Kl.10.20, tisdag den 21 februari – jag har försökt rycka upp mig…
Igår var en mörk dag och kvällen blev inte bättre. I sängen öppnade jag posten och fann flera brev från Försäkringskassan genom mitt personliga ombud! Åter igen ifrågasättanden och krav på att jag ska göra si eller så för att de ska godkänna min sjukskrivning. Jag blev SÅ UPPRÖRD och min man fick ta emot utbrottet och sen gråten. Han försökte tala mig till rätta men nämnde också något som ”Ryck upp dig”. ??
Vem kan rycka upp sig när man ligger på botten och inte ens har näsan ovanför vattenytan?
Nu har jag gjort ett försök! Att ”rycka upp mig”. Det gick hyfsat.
Jag har en favoritpromenad som jag gick när jag mådde som sämst för flera år sedan. Den vägen har jag inte orkat gå på länge men idag bestämde jag mig för att gå den – fast jag inte orkade eller tordes. Tordes?-tänker ni kanske. Jo, jag törs inte träffa människor just nu. Orkar inte prata, orkar inte höra frågor, orkar inte möta andra.
Men denna promenadväg går i ett område som jag sällan möter någon.
Denna promenad ger pirr i magen om våren när krokusarna sticker upp sina glada, lysande små ansikten i villaträdgårdarna med föraning om sol och värme. Och denna promenad har en underbar pergola som är härligt att vandra under sommartid då vildvinet gömmer promenadvägen nästan helt och bara några solstrålar kikar in.
Nu fanns förstås varken blommor eller blad men ett underbart solsken ledde min väg. Jag såg skator som byggde bo – redan? Det verkade bli ett gigantiskt tvåvåningsbygge och dom jobbade flitigt. En man vädrade sängkläderna genom ett fönster och ett av husen jag lärt mig känna igen hade fått en tillbyggnad – en fin veranda.
Sen jag blev sjuk och tvingades finna mig i långsamhetens lov har jag upptäckt naturens minimalism. Så mycket det finns att uppleva och njuta av – som jag aldrig märkte tidigare. Hann inte märka.
Nu är jag hemma igen och känner mig lite mindre sorgsen än tidigare. Jag ska försöka ”rycka upp mig” imorgon också – om jag orkar…
Senaste kommentarer