Feel in the Blogg

Vi ligger på latsidan!

Efter slit och slät, oro och lite värk också är det inte mer än rätt att vila!

Det tycker bloggaren och det tycker katterna också! Wilma!

Såväl som Felix!
Det är verkligen mysigt att vila tillsammans med spinnande katter! Så rofyllt.

Curry däremot – går som vanligt nu för tiden – sina egna vägar och tyckte plötsligt en morgon att det var rätt trevligt att komma hem en stund! Maten lockade, kantänka…  😉

Vi tar det lugnt och är man lite frusen om fötterna finns Carolas tofflor tillhands, förlåt tillfots! 😉  Carola i Skellefteå är en hejare på sockor – ja, allt stickat! Fort går det också! Tack Carola!

Så nu vilar vi här på Glasblåsargården så får vi se vad orken räcker till i helgen! 🙂

Äntligen dags att vända blad!

December är inne och grå november ett minne blott!
Eftersom bloggaren har en förkärlek för kalendrar är det några stycken som ska vändas på idag. Den personliga här är med bild från Lucia 2012.

Det är inte bara vanliga almanackor som bloggaren vurmar för utan också adventskalendrar! I år är dock antalet begränsat till tre! 😀

Den största sitter på dörren till källaren! En riktig pepparkakshuskalender med luckorna på de rätta ställena!
Lucka 1 lokaliseras till taket på huset! Ja, vad kan det finnas innanför den sockriga glasyren!? Jo, en pepparkaka förstås! 🙂

Det där med luckorna på rätt ställe är viktigt. Tyvärr gäller inte det för den lilla brevkalendern. På den är luckorna stansade rakt av utan tanke – men kalendern är behändig att skicka till någon som gåva! Fast den här sparade förstås bloggaren till sig själv! 🙂

Så här ska det se ut! Adventskalender nummer 3!

Den lilla vintriga staden i kalendern har luckorna på rätt ställe!
Och flera dubbla luckor till och med! Underbart! 🙂

Nummer 1 för 1 december! Luckorna till en blomsteraffär!

Vad finns det innanför?
Jo, det här:   Julblommor och juldekorationer naturligtvis i blomsteraffären!

Så där ja, då var lucköppningen avklarad! Grisen sitter på sin plats – – den enda julgris som kommer in i bloggarens hus!

Julflickan från Kungsör väntar in julen på köksbordet. Och ute är det frostigt men snöfattigt och nästan lika grått som igår.

Njut av den första dagen i december månad 2014 och den första dagen i resten av era liv.

Grisen som är säker på ett liv också efter jul!

Dagens predikan denna första advent ska handla om kvinnors rädsla för män.

På sociala medier har en ung kvinnas berättelse cirkulerat – Sofias. Hon säger: ”Jag måste behandla alla män som potentiella våldtäktsmän, för om något händer mig, får jag skylla mig själv”.

Sofia är 16 år och har lärt sig att vara rädd för män. Lärt sig att ha mobiltelefonen beredd om hon blir överfallen, nyckelknippan i handen för att försvara sig.

Inlägget skapade debatt på Facebook. Det var självklart många som skrev om medkänsla för Sofia men också män som omedelbart måste ta gruppen män i försvar.

Jag är så innerligt trött på dessa män som omgående tar bort fokus från ämnet – mäns våld mot kvinnor, mäns oförmåga att kontrollera sin sexualitet, mäns våld över huvud taget – och istället måste hävda gruppen mäns rättigheter. Som om det vore viktigt i sammanhanget!! 🙁
Ömka sig om kollektiv bestraffning och ”alla män slåss inte eller våldtar”. Istället för att känna solidaritet med kvinnor och uppröras av det faktum att en grupp människor – män – är den som utför största antalet våldsbrott, våldtäkter och mord. Uppröras för att göra något åt det!

Det kan inte kännas roligt att tillhöra den grupp som står för så mycket elände men istället för att försvara gruppen män eftersom ”alla män slår inte och dödar” – stå upp MOT våld över huvud taget!
Visa solidaritet med rädda kvinnor och se till att en vettskrämd flicka är en för mycket!

Jag lärde mig tidigt att vara rädd för män. Nej, jag levde inte i någon våldsam familj. Jag hade både en snäll pappa och en snäll mamma. Jag hade dessutom världens snällaste bror. Därför kom förmodligen ”uppvaknandet” som en mindre chock…

En manlig, äldre man, bekant till vänner i familjen försökte flera gånger att tafsa på mig. Jag var kanske 6 år och förstod ingenting men drog mig undan för att se till att aldrig mer behöva träffa på mannen igen.

Som 8-9-åring, en skolgård, vi barn lekte tafatt. Skratt och stoj. Jag hann ifatt Pelle, jag skrattade och mötte hans blick precis innan han sparkade mig hårt i könet. Jag förstod ingenting då heller – men blev ledsen, rädd och på min vakt mot pojkar.

12 år – jag och bästa kompisen står och pratar utanför husknuten hemma. Hennes bror kommer förbi med en kamrat. Vi börjar alla prata och skratta. Det var november som nu och redan mörkt klockan 18. Vi har roligt när Stefan plötsligt drar mig åt sidan och väser:
”-Akta dig så jag inte våldtar dig!”
Jag blev livrädd.
Efter den kvällen när jag la ihop mina tidigare erfarenheter förstod jag att mot män måste man vara på sin vakt. Jag såg mig om när jag gick ensam, valde att aldrig gå utan sällskap när det var mörkt och kände otrygghet tillsammans med främmande män.

 Efter det kom fler händelser som gjorde mig ännu mer övertygad om att man inte kan lita på män.

Stockholm – jag är 19 år och killen jag träffat ett par gånger erbjuder sig att skjutsa mig hem. Det är sent och det är mörkt och jag är självklart tacksam och glad.
När vi satt oss i bilen i P-huset blir Janne som förbytt. Börjar tafsa, slita i mina kläder. Jag säger nej, men han fortsätter. Jag värjer mig och han blir hotfull.
Då tänker jag på alla mina tidigare erfarenheter och att jag sitter i en bil, ensam med denne man, i ett stort, ödsligt parkeringshus mitt i natten.
Jag fejkar. Låter det ske. Håller inne tårarna. Han våldtar mig.

 Jag kan berätta om fler händelser men de här får räcka. Och ni ska inte tro att jag är unik – jag är övertygad om att nästan varenda kvinna kan berätta liknande minnen.
Alla händelserna jag berättat om minns jag i detalj – som fastfrusna i mitt inre. Jag kan alla männens namn men det är inte deras riktiga jag använt här ovan.

Tafsandet sen!  Män som tar sig friheten att ta på kvinnors kroppar när helst de behagar. Värst är det i chef-underställdsituation. Det där smekningarna, kramarna som vi kvinnor ”inte ska göra så stor affär av” fast vi inte alls är intresserade!

Så nej, det är inte alls konstigt att Sofia 16 år ser alla män som presumtiva våldtäktsmän!

Låt oss slippa fler små flickor som lär sig rädsla för män!

Detta borde vara självklart för alla män att skriva under på! Istället för att självcentrerat hävda mäns rättigheter och muttra om bittra feminister när kvinnor reagerar mot våld!
Visa solidaritet och medmänsklighet istället för att nonchalera känslor och rädsla!

Det här var söndagens predikan – tillika bloggen denna första advent. Vill du läsa hela Sofias berättelse – klicka HÄR!
Vill du organisera dig MOT sexuellt våld och FÖR samtycke – gå in HÄR på FATTA!

 Ha en fortsatt fin söndag och första advent.

Först det där med krav…

Här om dagen kom ett brev från Posten i Stockholm. Det innehöll det här: ”Eftertaxering”.

Enligt innehållet har bloggaren skickat ett brev utan frimärken eller en försändelse med för lite porto till en adress i Stockholm vilket har föranlett Posten att kräva bloggaren på 39 kronor!

För det första verkar det ganska otänkbart att bloggaren skulle ha postat ett brev utan porto. Möjligheten kan finnas att frimärkena ramlat av – sådana där som inte är självhäftande.
Bloggaren väger dessutom all korrespondens som verkar tyngre än normalt porto som är 7 kronor för 50 gram.
Man kan undra vad denna administration kostade jämfört med de 39 kronor som bloggaren nu skickat iväg till Posten…

Roligare saker är resor!
Igår berättade bloggaren om minnessaker från resor och avslutade med det här: Idag ska det inte handla om flöjten från Mexiko utan om den lilla kitteln till höger.

Sommaren 1979 åkte vi runt med bil i Östeuropa. Färja över till Polen, sen vidare till Tjeckoslovakien – som det hette då, genom Österrike och ner till det som då kallades Jugoslavien.
Ljubljana, Zagreb, Split och över bergen ner mot Skopje.
På väg uppför bergmassiven gick det bra men på vägen ner var vi livrädda! Smala, kringelikrokvägar och i bakhasorna låg stora tankbilar och långtradare och tutade. Där någonstans tog bromsbeläggen slut på den gamla saaben! Det gällde ju att bromsa i dessa branter så man inte hamnade utanför… Bloggarens gode chaufför var också en duktig mekaniker och bromsarna fungerade snart igen!
Så här kunde det se ut… (Bild från Internet)
På en marknad i Skopje köptes denna lilla kittel. Visst är den vacker!
En man satt ute och hamrade föremål i koppar som som såldes till invånarna att användas som hushållsföremål. För oss blev det en fin minnessak.

På den tiden såg man röda stjärnor överallt i Jugoslavien liksom foton av Tito. Josip Tito som var president 1953-1980. Tito avled året efter vi varit där, nästan 88 år gammal.
Läs om Tito på Wikipedia HÄR!

Jugoslavien var ett mycket vackert land. Det kändes hemskt när krig och väpnade konflikter bröt ut under 1990-talet! Så mycket som förstördes, så mycket lidande. Läs om det forna Jugoslavien HÄR och de så kallade ”Jugoslaviska krigen” HÄR!

Bloggaren skulle gärna vilja återse alla vackra platser i de länder som numera är Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Makedonien och Kosovo.

Resan slutade inte i Jugoslavien utan gick vidare ner till Grekland där Aten med flera ställen besöktes. Vi försökte få inresetillstånd i Albanien med det var omöjligt. Albanien var ett stängt land då – 1979.
Sen tog vi bilfärja över från Igoumenitsa till Brindisi i Italien för vidare färd uppåt och hem igen så småningom. När vi passerade Korfu klev många tågluffare på färjan. Men på den tiden var det billigare och bekvämare att åka bil. Ingen tänkte heller på miljöförstöring…

Det sista föremålet på bilden – den äggformade saken är en gåva från Venezuela. Bloggaren fick den av en vän till sin dotter.

En vas från Tapara-trädet.

Av frukterna när de torkats görs vackra föremål i Venezuela. Skalet är hårt och vattenbeständigt så vasen som bloggaren fick håller vatten och kan förses med blommor.

Nu blir det inget mer om bloggarens souvenirer – en del av dem…
Avslutar med ett kärt föremål, en tekanna av speciellt slag! 🙂 Tekannan är en avbild av huset i Goathland, norra Yorkshire där ”Tillbaka till Aidensfield”, TV-serien spelades in.
Om resan dit i maj i år har bloggaren berättat tidigare men det kommer att bli fler resor dit, var så säker! 😉

Är du en sådan som köper souvenirer? Som har hyllor och lådor fulla med minnessaker?
Bloggaren är en sådan! 🙂
Så här ser chiffonjén ut:
Bland arvegods står också fyra lergökar. Minnen från lergökastan – Ängelholm och alla somrar i nordvästra Skåne! Ängelholm är känd för sina lergökar och har till och med en lergöksorkester!
Om den orkestern kan du läsa HÄR!

Till höger på bilden skymtar ett kranium – det här:
Ett minne från en svamppromenad sydöst om Arboga. I snåren i skogen hittades detta kranium, kanske av en hjort. Vi tog hem det och rengjorde det ordentligt. Det kändes rätt att bevara det och inte låta det ligga kvar där i skogen.

En flöjt!
Flöjten är köpt utanför Mexiko City 1980. En fattig tiggare sålde flöjten för några få pesos utanför ingången till den historiska staden Teotihuacán – nordost om Mexiko City.
En fantastisk plats. Läs mera om den HÄR!

Mexiko är fantastiskt över huvud taget. Vår bröllopsresa dit blev mer av en studieresa än semester men det var precis vad vi önskat oss.
Vi flög sedan vidare från Mexiko City till Yucatánhalvön i ett lågtflygande plan. På denna halvö besökte vi Chichén Itza, också en historisk stad med pyramider.
Mexikos flagga ser ut så här: Naturligtvis köpte vi en av de många fina, handvävda mattor som såldes lite överallt. Den ”souveniren” var lite svår att få med hem men pryder nu väggen här hemma! 🙂 Den vävda symbolen är den som återfinns i Mexikos flagga:
Så här läser jag på nätet, citat: 
”Efter frigörelsen från Spanien införde Mexiko den flagga som alltjämt används. Flaggan kallas ”De tre garantiernas flagga” och tillkom under frihetskriget.
Den gröna färgen symboliserar oberoende, den vita för den rena religionen och den röda symboliserar de mexikanska delstaternas enighet.
Riksvapnets utformning har med legenden om bosättningen i Tenochitilàn, Aztekernas huvudstad och den nuvarande att göra.
Traditionen berättar att solguden befallt Aztekerna att bygga en stad, när de funnit en ö i en insjö, där kaktusar växer. I riksvapnet ser man en örn som slagit sig ner på en kaktus med en orm i näbben, en symbol för den plats som valdes.”

Så visst är det roligt och lärorikt med souvenirer! Till höger om flöjten syns en liten kopparkittel. Var den kommer ifrån får du veta imorgon!

Vi ses!