Feel in the Blogg

Mustafa Can har i DN avslöjat hur ”elitfolket” roar sig med förtal och lågvattenmärkessnack på en hemlig mailinglista.

Först blir man förbluffad och tänker: Vad är det frågan om? Ilskan bubblar upp lite smått men lägger sig snabbt till förmån för fnisset som övergår i gapsratt över denna löjeväckande smörja – elit á la Bard!!  

Läste en mycket bra insändare i dagens DN med rubriken ”Misslyckade kändisars lista”. Skribenten menar att vi bör känna medlidande med dessa stackars b-kändisar som hävdar sig gentemot mer lyckligt lottade kollegor genom att förtala  och skvallra. Låt dom hålla på om det känns bättre för dom! Någon elit tillhör dom sannerligen inte.

Slår man upp ordet ”elit” i ´Svenska Akademiens ordlista så kan man läsa: ”utvald skara” eller ”mängd som utgör de bästa”.
På min elitlista finns sannerligen inga kvällspressjournalister och heller inte gruppen Bodies without organs! Jag har större fordringar än så.  

För mig är eliten kittet som ser till att vårt samhälle håller ihop trots ekonomiska nedskärningar och upptrappat arbetstempo. De bästa – är för mig de som oftast inte syns eller märks – men som sliter och kämpar i det tysta.
Dessa personer utmärker sig genom sin ödmjukhet och sin kamp och inte genom att berätta vem som hade sex med vem förra helgen eller att tala försmädligt om överviktiga.

Livet är så mycket större än Bards elit. Och tänk en sån tur!

I dagens lokaltidning läser jag om en förtvivlad moster som berättar om sin systerdotter som mobbas i skolan. Trakasserierna har pågått i många år men ”inget händer”.

Tyvärr hör liknanade insändare, liksom notiser om mobboffer, till vanligheterna. Det verkar som alla vet, många ropar på hjälp – men ingen lyssnar eller agerar!

Jag själv mobbades under hela min grundskoletid – vilket satte djupa spår i mig som person. Jag kan nog säga att mobbingen förändrade förutsättningarna för mitt liv, styrde min framtid och gav mig noll i självförtroende. Med tiden läktes såren men ärren finns kvar.
Med dessa erfarenheter bestämde jag mig för att mina egna barn aldrig skulle behöva utstå det jag fick göra – och ännu viktigare kanske – kämpa för att detta inte skulle drabba någon annan heller.
Så naivt kan man tycka – när man dagligen läser om mobbing och utsatthet. När mina egna barn kommer hem och gråter för att dom ”inte passar in”. När ”bög” och ”hora” är vanliga tilltalsord och hot och slag hör till vardagen.
Har vi inte lärt oss något med tiden? Är vi alla lika flata och handfallna som för 30-40 år sen?

När jag tänker på mobbing i skolan så blir jag politisk igen! Jag är övertygad om att de flesta lärare gör precis så mycket dom orkar utifrån de förutsättningar de har. Men hur ser förutsättningarna ut…?

Hur kan någon tro på politiker som säger att skolan är det viktigaste vi har? Att vård och omsorg är självklarheter för samhället? När vi i samma andetag får höra om nedskärningar och ekonomiska åtstramningar just inom dessa områden!
Resultatet av politikers åsikter om var pengarna ska läggas och inte – ser vi nu!
Skolor med allför stora klasser och utarbetade lärare! En undervisningsplan som bygger på att eleverna själva ska ta mer och mer ansvar – utan att någon hjälp finns att få för dom som inte klarar alla dessa krav! ”Elever med särskilt behov av stöd” får absolut inget stöd alls! Möjligen hänvisas de till en skrubb någonstans på skolan med några outbildade arbetslösa som ska se till att skolplikten följs. Att eleverna sen går ut med IG i alla ämnen verkar inte bekomma skolpolitikerna nämnvärt.
När IV-programmet (Individuella programmet) är det program som har störst antal elever på gymnasieskolorna – då borde varningslamporna blinka frenetiskt bland de ansvariga!
Till individuella programmet föser man in alla elever som inte klarar att komma in på andra gymnasieprogram p g a bristande kunskaper.

Lägg sen till bristen på socialomsorg och vård – så är krisen ett faktum. Försök att få hjälp för Ditt barn via skola och BUP (Barn- och Ungdomspsyk) så kommer ni att märka att det är näst intill omöjligt. Brist på tid och brist på kompetent personal gör att behovet av hjälp är skriande och bara ökar!

En sak är säker! Jag skulle aldrig vilja vara skolrektor! Att dagligen bevittna lärares frustrationer och elevers eftersatta behov – men inget kunna göra eftersom det är politiker som styr ens vardag – måste vara vansinnigt tärande. Att få skäll både nerifrån och uppifrån! Lärare som snackar skit om sin ”inkompetenta chef och rektor” och skolpolitikerna i Barn- och utbildningsnämnden inom kommunen som skäller neråt och drar åt tumskruvarna! All heder åt de rektorer som orka vidare ändå!

Ja, jag blir politisk igen! Det är dags att lägga pengarna där de behövs! Inte på fallskärmar och bonusar till höga chefer! Inte på dyra landsting som kostar oerhörda pengar men ger obetydlig avkastning. Skrota Arbetsförmedlingen och totalförändra Försäkringskassan! Pengarna ska gå till det som är grunden för vårt samhälles fortlevnad – barn och barns utveckling! Barn och ungdomar ska ha den bästa av skolor, maximalt stöd efter vars och ens förutsättningar och dessutom omsorg och vård vid behov.
Har vi lyckliga, trygga barn som får utbildning och stöd så finns det hopp om både ett slut på mobbingen och om en bättre framtid.

Kl.10.20, tisdag den 21 februari – jag har försökt rycka upp mig…
Igår var en mörk dag och kvällen blev inte bättre. I sängen öppnade jag posten och fann flera brev från Försäkringskassan genom mitt personliga ombud! Åter igen ifrågasättanden och krav på att jag ska göra si eller så för att de ska godkänna min sjukskrivning. Jag blev SÅ UPPRÖRD och min man fick ta emot utbrottet och sen gråten. Han försökte tala mig till rätta men nämnde också något som ”Ryck upp dig”. ??
Vem kan rycka upp sig när man ligger på botten och inte ens har näsan ovanför vattenytan?

Nu har jag gjort ett försök! Att ”rycka upp mig”. Det gick hyfsat.
Jag har en favoritpromenad som jag gick när jag mådde som sämst för flera år sedan. Den vägen har jag inte orkat gå på länge men idag bestämde jag mig för att gå den – fast jag inte orkade eller tordes. Tordes?-tänker ni kanske. Jo, jag törs inte träffa människor just nu. Orkar inte prata, orkar inte höra frågor, orkar inte möta andra.
Men denna promenadväg går i ett område som jag sällan möter någon.
Denna promenad ger pirr i magen om våren när krokusarna sticker upp sina glada, lysande små ansikten i villaträdgårdarna med föraning om sol och värme. Och denna promenad har en underbar pergola som är härligt att vandra under sommartid då vildvinet gömmer promenadvägen nästan helt och bara några solstrålar kikar in.
Nu fanns förstås varken blommor eller blad men ett underbart solsken ledde min väg. Jag såg skator som byggde bo – redan? Det verkade bli ett gigantiskt tvåvåningsbygge och dom jobbade flitigt. En man vädrade sängkläderna genom ett fönster och ett av husen jag lärt mig känna igen hade fått en tillbyggnad – en fin veranda.

Sen jag blev sjuk och tvingades finna mig i långsamhetens lov har jag upptäckt naturens minimalism. Så mycket det finns att uppleva och njuta av – som jag aldrig märkte tidigare. Hann inte märka.
Nu är jag hemma igen och känner mig lite mindre sorgsen än tidigare. Jag ska försöka ”rycka upp mig” imorgon också – om jag orkar…

Efter att inte ha orkat någonting på förmiddagen – släpade jag mig iväg till bilen och 1)fick barnen klippta hos frisören 2)firade Sportlovet på Pizza Hut i Västerås.

Nu kan jag fortsätta att vila.
Undrar om man får åka till Pizza Hut för att bjuda barnen på sportlovspizza när man är sjukskriven??? Var det möjligen en fuskjagare som smög i buskarna kring pizzerian där ute vid Hälla…

Grått, trist, vidrigt.