Det var i spänd förväntan jag bänkade mig framför TV:n i söndagskväll. Första avsnittet av ”Viljornas kamp – filmen om Fi” skulle sändas. Tyvärr innebar det att jag då missade mitt favoritprogram ”I en annan del av Köping” – men så fick det bli.
Jag var själv med från grunden av uppbyggnaden av det som blev Fi – Feministiskt initiativ. Mycket skrevs i tidningarna och det mesta var överdrifter, lögner eller sensationsjournalistik. Liv Weisberg kom in tidigt hos oss i Fi efter ett önskemål från henne om att få dokumentera det historiska bildandet av ett nytt och feministiskt parti.
Nu i söndags skulle jag och alla andra få se resultatet av filmandet.
Första avsnittet berörde mig mycket. Liv Weisberg hade verkligen lyckats fånga allt slit, allt jobb och all brist på tid, ork och resurser. Hon lyckades också på ett bra sätt spegla alla de förväntningar som fanns på detta nya parti och svårigheterna att sovra bland allt som alla ville prioritera högst.
De s k konflikterna anser jag att Liv fick fram på ett mycket bra sätt. De av media utpekade frontpersonerna i konflikthärden fick i filmen själva göra sina utspel och tittarna fick därmed dra sina egna slutsatser.
Jag kan bara säga – så här var det! Jag kände igen mig i allt och i mina ögon har Liv Weisberg lyckats fånga en sanningsenlig bild av slitet, frustrationerna, besvikelserna och lyckostunderna vid bildandet av Feministiskt initiativ.
Nu väntar del två – som sänds på söndag i 2:an klockan 20. Kommande avsnitt kanske berör mig ännu mer. Tiina Rosenberg utsågs som offer och visst led hon svårt. Ingen ska behöva utstå hotelser och trakasserier för sina åsikter. Det fanns dock även ett annat offer – jag själv. Jag offrades på mediebålet som parasit och bedragare men inte många stod upp för mig.
Förtalet mot mig ledde till ny kollaps och jag blev dessutom av med min anställning sedan 32 år tillbaka. Försäkringskassan trodde nämligen mera på Expressen och Aftonbladet än dom trodde på mig och min läkare.
Detsamma gällde förstås allmänheten. När det var som värst – vände folk och gick ut när jag kom in i en affär i vår stad. Jag fick anonyma hotbrev och mail – och får så än idag. Folk pratade illa om mig och vissa människor slutade hälsa.
Visst – jag fick rätt i Länsrätten – men då var jag mycket sjukare än förut och min anställning var redan borta.
Offren långtidssjukskrivna och utbrända, som jag stod upp för på presskonferensen med Feministiskt initiativ den 4 april 2005 fick inga medlidsamma rubriker. Ingen stod upp för mig och den grupp jag ville kämpa för. Än idag, snart 2 år senare, för ingen denna stora grupps talan.
Filmen heter ”Viljornas kamp” – och också jag har en kämpande vilja. Det finns en egenskap hos mig som jag hoppas att många, många sjuka och utbrända har – optimism. Att aldrig ge upp. Att känna och tänka – det finns en framtid – trots att allt verkar eländigt just nu.
Min kamp ska bli en bok – tack vare påhejande vänner och kontakter jag fått genom Fi. Den boken blir ett sätt för mig att avreagera mig, att berätta sanningen och att få upp ögonen för andra om gruppen dubbelarbetande, utbrända och långtidssjukskrivna. Viljornas kamp – så mycket mer än ett par ord och en film.
Senaste kommentarer