I dagens lokaltidning läser jag om en förtvivlad moster som berättar om sin systerdotter som mobbas i skolan. Trakasserierna har pågått i många år men ”inget händer”.
Tyvärr hör liknanade insändare, liksom notiser om mobboffer, till vanligheterna. Det verkar som alla vet, många ropar på hjälp – men ingen lyssnar eller agerar!
Jag själv mobbades under hela min grundskoletid – vilket satte djupa spår i mig som person. Jag kan nog säga att mobbingen förändrade förutsättningarna för mitt liv, styrde min framtid och gav mig noll i självförtroende. Med tiden läktes såren men ärren finns kvar.
Med dessa erfarenheter bestämde jag mig för att mina egna barn aldrig skulle behöva utstå det jag fick göra – och ännu viktigare kanske – kämpa för att detta inte skulle drabba någon annan heller.
Så naivt kan man tycka – när man dagligen läser om mobbing och utsatthet. När mina egna barn kommer hem och gråter för att dom ”inte passar in”. När ”bög” och ”hora” är vanliga tilltalsord och hot och slag hör till vardagen.
Har vi inte lärt oss något med tiden? Är vi alla lika flata och handfallna som för 30-40 år sen?
När jag tänker på mobbing i skolan så blir jag politisk igen! Jag är övertygad om att de flesta lärare gör precis så mycket dom orkar utifrån de förutsättningar de har. Men hur ser förutsättningarna ut…?
Hur kan någon tro på politiker som säger att skolan är det viktigaste vi har? Att vård och omsorg är självklarheter för samhället? När vi i samma andetag får höra om nedskärningar och ekonomiska åtstramningar just inom dessa områden!
Resultatet av politikers åsikter om var pengarna ska läggas och inte – ser vi nu!
Skolor med allför stora klasser och utarbetade lärare! En undervisningsplan som bygger på att eleverna själva ska ta mer och mer ansvar – utan att någon hjälp finns att få för dom som inte klarar alla dessa krav! ”Elever med särskilt behov av stöd” får absolut inget stöd alls! Möjligen hänvisas de till en skrubb någonstans på skolan med några outbildade arbetslösa som ska se till att skolplikten följs. Att eleverna sen går ut med IG i alla ämnen verkar inte bekomma skolpolitikerna nämnvärt.
När IV-programmet (Individuella programmet) är det program som har störst antal elever på gymnasieskolorna – då borde varningslamporna blinka frenetiskt bland de ansvariga!
Till individuella programmet föser man in alla elever som inte klarar att komma in på andra gymnasieprogram p g a bristande kunskaper.
Lägg sen till bristen på socialomsorg och vård – så är krisen ett faktum. Försök att få hjälp för Ditt barn via skola och BUP (Barn- och Ungdomspsyk) så kommer ni att märka att det är näst intill omöjligt. Brist på tid och brist på kompetent personal gör att behovet av hjälp är skriande och bara ökar!
En sak är säker! Jag skulle aldrig vilja vara skolrektor! Att dagligen bevittna lärares frustrationer och elevers eftersatta behov – men inget kunna göra eftersom det är politiker som styr ens vardag – måste vara vansinnigt tärande. Att få skäll både nerifrån och uppifrån! Lärare som snackar skit om sin ”inkompetenta chef och rektor” och skolpolitikerna i Barn- och utbildningsnämnden inom kommunen som skäller neråt och drar åt tumskruvarna! All heder åt de rektorer som orka vidare ändå!
Ja, jag blir politisk igen! Det är dags att lägga pengarna där de behövs! Inte på fallskärmar och bonusar till höga chefer! Inte på dyra landsting som kostar oerhörda pengar men ger obetydlig avkastning. Skrota Arbetsförmedlingen och totalförändra Försäkringskassan! Pengarna ska gå till det som är grunden för vårt samhälles fortlevnad – barn och barns utveckling! Barn och ungdomar ska ha den bästa av skolor, maximalt stöd efter vars och ens förutsättningar och dessutom omsorg och vård vid behov.
Har vi lyckliga, trygga barn som får utbildning och stöd så finns det hopp om både ett slut på mobbingen och om en bättre framtid.
Senaste kommentarer