Feel in the Blogg

Nu kommer det ruskiga! Hemskheterna i St Peterskyrkan i Rom!

Man lär sig visst aldrig! Fyra gånger har bloggaren varit högst här uppe: Och varje gång på väg upp påmints om att – Du har ju höjdskräck!! Så kallad akrofobi!

Men vem tänker på sådana detaljer under en härlig resa till Rom!?
Så nu var det dags igen!
Självklart skulle vi upp i St Peterskyrkans tornkupol! 
Vi köade till och med dit! Plötsligt hade skyarna öppnat sig och regnet vräkte ner. Vi tackade vänligt nej till erbjudande om paraply från de grannköande för vi tyckte svalt regn var ljuvligt efter all värme.

Upp för trapporna och sen valde vi hissen. Trångt? Inte alls – mot vad som komma skulle…

Krampaktig hållande i gallret?
Nej då, det var inte så farligt. Det höga gallret gjorde dock att en del av bilderna blev därefter.
Taket gick dock bra att fotografera:

Men bloggaren hade naturligtvis glömt bort Eiffeltornet och höjden där  så när en skylt visade att man kunde ta sig ännu högre upp – till toppen av kupolen – så valde vi det direkt!

Precis som kupolens utformning lutade vägen upp…
Utsikt utefter vägen:  – och ännu en bit högre:
Bloggaren fotograferade genom gluggarna på kupolen. Bilder från olika håll efter som vi klättrade uppåt.     Fönstren blev till gluggar… Och ännu mindre…
Nu började det bli ännu mer trångt också… Bloggaren började komma ihåg att förutom höjdskräck lider hon också av klaustrofobi  – så kallad cellskräck!

Det var så dags att komma på det nu… 

Högre och högre, trängre och trängre… De två japanska damerna före oss var dock vid gott mod… Förutom skyfallet utanför hade nu åskan börjat dåna också! Blixtar och dunder fick kupolen att vibrera…

Högre upp…
Trappan sedd bakåt:

Nu skallrade kupolen av blixt och dunder men japanskorna gjorde käckt tummen upp! Vi var snart framme! Här blev vi stående. ”Någon” släppte in ett par personer åt gången till utsikten i toppen.
Förutom trångt utrymme, många och långa trappor upp, var det fruktansvärt varmt i de trånga gångarna! Svetten rann.
Och en evig tid tog det att bli insläppt högst upp. Ingen fanns att fråga heller. Ingen vakt, ingen guide och personerna runt omkring oss kunde lite eller ingen engelska.
Plötsligt! En kraftigt lysande blixt och en enormt dunder och ljuset försvann! Bloggaren försöker le in i kameran men på insidan av skallen såg det ut så här:

Kolsvart i ett trångt, väldigt varmt utrymme, högst upp i St Peterskyrkans kupol… De japanska damerna tittade bort.
Bloggaren påminde sig om att dottern berättat att i Japan är det viktigt att hålla masken, visa sig lugn och värdig.
Japanskorna intill oss sa nu ingenting, tittade bort och böjde ner huvudena och led…

Tiden gick. Inget hände. ”Någon” släppte inte längre in till utsikten i toppen och ingen fanns att fråga varför? Vi hade därmed heller ingen aning om hur vi skulle komma ner. Bakåt var omöjligt – de smala gångarna var packade med folk och det rådde totalt mörker.
Bloggaren började känna av den smygande panikångesten… 
Vi såg något på väggen längre upp – kunde de vara ett larm att dra i!? Sonen trängde sig förbi ett par steg uppåt och såg med hjälp av ficklampan i mobilen att det var ett brandlarm.
På knagglig engelska sa tyskarna högst upp att det INTE var någon bra idé att dra i larmet. Då skulle det bli fullständigt panik i de trånga gångarna.
Naturligtvis var det helt riktigt. Vi kunde inte dra i larmet… Paniken var på väg ändå!

– Vi går ner! sa bloggaren till sonen. – Det får gå hur det vill.
Vi MÅSTE ner, JAG måste ner! Så vi beslutade oss för att göra det omöjliga. Börja klättringen neråt, i mörker, förbi mängder av människor som trängdes för att komma upp.
– Sorry! – Thank you. Människorna på vår väg ner var otroligt medkännande när vi sakta trängde oss förbi neråt. Ibland pressades vi ihop, ibland fastnande vi i varandra. Någon undrade varför och vad händer där uppe? De stod ju och väntade i samma mörker som vi, bara lite längre ner. Vi svarade att vi inte visste och bloggaren kände att säger någon någonting om ”instängd”, ”kan inte komma varken upp eller ner” – så blir det panik!

Fler än vi hade nu börjat den svåra vägen neråt. Sakta, sakta nedåt i mörker.

Vi klarade det!! Vi tog oss ner!! Och bloggaren fick inte panik!!  Tack gode Gud!
Kö till hissarna ner också och vi bestämde omedelbart att vi självklart skulle ta alla de många trappstegen ner istället för att köa till en trång hiss!

Vi sprang över kyrktaket och kastade ett öga uppåt – mot toppen där vi varit instängda. Bloggaren tog ett foto innan vi rusade trapporna ner till marken, friheten och lugnet!

Aldrig mer! Aldrig mer ge sig in i sådana här situationer!
Vi borde ha kollat upp mera. Insett att Italien inte tar lika seriöst på säkerhet som Sverige.

 Ingen beskrivning av vägen upp i kupolen eller vägen ner! Ingen guide eller vakt! Ingen telefon eller walkietalkie att kommunicera via vid eventuella olyckshändelser!
Vad hade hänt om någon drabbats av sjukdom högt där uppe? En stroke efter alla trappor upp i värmen!? Eller om någon snubblat och brutit sig? Det fanns ingen som tog ansvar för oss och risken för fullständigt panik i de trånga, heta, mörklagda gångarna var uppenbar.

 Upprört pratade bloggaren med en vakt nere i St Peterskyrkan. Han nickade till synes medkännande men efter en stund förstod vi att han, som nästan alla andra italienare, inte kunde ett ord engelska!
Då tog vi nästa – han kunde hjälpligt prata och förstå. Men han smet snabbt iväg med ett – Sorry. Då hade larmet börjat tjuta högt uppe i kupolen!

Hur det gick för de japanska damerna har vi ingen aning om. Eller vad som hände den kraftigt byggde mannen som flåsande tagit sig alla trapporna upp och oroligt väntade i mörkret i kupolens topp.

En historia att berätta efteråt, ja visst – men den hade vi gärna varit utan.

”Utmaningar ger styrka”, säger bloggarens te. Ett annat, i bloggarens tycke dumt uttryck är: ”Det som inte dödar – stärker”.
Bloggaren föredrar att tänka ”Det är av misstagen man lär sig”

En vakt – bara för syns skull –
i St Peterskyrkan i Rom… 🙁