Feel in the Blogg

Åter igen har ett offer skördats p g a ineffektiv psykvård! Det gör mig rasande och otroligt upprörd!
En liten pojke har mist sitt liv för att en psykiskt sjuk man fick vandra omkring utan hjälp – friskskriven av psykvården. Tankarna går till alla andra som drabbats som detta oskyldiga barn – där Anna Lindh var ett av offren.

Hur länge ska detta pågå?? Hur länge ska alla de grupper i samhället som inte kan göra sin röst hörda – ignoreras! Förutom psykiskt sjuka människor talar jag också om åldringar utan rätt till ett värdig omvårdnad i livets slutskede, barn i nedbantad barnomsorg och skola, brottslingar som sägs få ”kriminalvård” – ett rent löjligt begrepp när det endast handlar om inlåsning och förvaring, inte vård för att individen senare efter strafftiden inte ska återfalla i brott! Till alla dessa nedtystade och bortglömda grupper hör också långtidssjukskrivna vars enda uppmärksamhet består i att de ska jagas med blåslampa för att de kostar för mycket pengar när de inte orkar jobba. Det är inte tal om hjälp och behandling, ej heller om hur man förebygger att alla andra som är nära gränsen till total kollaps ska undvika att slås ut.

Våra politiker i toppen måste vara totalt inkompetenta som inte ser att allt detta – förutom ett otroligt lidande – kostar samhället massor av pengar. Pengar är ju något som topparna verkar förstå sig på – mest av allt.
Regeringen och de övriga politiska partierna tävlar om att lova guld och gröna skogar – och då är det inte flashigt att prata om att gamla, trötta åldringar ska ha någonstans att bo där de får vård och hjälp, eller att skolklasserna är så sprängfyllda att den stackars utarbetade läraren knappt orkar undervisa än mindre se till eleverna med ”särskilt behov av stöd”. Det är heller inte coolt att prata om milslångavårdköer och kriminalvård. Jo, vad gäller kriminella så basunerar man ut hårdare tag, rymningssäkra fängelsekolosser och längre strafftider. Det går hem i stugorna!

För mig – en dum kvinna i glesbygden så tycker jag det hela verkar mycket enkelt. Börja nerifrån och arbeta uppåt. D v s se till att grunden är bra – innan de översta våningarna konstrueras.
Med det vill jag ha sagt – satsa först och främst på skolan! Se till att alla elever får synas. Att alla elever får det stöd och den hjälp de behöver! Det ger harmoniska, intresserade och utbildade vuxna på sikt – och det ger arbetsglädje åt lärarkåren.
Sen är det självklart att alla gamla människor ska ha rätt till vård och omsorg – och då menar jag inte förvaring till lägst möjliga pris – utan god och kärleksfull omvårdnad efter ett långt och strävsamt liv!
Vad gäller psykiskt sjuka och kriminella – så är det ett absolut måste att dessa grupper får maximal hjälp! Här ska pengar verkligen pumpas in! Detta för att se till att vårt samhälle blir så tryggt och säkert som möjligt – såväl för patienter och ”bovar” – som för oss andra.

Jaha, säger någon duktig förståsigpåare – och var har den där Linde tänkt att pengarna ska komma ifrån??
Jag är säker på att det finns pengar MEN att det måste ske omprioriteringar!! Sluta satsa tjusigt och flashigt för att smöra för väljarna till kommande val!!
Ta bara lilla Arboga där mångmiljoner ska satsas på ny idrottshall!! Löjligt, när det finns så mycket andra hål att täppa till ekonomiskt!

Ett tryggt samhälle där det är gott att leva i måste byggas på en stabil grund – som jag skrev tidigare. Takvåningarna och de tjusiga franska balkongerna får man vänta med. Möjligen kan man kosta på en lite vackrare fasad till grundvåningen – om det blir några slantar över.

Min blogg går nu att nå via Magazin24:s hemsida. Det gör det mera pirrigt och nervöst att blogga för mig.
Förr skrev jag av mig i ren glädje eller blint raseri – med vetskapen om att så gott som ingen kollar vad jag skriver. Det gjorde mig inget alls. Jag har alltid haft ett behov av att skriva, att reagera, att få ur mig ilska såväl som glädje över samhällets små och stora förtreter.

Nu plötsligt kanske en eller två personer också läser vad jag hamrar ner på tangenterna… Det gav mig först lite skrivkramp! JAG har väl inget att komma med! Sen tänkte jag – naturligtvis fortsätter jag precis som tidigare. Dom som inte vill läsa behöver inte. Dom som blir sura på det jag skriver – det får jag ta. Bloggen är frivillig att kolla på.

– 14 utanför fönstret och + 16 i köket – så är det att bo i ett gammalt dragit hus. Värmefläkten står på för fullt intill frukostbordet för att man ska orka röra fingrarna och därmed få i sig frukostmackan såväl som kaffet. Men inte klaga – denna vinter har jag verkligen längtat efter snö och kyla – en riktig vinter! Och den är snart förbi. Om 2 månader är vi i slutet av mars och våren på gång.

Njut av ”Äntligen vinter”!
Nu ska jag försöka sparka igång gamla volvon för att skjutsa sonen till Örebro.

Godmorgon!

Det var i spänd förväntan jag bänkade mig framför TV:n i söndagskväll. Första avsnittet av ”Viljornas kamp – filmen om Fi” skulle sändas. Tyvärr innebar det att jag då missade mitt favoritprogram ”I en annan del av Köping” – men så fick det bli.

Jag var själv med från grunden av uppbyggnaden av det som blev Fi – Feministiskt initiativ. Mycket skrevs i tidningarna och det mesta var överdrifter, lögner eller sensationsjournalistik. Liv Weisberg kom in tidigt hos oss i Fi efter ett önskemål från henne om att få dokumentera det historiska bildandet av ett nytt och feministiskt parti.
Nu i söndags skulle jag och alla andra få se resultatet av filmandet.

Första avsnittet berörde mig mycket. Liv Weisberg hade verkligen lyckats fånga allt slit, allt jobb och all brist på tid, ork och resurser. Hon lyckades också på ett bra sätt spegla alla de förväntningar som fanns på detta nya parti och svårigheterna att sovra bland allt som alla ville prioritera högst.
De s k konflikterna anser jag att Liv fick fram på ett mycket bra sätt. De av media utpekade frontpersonerna i konflikthärden fick i filmen själva göra sina utspel och tittarna fick därmed dra sina egna slutsatser.

Jag kan bara säga – så här var det! Jag kände igen mig i allt och i mina ögon har Liv Weisberg lyckats fånga en sanningsenlig bild av slitet, frustrationerna, besvikelserna och lyckostunderna vid bildandet av Feministiskt initiativ.

Nu väntar del två – som sänds på söndag i 2:an klockan 20. Kommande avsnitt kanske berör mig ännu mer. Tiina Rosenberg utsågs som offer och visst led hon svårt. Ingen ska behöva utstå hotelser och trakasserier för sina åsikter. Det fanns dock även ett annat offer – jag själv. Jag offrades på mediebålet som parasit och bedragare men inte många stod upp för mig.
Förtalet mot mig ledde till ny kollaps och jag blev dessutom av med min anställning sedan 32 år tillbaka. Försäkringskassan trodde nämligen mera på Expressen och Aftonbladet än dom trodde på mig och min läkare.
Detsamma gällde förstås allmänheten. När det var som värst – vände folk och gick ut när jag kom in i en affär i vår stad. Jag fick anonyma hotbrev och mail – och får så än idag. Folk pratade illa om mig och vissa människor slutade hälsa.
Visst – jag fick rätt i Länsrätten – men då var jag mycket sjukare än förut och min anställning var redan borta.

Offren långtidssjukskrivna och utbrända, som jag stod upp för på presskonferensen med Feministiskt initiativ den 4 april 2005 fick inga medlidsamma rubriker. Ingen stod upp för mig och den grupp jag ville kämpa för. Än idag, snart 2 år senare, för ingen denna stora grupps talan.

Filmen heter ”Viljornas kamp” – och också jag har en kämpande vilja. Det finns en egenskap hos mig som jag hoppas att många, många sjuka och utbrända har – optimism. Att aldrig ge upp. Att känna och tänka – det finns en framtid – trots att allt verkar eländigt just nu.

Min kamp ska bli en bok – tack vare påhejande vänner och kontakter jag fått genom Fi. Den boken blir ett sätt för mig att avreagera mig, att berätta sanningen och att få upp ögonen för andra om gruppen dubbelarbetande, utbrända och långtidssjukskrivna. Viljornas kamp – så mycket mer än ett par ord och en film.

Vad anser DU vara en häftig upplevelse? Den frågan kan få en massa olika svar och jag tror att många tänker på jättestora, fantastiska händelser – ett barns födelse, en lotterivinst, att äntligen få drömjobbet, att vara kär. Christer Fuglesang säger förmodligen att rymdresan var hans häftigaste upplevelse.

Jag har varit med om en ”häftig upplevelse” i det verkligt lilla.

Imorse ville båda katterna att jag skulle släppa ut dom genom dörren istället för att de skulle gå ut genom kattluckan. När jag öppnade porten såg jag MASSOR AV SNÖ! Det var i sig en häftig upplevelse denna snöfattiga vinter – men det var inte den upplevelsen jag ville lyfta fram.

Curry var den av katterna som smög iväg först ut i snön. Då såg jag att ingen gått i snön före honom. Att se honom göra sina små tassavtryck i den vita snön på morgonen – det var en häftig upplevelse för mig.
Det kändes stort – tankar om födelse, de första stegen, naturens cykler, att beträda orörd mark för första gången. Det berörde mig verkligen.

När jag kom på att jag skulle fotografera de små kattstegen i snön med min digitalkamera – så var tassarna redan översnöade.

Lätt fånget – lätt förgånget! Som med så mycket annat här i livet.

Ta till vara de ”häftiga upplevelserna” även i det lilla. Det finns mycket att se och uppleva om vi bara ger oss tid.