Feel in the Blogg

Just när jag skulle skriva mera om Rom. Om den s k lösgommen där man kan stå på taket och titta, förhoppningsvis utan att få svindel.

Just när jag skulle beskriva hettan de många trappstegen …..

Precis just när jag skulle berätta om Tiberön. Om vägen dit. Om människorna utefter vägen. ….. ….. ….. ….. …..

Just då hörde började jag tänka på det här: På Lundsberg, på alla plågoandar där och på andra internatskolor, på mobbing i skolor över huvud taget – och på folk som rycker på axlarna, inte bryr sig eller tycker ”lite får man tåla”.
Då kändes Rom inte så lockande längre…

Just då hörde jag också ett: Ropet kom från Syrien. Från ett folk som successivt slaktats i över två år. På droppen – gasattacken.

På flykt och trängsel vid stängda gränser.

– och länderna runt omkring som fortsätter att diskutera, komma med resolutioner, bråka sinsemellan om vem som har rätt att reagera, agera eller inte.

Då kändes en blogg om semester i Rom fullständigt ointressant!

Jag tänker på slagsmål. Hur jag skulle reagera om någon började slåss, fortsätta slå mot en person i underläge.
Jag skulle skrika: ”– SLUTA! ” Om jag tordes och var stark skulle jag gå emellan. Kanske till och med knocka den som gav sig på den svage för att få stopp på den hemska misshandeln.
Det jag INTE skulle göra vore att vända mig om och gå – eller starta ett sammanträde och fundera på vad som borde göras.
Och jag skulle inte bry mig ett dugg om ifall slagskämpen jag stoppade var en höginkomsttagare med rötterna i Lundsberg eller vad han ansåg sig ha för avsikter med att slå ner någon. Jag skulle säga STOPP – nu får det vara nog och rädda det som räddas kunde!

Någon gång måste man sätta punkt! Någon gång måste man slå näven i bordet!

Så tänker en enkel medmänniska i en liten stad i Sverige. Hur tänker du?

 Klicka HÄR för att komma till Läkare utan gränser – för hjälp till Syriens folk!