Idag tog jag en stilla promenad till affären. Allt som skulle inhandlas var redan inhandlat och jag skulle kompletter med några få varor plus köpa tulpaner!
Jag kände mig lugn och avstressad men upptäckte snart att stressen tagit full fart efter julen – nu inför nyårshelgen. Mycket folk i den lokala affären, köer och flera kassor öppna. Jag strosade runt, pratade några ord med en bekant och blev sen vittne till en obehaglig – nej, otäck upplevelse.
Mannen var lång och snygg. Jag lade märke till honom av den anledningen. Såg ut att vara i 35-40-årsåldern och han dök upp lite varstans i affären ivrigt spejande efter varor som han förmodligen läste på den lapp han höll i handen. Utkommenderad av frun – tänkte jag… När jag var på väg mot kassan hörde jag ett rop: ”Nu lägger ni av!” Där var mannen och intill honom två små barn – en pojke på sådär 6 och en liten flicka på kanske 3 år. Dom gnydde lite och han ruskade dom och skrek ”Nu lägger ni av – hör ni det!”. Sen gjorde han gesten. Gesten som fick stunden att etsa sig in i mitt minne. Han höjde sin knutna högernäve och måttade ett slag – som hot. Han träffade inte – men hotet om våld fanns där… Barnen grät tyst.
Vi var flera som såg och hörde. Vi utbytte blickar. Jag stirrade på mannen. Han såg mycket stressad och arg ut. Det var en snygg, välklädd man med europeiskt utseende – det sistnämnda kan vara värdefullt att notera ifall någon med eventuella fördomar mot invandrare läser min blogg.
Jag gick sen mot kassan och betalade. På hemvägen tänkte jag på hur stressen förlamar, förstör och förgör. Hur stress kan leda till våld. Hur de här små barnen uppfattade det hela och ”vad hände sen”?
Min stilla promenad fick ett mindre stillsamt slut.
Senaste kommentarer