Feel in the Blogg

Såg ni ”Stormen” på SVT? Om ni inte gjorde det – gräm er inte – det var ingen förlust.

Jag hade sett trailers innan och hade faktiskt rätt höga förväntningar på serien som gick i 3 delar på 1:an. Första avsnittet gjorde mig lite intresserad av att se mer – det måste erkännas. Dottern var mer skeptisk. Hon fick rätt…
Något mer verklighetsfrämmande mitt i den verklighet som inte alls är främmande för stormar av detta slag – tvärtom – får man leta efter. Första avsnittet var OK – sen barkade det åt skogen, bokstavligt talat!
När det stormade som värst med flygande soptunnor på gårdarna och träd som knäcktes som tändstickor – nog skulle alla i TV-serien bege sig ut mitt i natten! Från äldsta gubbe till yngsta barn! Alla, ja verkligen alla, skulle ge sig ut i stormen! Till slut letade alla efter alla i den nedfallna skogen.
Lägg sen till pinsamheter som att mannen till den otrogna hustrun råkar springa på just den ”arab” som hustrun har ett förhållande med mitt ute i skogen och ”araben” till råga på allt hjälper ”Mats” som han heter med armskadan och rycker axeln rätt per omgående – utan att ens kollat skadan!
Eller paret som mist hela skogen, all sin förmögenhet och ekonomin är lika med noll. Mannen lägger sig på vinden och glor i taket. Vet ni vad frun gör!? Hon bjuder granntanten på nubbe efter nubbe nere i köket! Allt medan mannen fortsätter att glo i taket. När frun trugar med fler nubbar går karln ut i ladan och hänger sig! Men lugn bara – frun kastar sig ut och skär ner honom – OCH HAN LEVER. Sen blir han omkramad – inte av hustrun – utan av granntanten!

Dottern och jag satt till slut bara och skrattade. Det var så värdelöst! Synd på så bra skådespelare! Ingvar Hirdvall och Mona Malm stod för fantastiskt skådespeleri trots uruselt manus.
Men när Mats – alias Robin Stegmar dök upp i rutan – skrek dottern och jag: ”Men vem ska vara tomte då!?”och mindes bara hans insatser i ICA-filmerna…

En annan film som jag har större förväntningar på är denna!

”Män som hatar kvinnor” efter en av  Stieg Larssons otroliga bra böcker i serien om Lisbeth Salander!

Premiären är 27 februari och jag har redan bokat biljetter till mig och mannen i mitt liv!

Se filmtrailer via Expressen genom att klicka HÄR! Boka biljetter på SF-bio genom att klicka HÄR!

Idag var vädret inte alls lika strålande som gårdagen. -11 imorse och grått. Såg på Rapport igår att det är mer snö att vänta redan under morgondagen. Även kraftig blåst och kyla – så det vankas kanske snöstorm mot slutet av veckan?

Dock hindrar inte gråväder mig från att ta en promenad. Arboga är fint ändå utan solsken och det gör gott för både kropp och själ att promenera.

Passade på att posta ett kort till Junith som fyller imorgon. Men det var med risk för benbrott man tog sig till brevlådorna utanför gamla Posten numera Nordea! Halkig is!
Det måste vara något fel här för trots köldgrader så skvalade isvatten från taket och gjorde  hela trottoaren otroligt hal.
Kan det vara någon ventilation på taket som släpper ut värme och får is och snö att bli till vatten med benbrottsrisk som följd för gående på trottoaren?
Nygatan i övrigt var tom och ödslig idag frånsett hög på hög med snö.

Nygatan längst västerut
Och bort mot Vilsta Mina fötter visste precis vart dom skulle gå.
Grinden till kyrkogården har ett sällsamt mönster. Som upp-och-ner-vända hjärtan… Jag gick in och tyckte mig faktiskt höra glada barnröster igen. Stojande barn som hade snöbollskrig och tumlade runt i all den fina, vita snön!
Där inbäddad i snö ligger den vackra gravstenen. Som vanligt var det en upptrampad stig fram till Max och Saga. Jag klev där med mina 41-or och såg att den som gått före nyligen hade haft mindre fötter. Kanske var det Emmas fotspår – eller Amys? Graven var omgärdad av mjuk, fin snö.
Ovanpå gravstenen låg en stor bukett rosor
med kärleksfulla hälsningar till två små barn från deras pappa och Amy.

Trots all kall snö kändes graven så varm och omhuldad. De röda rosorna, röda hjärtan, röda små saker och brinnande ljus gjorde graven så fin.

Om igen fantiserade jag. Jag såg hur två små barn, trötta av snöbollslek, lagt sig tillrätta under den mjuka snön intill gravstenen. Där under snön är allt så skyddat och varmt. Rosornas kärleksfulla kraft värmer hela stenen ända ner dit där Max och Saga vilar.
Alla tankar, alla känslor, alla små ljus och små presenter gör hela gravplatsen ljus och varm.
Där vilar Saga hopkrupen intill Max. Max håller om Saga och läser en bok för henne. Så säger han lillgammalt: ”-Så bra att du slipper ligga ensam här Saga! Att du har mig!” Saga kurar ihop sig ännu närmare Max och suckar tryggt: ”Ja, tur att jag har dig Max”. Snart somnar de tätt intill varandra och jag smyger mig försiktig därifrån.

När jag ska gå ut genom grinden ser jag: Hjärtana på grinden finns både som rättvända och upp-och-ner!  De sitter ihop! Hör ihop!
Precis som livet. Både glädje och sorg – hand i hand.

Jag går över den bro som i folkmun kallas ”Brodin”. Nisse Brodins bro – kommunalrådet som styrde och ställde förr i Arboga. Här utsikt mot Labron.

Storgatan från väster:

Från Labron tog jag detta foto mot Herrgårdsbron:

Passerade ”Munken och Hönan” – öde så här års – och tänkte på kommande Medeltidsdagar då Kerstin och jag åter ska svinga varsin bägare här – eller kanske två…
Hon kommer alldeles säkert ihåg vilken dag vi bestämt! För samma tid gäller år från och år.
Jag tror även att våra manliga kumpaner minns tid och plats! 😉

Så där ja, då var promenaden gjord och man är hemma igen. Ut och gå om ni kan – det är rofyllt och skönt. Ger väldigt mycket. Kram!