Feel in the Blogg

  I dagens Bärgslagsbladet/Arboga Tidning kan man läsa om hur Västmanlands sju jaktvårdskretsar visat sitt missnöje med att regeringen tagit bort licensjakten på varg.
Under ledning av Torbjörn Larsson, ordförande i Jägareförbundet Västmanland har man nu gjort följande uttalande:

1) Jägareförbundet kommer inte att medverkar vid rovdjursinventering
2)Inte ta ansvar för eftersökt vilt där det finns varg.
3) Inte medverka vid ev. skyddsjakt på rovdjur.
4) Inte medverka till att förankra den svenska rovdjurspolitiken.
5) Inte acceptera inplantering av varg i Västmanland.

Jag tycker att uttalandet talar för sig självt. Som tjuriga barnungar som blivit blåsta på godispåsen!

  Men det är betydligt allvarligare än så.  Att ett jägarförbund säger sig vägra delta i så viktiga frågor som landets natur- och miljövård liksom i den svenska rovdjurspolitiken är utomordentligt anmärkningsvärt. Det säger en hel del om jägarnas syn på det uppdrag de i alla fall låtsas att de har. Önskan att skjuta ihjäl så många djur som möjligt är betydligt större än viljan till biologisk mångfald och ett livskraftigt, varierat djurliv i skog och mark.

Vargen framstår som det ultimata hatobjekten och Torbjörn Larsson säger sig tala för människor som valt att bosätta sig på landet. Han frambringar känslan av en skräckslagen landsbygd med vargar flåsande runt varje husknut. Ändå lyckades man inte skjuta den enda varg man blivit tilldelad i Västmanland i licensjakten senast. Är det kanske just därför förlusten av licensjakt känns så svår? Fjädern i hatten uteblev – som enda län i Sverige.

Det är intressant och avslöjande med sådana här uttalanden från ett jägarförbund. Det får i alla fall många av mina misstankar bekräftade och ger mig ännu mer motivation att agera för en sakligare och mer sansad syn på jakt i allmänhet och varg i synnerhet.