Feel in the Blogg

Lykke, en god vän till mig, har berättat om en händelse på sin arbetsplats.

Hon mötte en kvinna i hissen på väg till sin avdelning på jobbet. Kvinnan hade en rejäl blåtira och det fick både Lykke och hennes arbetskamrat att haja till. De tittade antagligen väldigt förskräckt på kvinnan – som omedelbart hasplade ur sig: ”Ja, tänk så jag ser ut. Jag snubblade över staketet när jag skulle hem i helgen och ramlade”. Lykke och kamraten sa ingenting.

Senare fick Lykke veta av en väninna att Lis, kvinnan i hissen, blir slagen av sin sambo. Det var en kompis till en kompis som berättade det. Sambon är otroligt svartsjuk vilket gör att Lis sällan går ut med sina vänner än mindre går på någon fest.

Lis har berättat att bara hon nämner ordet fest så får hon ett helvete. Sambon är sjukligt misstänksam och kontrollerar Lis vart hon än går.

Själv går sambon gärna ut och festar. Han dricker mycket, slåss gärna och bryr sig inte om i vilken säng han hamnar på natten. För honom är allt lovligt och fritt. Tjejer tar han om han vill.
När han sen kommer hemraglande på lördagsnatten rycker han upp Lis ur sängen, sätter igång förhör med henne och det slutar oftast, läs: alltid, med att han pucklar på henne.

Lykke tittade på mig undrande och sa: ”Varför lämnar inte Lis den där hemska killen?”

Ja, varför? Vad tror ni som läser? Har ni några råd att ge!?

Så skönt att vakna till lite svalare väder! Som vanligt tog jag mig en cykeltur för att köpa jordgubbar till barnen. När jag handlat de fina bären intill Konsumhuset kom jag att tänka på två andra små barn som säkert också vill ha jordgubbar. Eller i alla fall hade velat ha…

Så jag cyklade till Kyrkogården. ”Välkommen in” tycktes grinden säga.

Oavsett vad man har för planer med sin cykelfärd eller promenad

så kan en tur genom Arbogas gamla kyrkogård rekommenderas.

Nu i dessa sommartider är det så lugnt och svalt här inne.

Fridfullt och rofyllt.

Grönare än grönt och så alla doftande lindblommor.

Så kom jag då fram  Max och Sagas gravplats är så vacker. Och när jag närmade mig hörde jag alla fåglar igen.

Jag tror att fåglarna är speciella vänner till barnen numera.
De sjunger och kvittrar. Finns där – för barnen, så känns det.

Jordgubbar till Max och Saga! Två små ljus tände jag också. Men de fina lyktorna var borta, även ”lusthuset” som var min favorit. Jag undrar om gravskändaren tog dom också…

De vita duvorna är borta från stenen
Bara hålen finns kvar där de var fästade… Så sorgligt.

Jag hade ju cykeln med mig. När jag tog den för att cykla hemåt – kom den där fantasin över mig igen. Två små barn ville förstås åka med på pakethållaren! De fick plats båda två! Sen cyklade vi!

Hej, vad det gick!! Jag log för mig själv för jag hörde barnen skratta bakom mig och jag kände två små barnaarmar runt min midja. Jag tror det var Max. Saga satt framför honom för att inte trilla av men Max höll armarna så att hon var skyddad och samtidigt kunde han hålla i mig. Det var så härligt att cykla genom parken och höra de lyckliga skratten.

Tack och lov för fantasin. Den kan göra under. Ett besök bland de döda på kyrkogården kan ge glädje och förtröstan iställe för vemod och tårar. Jag önskar att alla kunde drömma sig iväg och låt fantasin göra små mirakel. Och vem vet vad som väntar oss efter döden… Kanske ligger fantasi och drömmar nära det okända som väntar efter livets slut…