Ni som läser min blogg vet att jag är förtjust i djur och tycker väldigt mycket om katter. Kanske har ni också läst om mina tre katter här hemma – två coola killar och en hyperaktiv tjej. Här en bild där de ligger tillsammans vilket inte hör till vanligheterna!
Från vänster röda, hyperaktiva Wilma, sen supergosiga kelkatten Curry och slutligen vaktkatten Felix, den egensinniga. Alla tre lika älskade – var och en på sitt vis.
Wilma har ju inte legat särskilt bra till en tid – p g a sin vilja att kissa i sängar… 🙁 Idag var jag till Djurkliniken för att vaccinera henne och samtidigt få en allmän hälsoundersökning på henne.
Här ser ni Djurkliniken i Arboga med Linda vid receptionen och veterinär Lage Bellström bakom henne.
Wilma var så rädd att hon skakade när vi kom fram. Först darrade hon nog av kylan i bilen men sen var det enbart av rädsla.
Borta var den kaxiga kissen – nu fanns bara en liten, ängslig katt som kröp tätt, tätt intill sin matte. Matte talade förstås lugnande till henne och sprutan gick så fort och lätt tack vare snälla veterinär Lage. Veterinären konstaterade att Wilma var frisk och kry och att hennes kissande inomhus nog satt i huvudet på henne…
När jag åkte till kliniken på morgonen tänkte jag på de gånger jag har åkt ”en sista gång”. Hur hemskt det är att avgöra när en katts liv ska vara till ända. Samtidigt är den en ynnest att få sluta ett liv när det är färdigt – och inte behöva pinas de sista skröpliga månaderna. Här har djur en klar fördel framför människor.
I väntrummet satt Linda och pratade i telefonen då jag kom. På hennes ansiktsuttryck förstod jag att det inte var något roligt samtal. ”Avlivning”, ”ni får komma precis när ni vill” o.s.v. gjorde att jag fattade…
En kvinna kom in med en kattbur övertäckt med en rosavit handduk. Medan hon väntade på Linda vid receptionen såg jag en tass sticka ut genom gallret och retsamt puffa på handduken. Jag hörde kvinnan säga att katten var 15 år.
Jag började prata med henne när hon var klar och hon sa att katten nu skulle få en spruta och somna in… Jag blev tårögd och började tänka på de katter jag följt på sin sista färd.
Den här katten skulle aldrig komma ut från Djurkliniken levande igen. Han skulle aldrig mer få uppleva vårsolen som är på väg, inte springa med kattkompisarna på gården. Hans liv var över.
”-Han är så dålig” sa kvinnan och vi talade om det barmhärtiga att låta djur slippa pinas mot slutet.
Men ändå… Så sorgligt…
Wilma åkte med mig hem sen, glad att slippa ifrån stället. Och ute på gården satt Felix och lapade lite av solstrålarna denna sista fredag i februari. 
Jag gav alla tre katterna extra god mat när jag kom in. Så glad att jag har dom kvar. Så lycklig att de förhoppningsvis finns med mig många år till.
Nu börjar man känna av att våren närmar sig! Solsken och takdropp – dagsmeja. Underbart – tänk så glad man blir av lite solsken och vårkänslor! 😀
När hon tittar på en med sina bärnstensfärgade ögon så kan man absolut inte motstå henne. Och alla glada skratt man får när hon rusar runt som en besatt i lägenheten och ”pratar” hela tiden. Den hyperaktiva katten Wilma skulle nog inte bli långlivad på andra ställen – men hos oss blir hon kvar.
Bara lite is kvar högst upp. Istället kommer det fler och fler gröna blad på grenarna till denna stora kaprifol.
Igår var jag till mor och far med semlor – vad annars! 😉 Så promenaden gick längs min barndoms gator och kameran hade jag förstås med!
Blek sol över Borgaregatan – och denna gata kändes precis lika lång som när man var i tonåren och på väg hem en lördagsnatt. Evighetslång, kändes den då, och man bara hoppades att någon snäll kille skulle stanna och erbjuda skjuts.
Precis sådana jättesnöhögar var det när jag var liten! Uffe Hedkvist som var grannpojke byggde kojor inne i snöhögarna. Så stora kojor att vi kunde krypa in flera barn och Uffe hade stearinljus tända därinne.
Istappar i min hand. Och hela jättestora istappen här nedan!
Underifrån ser det ut så här: 
Senaste kommentarer