Feel in the Blogg

En bitter eftersmak denna årets sista dag ger avrättningen av Saddam Hussein.

Tvärtom mot vad Saddam Husseins motståndare kanske trodde – tänker nu många på det avskyvärda med dödsstraff. Visst var Saddam Hussein en fruktansvärd och hänsynslös diktator med massor av liv på sitt samvete – men skulle vi andra inte vara bättre då…? Våld föder mera våld. Öga för öga och tand för tand – ger också död för död. Så denna hämnd att avsluta Saddam Husseins liv genom ålderdomlig hängning får människor att tänka mer på straffet än på de onda gärningar Saddam Hussein gjorde.

”Brinn i helvetet” lär vara bödelns sista ord till Sadda Hussein. Det finns ingen kommentar, inga ord för vad jag känner.

Jag är barnslig och naiv i min tro och jag tror på någon sorts ”himmel” – en ”andra sida”. Jag tror INTE på ett helvete. Jag tror att alla får en pånyttfödelse när de ”går över” och att alla hamnar där det är ljust och lyckligt. En ny födelse. Precis som då man föddes som ett litet oskyldigt spädbarn. Ren och oskuldsfull.
Jag tror inte på att ”sona sitt straff” efter döden, inte på helvetet. Jag tror på icke-våld i en ljus värld av strålande lycka.

Barnsligt, kanske det – men skönt att tänka denna årets sista dag.

Tidigt denna lördag morgon slår jag på PC:n och tidningsrubrikerna slår emot mig: ”Saddam Hussein hängd kl 04 svensk tid idag”.
Kvällstidningarna vräker på med bilder från diktatorns sista dagar i livet. Jag mår illa.
George Bushs’ kommentar: ”En viktig milstolpe” (!!).
I en av kvällstidningarna ser man en gammal man på ryggen föras bort av vakter. Det är en man vars liv alldeles strax ska avslutas av andra. Hans rygg ser lite böjd och trött ut – han är gammal och sliten.

Jag är INTE anhängare av Saddam Hussein och jag har via media upplevt med fasa all tortyr, alla mord, alla kränkningar utförda på order av denne man. Men JAG ÄR EMOT DÖDSSTRAFF!

Vem har rätt att ta en annan människas liv? Vem har rätt att bestämma att det lilla barn som en gång föddes och växte upp – nu ska dö? Vi är precis lika dåliga om vi dödar en mördare – som mördaren själv. Ingen har rätt att ta en annan människas liv.

Jag mår illa och känner blodsmak i munnen. Kan föreställa mig hur avrättningen gått till. Ändå är det förmodligen mer humant för Saddam Hussein att avrättas än att torteras i fängelse.

När jag tänker på allt det här – så tänker jag också på att det är män överallt. Män som ger order, män som torterar, män som mördar i Allahs namn (eller av andra ”skäl”) och män som dömer och avrättar. Jag har två söner och jag kan aldrig i mitt liv tänka mig dessa två pojkar kränka eller döda. Varför blir vissa män sådana? Vem lär män detta? Vem bestämmer hur en man ska vara? Och – när ska vi få ett stopp på det??

Jag kan aldrig tänka mig att av människorasen så skulle endast
kvinnan vara den som är human, älskande och medmänsklig. Det kan aldrig vara så att män har fötts utan en inkännande gen som får människor att känna medlidande och värme! Varför är det då så här?

Titta på krig, mord, våldtäkter, tortyr, djurplågeri, rån – you name it – en massiv överrepresentation av MÄN!

Det kan bara vara så att kvinnor måste få mer inflytande, mer att säga till om, halva makten. Genom mixen kvinnor/män kommer vi att få ett samhälle, en värld som går att leva i.

Hur länge ska det dröja….?

Idag tog jag en stilla promenad till affären. Allt som skulle inhandlas var redan inhandlat och jag skulle kompletter med några få varor plus köpa tulpaner!

Jag kände mig lugn och avstressad men upptäckte snart att stressen tagit full fart efter julen – nu inför nyårshelgen. Mycket folk i den lokala affären, köer och flera kassor öppna. Jag strosade runt, pratade några ord med en bekant och blev sen vittne till en obehaglig – nej, otäck upplevelse.

Mannen var lång och snygg. Jag lade märke till honom av den anledningen. Såg ut att vara i 35-40-årsåldern och han dök upp lite varstans i affären ivrigt spejande efter varor som han förmodligen läste på den lapp han höll i handen. Utkommenderad av frun – tänkte jag… När jag var på väg mot kassan hörde jag ett rop: ”Nu lägger ni av!” Där var mannen och intill honom två små barn – en pojke på sådär 6 och en liten flicka på kanske 3 år. Dom gnydde lite och han ruskade dom och skrek ”Nu lägger ni av – hör ni det!”. Sen gjorde han gesten. Gesten som fick stunden att etsa sig in i mitt minne. Han höjde sin knutna högernäve och måttade ett slag – som hot. Han träffade inte – men hotet om våld fanns där… Barnen grät tyst.

Vi var flera som såg och hörde. Vi utbytte blickar. Jag stirrade på mannen. Han såg mycket stressad och arg ut. Det var en snygg, välklädd man med europeiskt utseende – det sistnämnda kan vara värdefullt att notera ifall någon med eventuella fördomar mot invandrare läser min blogg.
Jag gick sen mot kassan och betalade. På hemvägen tänkte jag på hur stressen förlamar, förstör och förgör. Hur stress kan leda till våld. Hur de här små barnen uppfattade det hela och ”vad hände sen”?

Min stilla promenad fick ett mindre stillsamt slut.

Lev som om Du endast hade 5 dagar kvar att leva.

Om Du visste att Du hade endast 5 dagar kvar i livet: Skulle Du då gräla om bagateller med Din partner? Om frukostkoppen som fortfarande står kvar på bordet när Du kommer hem på kvällen? Skulle Du säga till barnen ”jag har inte tid” när de vill ha Din uppmärksamhet – när de vill att Du ska titta på en sak just nu, när de vill att Du ska lyssna på något viktigt just nu, när de bara vill ha en kram just nu? Skulle Du sätta jobbet i främsta rummet framför Din familj?
Skulle Du välja bort att ta kontakt med den där vännen som Du inte ringt på länge? Skulle Du strunta i den där promenaden som Du vill göra men som Du inte tycker Dig ha tid med? Skulle Du diska och städa istället för att unna Dig att lyssna på Din favoritmusik eller läsa boken Du vill läsa?

Vad skulle Du göra om Du endast hade 5 dagar kvar i livet?

Du vet heller inte om det faktiskt är så att Du bara har 5 korta dagar kvar… Livet kan ta slut fortare du räknat med. Du läser varje dag om bilolyckor, stroke och plötsliga dödsfall. Det är faktiskt möjligt att just Du bara har 5 dagar kvar.

Välj då att göra det Du tycker är mest viktigt i Ditt liv. Välj med hjärtat!

Och Du – en sak är fullständigt klar: jobb och yrkesarbete är fruktansvärt överreklamerat! Gör det Du ska – med inte mera.

Du jobbar för att leva! Du lever inte för att jobba! Glöm aldrig någonsin det.

5 dagar… Kanske mera, kanske mindre… Törs Du chansa? Har Du råd att låta en enda unik dag gå förlorad?

5 dagar…

Julafton. Mörkt ute fortfarande. Jag går runt och stökar här hemma. Katterna leker kring den klädda granen, slår med tassen på en blank, röd kula. Övriga familjen sover ännu. Jag tänker att jag snart ska ringa mina föräldrar och önska GOD JUL men får vänta ännu en liten stund, det är nog lite för tidigt.

Då slår det mig: Så underbart att jag, som är 52 år, fortfarande har mina båda föräldrar i livet. Att dom bor hemma och är pigga trots att dom båda är i 80-årsåldern. Att jag kan ringa dom denna julaftonsmorgon och höra deras kära röster. Det är den finaste julgåvan denna jul!

Så tänk till alla ni där ute denna gryningsmorgon. Ta till vara stunden. Stressa av, sätt Dig ner en stund och njut av friden och av ”just nu”. Tänk på Dina nära och kära som fortfarande finns där och tänk också på de som är borta. Stanna upp och fundera på vad livet är och vad som är viktigt.

God Jul till er alla från Susanne