går till väga där…
Hungriga efter en lång dags vandring i Rom hoppade vi in i en Pizzeria för att få oss lite i magen. Pizzeriaägaren kunde förstås inte engelska och vi fick peka på pizzor som låg färdiga och försöka förstå vad de innehöll.
 Vi lyckades beställa och ville sätta oss – men nej, det gick inte inne i Pizzerian! Istället blev vi hänvisade till caféet runt hörnet!
Förvirrade gick vi dit och väntade. Hederliga svenska som vi är funderade vi på hur och när vi skulle få betala – och när/OM pizzorna någon gång skulle komma.

Först kom pizzabagaren från Pizzerian och ordnade dricka till oss. Vi insisterade på att få betala men han sa hela tiden: – Later, later! (De orden kunde han!)
Vi väntade och väntade medan ungarna i caféet höll på att riva stället… Jo, så småningom kom pizzorna – men vi fick inte betala.
Vi tänkte att vi säkert skulle kunna smita från betalningen – här fanns ingen koll. Men, som de hederliga svenska vi är satt vi förstås kvar.

När vi var klara gick vi till kvinnan i caféet – men nej, hon ville inte ha betalt. Hon hänvisade oss tillbaka till Pizzerian och bagaren där!
Vi gick dit och ville betala – men nej, vi fick bara ett kvitto att gå vidare med tillbaka till caféet!
Åter till kvinnan i caféet – men nej, hon ville fortfarande inte ha pengar utan hänvisade till en man i en bur i hörnet på caféet. Han sålde cigaretter och det var han som skulle ha betalt för pizzorna….
Suck – var ligger logiken i detta!?

7. Inga prislappar!
Fullt med affärer, kiosker och försäljningsställen – men inga prislappar! Glassen med det välkänt klingande namnet ”Norge” blev vi utan. Det fanns inga priser utsatta någonstans!
Förmodligen tog ägarna betalt efter person. En dum turist får betala mer än en italienare. Vi avstod och köpte kallt vatten i flaskor från unga män med kylväskor som skrek:– 1 Euro! Det var juste.

8. Tiggarna!
Förutom män utklädda till gladiatorer antastades man av diverse tiggare.  De svävande yogamännen är några av alla.
Sådana här illaluktande ”konstnärer” fanns det överallt också: Tavlor som målades med sprayfärg. ”Konstnärerna” hade munskydd men det hade inte vi som gick förbi…

9. Turistfällor!
Överpriser som dumma svenska betalar i förvirringen över skillnaden kronor-euro! Den här gick bloggaren på: 65 svenska kronor för ett paket pasta! Det gällde att se upp…

10. Snorkigheten!
Vi hade förväntat oss glada, tillmötesgående italienare men de flesta var snorkiga när vi bad om hjälp. Också här jämförde vi med baktalade Paris förra året där befolkningen var vänligheten själv!
Nej, vi var inte otrevliga när vi frågade! Kanske var italienarna trötta på alla dumma turister som kommer och tjatar. Det var ju ändå slutet av augusti och hur mycket kan man tåla som turistland!?

Men hur kan bloggaren vara så snorkig själv – och negativ!! Naturligtvis fanns det många positiva saker om Rom i Italien!

 Fåglarna!  Högst uppe i palmerna längs Via Nazionale fick vi syn på den här! En grön papegoja som bygger bo! Hur söt som helst! Och fri!

 
Katterna! Här och var bland de gamla ruinerna.

De lustiga monumenten överallt! Ett vattenhål!

En lampa!
Och hederliga postkontor – annat än i Sverige! Svårt att ta sig in – svårt att ta sig ut. Här fanns säkerheten!
Italienarna får antagligen hjärnblödning när det upptäcker våra nonchalanta ”postkontor” i ICA-affärer och bensinmackar!

Och naturligtvis – alla fantastiska sevärdheter! Colosseum!
Pietá, St Peterskyrkan:

Lönnar med liite större frökapslar än hemma…

 Jodå, vi trivdes bra i Rom!
Tro inget annat! 😉

Semester i Rom är också hemresa.  Allt har en ände, korven den har två. Korv stod dock inte på menyn den sista kvällen i Rom utan en hel del italienska läckerheter.
Vi reste med Airtours som vi rest med förr och som vi tycker är ett väldigt bra bolag.

Vi hade bokat transfer från flygplatsen och tillbaka som tillägg – något som verkligen var värt pengarna. På nerresan fungerade allt väldigt bra. En kvinna stod med en skylt med våra namn på och väntande i ankomsthallen.
När vi skulle hem fick vi dagen innan ett meddelande från Airtours i mobilen – hämtning 10.40 vid hotellet. Toppen, tyckte vi – MEN klockan 09.40 (!) hemresedagen ringde hotellreceptionen och meddelade att chauffören redan var på plats, en timma för tidigt!

Vi fick bråttom – och bråttom hade också taxichauffören, något som alla italienare verkar ha… 140 i sicksack mot Fiumicino flygplats! Fram och tillbaka mellan filerna och så hopp in på en grusad 20-väg!! I kringelikrokar runt i något litet villakvarter och så kast upp mot motorvägen igen. Vi överlevde…

Tjocka larver i tomatsås?? Nej, men pastan som serverades på flygplatsen. Den såg inte så aptitretande ut men var dock ätlig, till och med riktigt god.

Vi flyger gärna och helst med SAS. Tiderna hölls tills vi satt på planet.
 Då fick vi vänta och vänta – allt medan fler flygplan började köa för ”take off”. Allt berodde på en säkerhetsövning, enligt kaptenen på vårt plan.  Det var kanske värt väntan.

Dags för start! Då kände bloggaren att det nog var rätt skönt att ha en hand att hålla i – trots att hon gillar just starten…

På planet fick vi färska svenska tidningar. Bland nyheterna fanns den hemska gasattacken i Syrien: Det stod också om något som bloggaren var med om. Ja, inte om själva dramat i banken – men som ung fick bloggaren jobb på Televerket i Stockholm. Banken på Norrmalmstorg var ”vår bank”. 
Tänk att det är 40 år sen!  Vilket drama!

Det fanns annan lektyr på planet – med märklig reklam! Den här bilden ska göra ett speciellt fondbolag intressant…   Hemskt! Inte alls som fårälskande TELE2!

Sen dessa säkerhetsinstruktioner! Vad betyder det här!? Om du ser en eld eller is – gå inte ut…??

Och den här: Sätt dig inte ner och rutscha vid en evakuering – utan springa fram och kasta dig ner! Med risk att knocka den som hoppat före… ??

Vi behövde dock inte bry oss om säkerheten. Vi var snart gott och väl uppe i luften.

Svävande på små moln var vi snart hemma! 🙂

Fast även om Rom var vackert och intressant så hade vi en del att anmärka på, tyvärr… Inte allt var rosaskimrande moln.
Topp-tio-lista imorgon… Sorry Rom!

Just när jag skulle skriva mera om Rom. Om den s k lösgommen där man kan stå på taket och titta, förhoppningsvis utan att få svindel.

Just när jag skulle beskriva hettan de många trappstegen …..

Precis just när jag skulle berätta om Tiberön. Om vägen dit. Om människorna utefter vägen. ….. ….. ….. ….. …..

Just då hörde började jag tänka på det här: På Lundsberg, på alla plågoandar där och på andra internatskolor, på mobbing i skolor över huvud taget – och på folk som rycker på axlarna, inte bryr sig eller tycker ”lite får man tåla”.
Då kändes Rom inte så lockande längre…

Just då hörde jag också ett: Ropet kom från Syrien. Från ett folk som successivt slaktats i över två år. På droppen – gasattacken.

På flykt och trängsel vid stängda gränser.

– och länderna runt omkring som fortsätter att diskutera, komma med resolutioner, bråka sinsemellan om vem som har rätt att reagera, agera eller inte.

Då kändes en blogg om semester i Rom fullständigt ointressant!

Jag tänker på slagsmål. Hur jag skulle reagera om någon började slåss, fortsätta slå mot en person i underläge.
Jag skulle skrika: ”– SLUTA! ” Om jag tordes och var stark skulle jag gå emellan. Kanske till och med knocka den som gav sig på den svage för att få stopp på den hemska misshandeln.
Det jag INTE skulle göra vore att vända mig om och gå – eller starta ett sammanträde och fundera på vad som borde göras.
Och jag skulle inte bry mig ett dugg om ifall slagskämpen jag stoppade var en höginkomsttagare med rötterna i Lundsberg eller vad han ansåg sig ha för avsikter med att slå ner någon. Jag skulle säga STOPP – nu får det vara nog och rädda det som räddas kunde!

Någon gång måste man sätta punkt! Någon gång måste man slå näven i bordet!

Så tänker en enkel medmänniska i en liten stad i Sverige. Hur tänker du?

 Klicka HÄR för att komma till Läkare utan gränser – för hjälp till Syriens folk!

Vi höll på att missa en stor sevärdhet! Genom den här trånga gränden kom vi strax fram till Pantheon! Så här läser bloggaren om Pantheon i Rom, citat:

”Höjden invändigt i Pantheon är 43,3 meter och innertaket i kupolen är byggd så att den påbörjar en cirkelform som kan inskrivas i rummet (eller med andra ord, om man stoppade in en enorm boll som är lika hög som Pantheon är invändigt skulle passformen vara exakt mot kupolen).”

”Hålet i taket (Oculus) som är det enda ljussinsläppet har en diameter på 9 meter.”

”Kupolen är fortfarande världens största kupol utförd i murverk och slår alltså både Peterskyrkan, och St. Paul`s i London.”

Pantheon i Rom är både ett vackert arkitektoniskt mästerverk och en byggnadstekniskt enastående konstruktion.

Från Piazza della Rotunda gick vi vidare mot Piazza Navona.
Ett torg där konstnärer och musikanter brukar samlas.
Naturligtvis fanns där monument!  Fontana del Moro! Duvorna bryr sig inte ett dugg om var de sätter sig! 🙂  Skulpturerna är värda en extra titt! De söta djuren runt: Delfiner eller vad?

En ännu mer fantastisk fontän:  Fontana dei Quattro Fiumi – De fyra flodernas fontän.   Också fylld med otroliga skulpturer! 
En häst vräker sig fram!

 Ett lejon kommer för att dricka!

Sen alla dessa sjöodjur!

Bland hötorgskonst och musicerande fanns, som vanligt, de här:  Låtsade heliga män som egentligen tigger pengar! Fotografera och du får betala!  SÅ uttråkande att se alla dessa ”svävande” yogamän pillande på radband och samtidigt kisa under peruken efter pengar från de passerande.

Då var den här tiggaren mycket bättre! ”Den osynlige mannen” i kavaj och hatt fick en slant av oss! Hon var värd det för sin kreativitet, tyckte vi och ja, det var en kvinnan innanför – inte osynlig! 🙂

Piazza Navona – ett torg fyllt av liv! Och varmt var det! Det tarvades glass att svalka sig med!
Restaurangägarna hade dessutom vattenspray som duschades ut med jämna mellanrum för att svalka! Längst bort i bilden ser ni hur det sprutar ut vatten som sen la sig lätt och fint över oss men dunstades förstås snabbt i den 38-40-gradiga värmen.

Vi gick sen ett slag till marknadstorget Campo de’ Fiori.  Försäljning av frukt, grönsaker och pasta förstås!
Musikanter här också!

Rom – Staden av monument! 🙂

Nu kommer det ruskiga! Hemskheterna i St Peterskyrkan i Rom!

Man lär sig visst aldrig! Fyra gånger har bloggaren varit högst här uppe: Och varje gång på väg upp påmints om att – Du har ju höjdskräck!! Så kallad akrofobi!

Men vem tänker på sådana detaljer under en härlig resa till Rom!?
Så nu var det dags igen!
Självklart skulle vi upp i St Peterskyrkans tornkupol! 
Vi köade till och med dit! Plötsligt hade skyarna öppnat sig och regnet vräkte ner. Vi tackade vänligt nej till erbjudande om paraply från de grannköande för vi tyckte svalt regn var ljuvligt efter all värme.

Upp för trapporna och sen valde vi hissen. Trångt? Inte alls – mot vad som komma skulle…

Krampaktig hållande i gallret?
Nej då, det var inte så farligt. Det höga gallret gjorde dock att en del av bilderna blev därefter.
Taket gick dock bra att fotografera:

Men bloggaren hade naturligtvis glömt bort Eiffeltornet och höjden där  så när en skylt visade att man kunde ta sig ännu högre upp – till toppen av kupolen – så valde vi det direkt!

Precis som kupolens utformning lutade vägen upp…
Utsikt utefter vägen:  – och ännu en bit högre:
Bloggaren fotograferade genom gluggarna på kupolen. Bilder från olika håll efter som vi klättrade uppåt.     Fönstren blev till gluggar… Och ännu mindre…
Nu började det bli ännu mer trångt också… Bloggaren började komma ihåg att förutom höjdskräck lider hon också av klaustrofobi  – så kallad cellskräck!

Det var så dags att komma på det nu… 

Högre och högre, trängre och trängre… De två japanska damerna före oss var dock vid gott mod… Förutom skyfallet utanför hade nu åskan börjat dåna också! Blixtar och dunder fick kupolen att vibrera…

Högre upp…
Trappan sedd bakåt:

Nu skallrade kupolen av blixt och dunder men japanskorna gjorde käckt tummen upp! Vi var snart framme! Här blev vi stående. ”Någon” släppte in ett par personer åt gången till utsikten i toppen.
Förutom trångt utrymme, många och långa trappor upp, var det fruktansvärt varmt i de trånga gångarna! Svetten rann.
Och en evig tid tog det att bli insläppt högst upp. Ingen fanns att fråga heller. Ingen vakt, ingen guide och personerna runt omkring oss kunde lite eller ingen engelska.
Plötsligt! En kraftigt lysande blixt och en enormt dunder och ljuset försvann! Bloggaren försöker le in i kameran men på insidan av skallen såg det ut så här:

Kolsvart i ett trångt, väldigt varmt utrymme, högst upp i St Peterskyrkans kupol… De japanska damerna tittade bort.
Bloggaren påminde sig om att dottern berättat att i Japan är det viktigt att hålla masken, visa sig lugn och värdig.
Japanskorna intill oss sa nu ingenting, tittade bort och böjde ner huvudena och led…

Tiden gick. Inget hände. ”Någon” släppte inte längre in till utsikten i toppen och ingen fanns att fråga varför? Vi hade därmed heller ingen aning om hur vi skulle komma ner. Bakåt var omöjligt – de smala gångarna var packade med folk och det rådde totalt mörker.
Bloggaren började känna av den smygande panikångesten… 
Vi såg något på väggen längre upp – kunde de vara ett larm att dra i!? Sonen trängde sig förbi ett par steg uppåt och såg med hjälp av ficklampan i mobilen att det var ett brandlarm.
På knagglig engelska sa tyskarna högst upp att det INTE var någon bra idé att dra i larmet. Då skulle det bli fullständigt panik i de trånga gångarna.
Naturligtvis var det helt riktigt. Vi kunde inte dra i larmet… Paniken var på väg ändå!

– Vi går ner! sa bloggaren till sonen. – Det får gå hur det vill.
Vi MÅSTE ner, JAG måste ner! Så vi beslutade oss för att göra det omöjliga. Börja klättringen neråt, i mörker, förbi mängder av människor som trängdes för att komma upp.
– Sorry! – Thank you. Människorna på vår väg ner var otroligt medkännande när vi sakta trängde oss förbi neråt. Ibland pressades vi ihop, ibland fastnande vi i varandra. Någon undrade varför och vad händer där uppe? De stod ju och väntade i samma mörker som vi, bara lite längre ner. Vi svarade att vi inte visste och bloggaren kände att säger någon någonting om ”instängd”, ”kan inte komma varken upp eller ner” – så blir det panik!

Fler än vi hade nu börjat den svåra vägen neråt. Sakta, sakta nedåt i mörker.

Vi klarade det!! Vi tog oss ner!! Och bloggaren fick inte panik!!  Tack gode Gud!
Kö till hissarna ner också och vi bestämde omedelbart att vi självklart skulle ta alla de många trappstegen ner istället för att köa till en trång hiss!

Vi sprang över kyrktaket och kastade ett öga uppåt – mot toppen där vi varit instängda. Bloggaren tog ett foto innan vi rusade trapporna ner till marken, friheten och lugnet!

Aldrig mer! Aldrig mer ge sig in i sådana här situationer!
Vi borde ha kollat upp mera. Insett att Italien inte tar lika seriöst på säkerhet som Sverige.

 Ingen beskrivning av vägen upp i kupolen eller vägen ner! Ingen guide eller vakt! Ingen telefon eller walkietalkie att kommunicera via vid eventuella olyckshändelser!
Vad hade hänt om någon drabbats av sjukdom högt där uppe? En stroke efter alla trappor upp i värmen!? Eller om någon snubblat och brutit sig? Det fanns ingen som tog ansvar för oss och risken för fullständigt panik i de trånga, heta, mörklagda gångarna var uppenbar.

 Upprört pratade bloggaren med en vakt nere i St Peterskyrkan. Han nickade till synes medkännande men efter en stund förstod vi att han, som nästan alla andra italienare, inte kunde ett ord engelska!
Då tog vi nästa – han kunde hjälpligt prata och förstå. Men han smet snabbt iväg med ett – Sorry. Då hade larmet börjat tjuta högt uppe i kupolen!

Hur det gick för de japanska damerna har vi ingen aning om. Eller vad som hände den kraftigt byggde mannen som flåsande tagit sig alla trapporna upp och oroligt väntade i mörkret i kupolens topp.

En historia att berätta efteråt, ja visst – men den hade vi gärna varit utan.

”Utmaningar ger styrka”, säger bloggarens te. Ett annat, i bloggarens tycke dumt uttryck är: ”Det som inte dödar – stärker”.
Bloggaren föredrar att tänka ”Det är av misstagen man lär sig”

En vakt – bara för syns skull –
i St Peterskyrkan i Rom… 🙁