Åter har Hanne Kjöller öppnat gapet och kräkts ut sin egen inneboende ångest! För så måste man uppfatta det numera. Människan återkommer om och om igen på samma tema, med bara några få avvikelser: Sjuka simulerar! Och: Alla i det här landet är fullständigt oförmögna att förstå sin egen situation! D v s vi är dumma i huvudet som går på allt och fattar inget själva!
I dagens DN pläderar hon åter för David Eberhards ”I trygghetsnarkomanernas land” som ”helgläsning”… I boken får man veta att denne psykiatriker har sanningen: Att alla sjukskrivna med utmattningsdepression eller andra ”psykiska diagnoser” bara är personer som rusar till doktorn så fort de dumpats av sin partner eller på något annat vis blivit lite ledsna i ögat! Där fick vi alla sjuka åter en rejäl käftsmäll!
Sen detta med våra barn (också ständigt återkommande).Hanne Kjöller beskriver hur hon – med egna ögon sett – när de små barnen styr sina curlande föräldrar med järnhand på sin ”vadderade väg mot vuxenlivet”, som Kjöller uttrycker det!
Beskrivningen gäller två mammor (naturligtvis – min kommentar) i 40-årsåldern (också självklart för Kjöller – en målgrupp hon ofta inriktar sig på). Mammorna sitter på stranden med sina barn. Barnen vill ha vatten till sitt sandslott men vill inte bli kladdiga om händerna (??). Därför slutar Kjöllers historia med att de två barnen övertagit mödrarnas solstolar och diktatoriskt dirigerar mödrarna att bygga sandslottet som de vill ha det!
Vad är detta för stölleprov! Som jag sagt tidigare – antingen lever Kjöller i en fiktiv värld eller också har hon betalt för att reta upp läsare!
Vid vårt sommarställe finns en strand och ner till stranden rinner en bäck. Denna bäck ihop med sandstranden blir varje sommar en ständig inspiration för såväl barn som deras föräldrar. Det börjar med att några barn vill bygga fördämningar men ganska snart är både mammor och pappor involverade i detta byggande. Det är underbart att se hur lekfullheten blomstrar samstämmigt mellan barn och vuxna.
Hanne Kjöller missuppfattade nog de 40-åriga mammorna som byggde sandslott i hennes berättelse. Jag tror dom hade skitkul! Och barnen i solstolarna – ja, dom var säkert redan trötta på denna lek och vilade en stund.
Ett råd: Läs INTE David Eberhards bok – om Du inte vill bli heligt förbannad – och det vore väl onödigt så här vid årets sista skälvande minuter. Och särdeles dumt att börja ett nytt år med!
Senaste kommentarer