Feel in the Blogg

  Tja, i en ankdamm rör det sig inte särskilt mycket men några ”news” finns det allt!

Som att vintern kom – och försvann! Så här såg gården ut igår eftermiddag: Det syns var bloggaren skottat en gångstig men det är då allt. I rabatten intill är snödropparna på väg upp:  Och en liten blå blomma av sorten Vinka Minor är på väg att slå ut!

Västerås såg ut så här igår: En ensam gran i ösregnet.

Men det var ju i Ankdammen vi skulle hålla oss! När vi ändå är inne på andra orter  kommer jag osökt in på resor och då också på Arboga Station. Så här ”kul” ser det ut att blicka in över Arboga när man står på perrongen för att antingen byta tåg eller fara iväg från stan. För åka hit lockar väl inte…eller??
En tom, gul vägg som skymmer utsikten. Ett kyrktorn sticker ut men det är också allt.

VARFÖR kan man inte få till en lite mer inbjudande anblick av vår fina, lilla stad? När nu stationshuset skymmer staden – varför inte sätta upp en fin reklambild över Arboga på huset? Bjuda in! Bjuda till!

Tittar man åt andra hållet finns ett rött plank att glo på. Varför inte sätta upp lite lockande reklambilder även här? GÖR NÅGOT!!

Trist nyhet i Ankdammen är att Tiger är försvunnen! Tiger är en rödbrun kisse som inte kommit hem till bostaden på Vallgatan på ett par dagar och familjen Avdic/Karlsson är oroliga. Jag förstår dom precis! Hör av er om ni sett katten! Antingen till mig här på bloggen eller till Bbl/AT som skrivit om saken. Ni kan ju kontakta Dan Karlsson eller Ann Avdic direkt också förstås.

Hoppas Tiger, eller Storkisse som han kallas, kommer tillbaka. En som aldrig mer kommer hem är Hasse. Hasse var en mycket älskad kisse och han gick ifrån oss på annandag jul 2005. Det var njurproblem som tog hans liv. Rödbrun var vår Hasse – precis som försvunne Storkissen Tiger.

Hemsk nyhet i Ankdammen är att ”tyskan” begär resning i Högsta Domstolen! Ja, det är förstås inte bara en Ankdammsnyhet – alla tidningar skriver om det idag.
För att beviljas resning krävs nya bevis i målet. Några sådana bevis till Christine Schürrers fördel tror jag inte finns. Schürrer dömdes 2008 till livstids fängelse för mord på de små barnen från Arboga – Max och Saga – och jag är säker på att det var en helt riktig dom.
Hennes begäran om resning kommer inte att beviljas men gör att de anhöriga åter igen mår dåligt när minnen tränger sig på. 🙁

Till slut en fundering – vad är det här: Ett ”eBrev” !?? Jag trodde e-brev var elektronisk post via datorn men det går tydligen att skicka sådana via papper och snigelposten också.

Idag kommer fler försenade bilder från promenader i lilla Arboga. Vackra bilder, stämningsfulla bilder men också lite kritik. Välkomna till bloggen onsdag 22 juni 2011!

Min promenad börjar invid Arbogaån där det tyvärr inte ser så trevlig i nuläget… Reparationerna av åkanten verkar pågå i det oändliga. Bara det inte blir ännu en tråkig följetong för Tekniska förvaltningen i Arboga…

Lite längre på väg ser det bättre ut! Men så är vi nu också på ”Hälsans stig”!

Och visst är det hälsosamt att promenera! Särskilt när omgivningarna ter sig så här vackra!

Undrar om en liten and uppskattar omgivningen lika mycket?

En brandstation byggdes så här vacker förr i världen! Vidare längs med vår vackra å… Utsikt mot de fina, gamla gårdarna längs Storgatan: 

Minns ni denna bukett från igår? Den är jag på väg med nu! På Västerlånggatan ligger denna port! Nr 10 – där gick jag som liten flicka med mor till doktorn för att få vaccinationsspruta. Där låg dåtidens vårdcentral!

Visst kan portar och grindar vara vackra och lite mystiskt fantasieggande! Som denna, också utefter Västerlånggatan i Arboga.

På väg mot kyrkogården.

Ser ni vägmärket! ”Påbjuden gång- och cykelbana” betyder den enligt Transportstyrelsen. Men för mig betyder pilarna: Väg till barnen – rakt fram!

Lummigt och grönt, lugnt och skönt på den fina kyrkogården i Arboga. Och rosenbuketten? Jo, som jag skrev igår så gick det vackra, avbrutna rosorna till två andra små – avbrutna redan i början av sina liv.

Se så fint det blev.

En så vacker grav men så sorglig… Ändå är det fint att gå runt på kyrkogården och har man som jag, lite fantasi, så finns barnen nära ändå. Hoppas att fler kan uppleva den känslan. Himlen är väldigt nära just här – på en kyrkogård…

På väg hem passerade jag denna skylt! 😀 För den som tycker det är svårläst kanske detta kan hjälpa till något: ”UTESERVEN” finns på Stadskällaren!

Lite fler trista kommentarer: Hur kul ser detta torg ut?  Vi Arbogabor som är vana vid Nytorgets utseende kanske blir hemmablinda – men hur ser det ut i en turists ögon? En turist som kan vara en blivande arbogabo? Kan man inte göra något åt den kala väggen på det s k Kurirenhuset? Om nu inte växter får stå kvar orörda så kanske en fin plansch över Arboga – t ex från Medeltidsdagarnas evenemang? Samma sak gäller vid Arboga Station! Kala tomma väggar och ett rött plank efter järnvägen som skulle kunna skyltas upp med trevlig och välkomnande reklam!

Slutgnällt för idag för nu är jag hemma igen i mitt eget lilla paradis av Arboga! Och där möter mig en av mina tre älskade katter, Felix:

Solen gick ner även igår då det var årets längsta dag – sommarsolståndet.  Det förblir ljust några dagar till men sen blir det så sakteliga mörkare igen fram till vintersolståndet, årets mörkaste dag, som i år inträffar den 22 december. Klicka HÄR för att komma till SMHI och läsa mer om sommar- resp vintersolståndet.

Så njut av vår ljusa, vackra sommartid!
Här njutning inuti en vildros!
Vi ses imorgon igen!

Tänk så beroende man blir av bilder! I alla fall jag – och i alla fall när jag skriver blogg. Bilder illustrerar så bra det man vill ha sagt. Ändå började jag blogga helt utan foton en gång i tiden. Det gick bra – då… Nu har man fått andra pretentioner.

Eftersom det fortfarande inte fungerar att föra över bilder till bloggen så blir det bara skriftspråk.

Jag hade tänkt berätta – med bilder – om en tidig morgonpromenad i Arboga. Då jag faktiskt lovade en okänd kvinna jag mötte att hon skulle få se bilderna jag tog på min blogg. Men men, det kommer väl…

Promenaden gick längs gator och gränder i centrala Arboga och jag tänkte: – Så många fina, gamla hus det finns – och dom behöver inte alls ligga på kända Västerlånggatan!
Skepparegränd, Dragmansgatan och mitt eget Östra Nygatan för att nämna några.

Efter ån invid Kungsgården hade någon ”roat” sig med att rycka av rosor. Sådant förstår jag inte! Invid husväggen blommar rosor i alla färger och doften är underbar. Varför då bryta av blommorna och kasta?

Jag plockade upp dom och det blev en liten fin bukett. Direkt visste jag vilka som skulle få blommorna. Några som också blev uppryckta, avbrutna mitt i sin levnad – Max och Saga.
Så promenaden gick vidare till vår vackra kyrkogård mitt i stan.

Där inne var det så lugnt och stilla men rymden var full av fågelsång. Det kändes så lyckligt där inne. Som en liten värld för sig. Jag gick till graven som numera ser ut som en vanlig grav. Inte överbelamrad av blommor, gosedjur och ömhetsbetygelser. Som en vanlig grav och ändå inte. För Max och Sagas grav blir aldrig en vanlig grav. Viloplatsen var så fin och jag skulle gärna visa er bilder om jag bara kunde.
Det jag saknade dock var fotot på barnen.  Men det behövs ju egentligen inte – barnen finns ändå alltid i mitt minne.

Som vanligt skenade fantasin iväg med mig och plötsligt kände jag någon som knackade mig lätt på axeln. Det var Max och han ville inte alls prata om sina nya småsystrar eller om lekarna på kyrkogården. Han ville berätta att han är stor nu! Hela 7 år! Och att han börjar skolan till hösten!
Det gjorde mig glad och snart såg jag Sara virvla runt i dans mellan träden. – Jag har fyllt 5! skrattade hon.

Ja, livet går vidare och ibland är man tacksam över sin fantasifullhet.

Mina tankar går nu till barnens föräldrar och länkar HÄR till Emmas blogg om Max som blivit 7 – och HÄR till bloggen om Saras 5-årsdag.

*** *** ***

Karnevalen tarvar bilder! Det tycker jag bestämt! Så jag hoppas kunna visa några här på bloggen i sinom tid. Arbogakarnevalen hade tur med vädret! Solsken hela tiden!

Roligt som alltid även om publikskarorna minskar och minskar. Personligen tyckte jag att karnevalståget tog väl lång tid på sig. Vi stod på Nygatan nära Örtagårdskyrkan och efter 45 minuter hade inte karnevalståget nått oss än… Starten sker intill gamla Engelbrektsskolan – också på Nygatan. – Står dom och hoppar på samma ställe hela tiden? undrade några otåligt väntande.

Vi körde sen ett ”snabbrace” av karnevalen och gick dom till mötes för att därefter vika av in mot Ahlöfsparken där vi intog härligt god invandrad mat! När vi ätit klart – då först kom karnevalståget till parken!

Kanske är det dags att tänka till om upplägget på Arbogakarnevalen? Ska vi ha karnevalståg genom gatorna – och i så fall ska karnevalrundans sträckning ändras? Göras kortare?
Jag har ingen aning om hur många som kantade vägen efter att tåget passerat Nygatan men publiken glesnade ur rejält närmare Hökenbersgränd. Hur det sen såg ut efter Strandvägen, Järntorget och Rådhusgatan vet jag inte.

Jättekul och trevligt är det i alla fall med liv och rörelse i lilla Arboga! Stor eloge till alla duktiga arrangörer och tack förstås även till alla dansare!

Som renhållningsarbetaren jag träffade på morgonpromenaden sa: – Man får ta att det är lite nedskräpning efter en så’n här dag, dagen efter. Tack även till honom och övriga som snyggade upp efter karnevalen! De avbrutna rosorna tog jag hand om… 🙂

Idag skriver bl.a. lokala Arboga Tidning om att Emma Jangestigs bok kommer ut. ”Varför gråter inte Emma?” är titeln på boken.

Som vid andra, stora dramatiska händelser kommer säkert många i vår trakt ihåg exakt vad vi gjorde precis då – den 17 mars 2008 – eller kanske mera dagen därpå. Det ögonblick då vi fick höra talas om den fasansfulla nyheten att två små barn blivit mördade i vår lilla stad Arboga. Två barn mördade! Och deras mamma svårt skadad!

Den lilla småstaden skakades och kom snart att stå i hela Sveriges blickpunkt – ja, även utanför landets gränser berördes man av händelsen.

Jag minns förstås själv den morgonen. Dagen efter. Jag slog på datorn och läste om morden. Det kändes fruktansvärt och overkligt. Samtidigt tänkte jag: ”- Vem kan det vara? Vilka har drabbats så svårt?” I en liten stad som Arboga känner de flesta igen varandra.
Av bilder och text kunde jag lokalisera vilket hus morden inträffat i. Jag bröt två vita tulpaner från buketten jag fått, tog fram ett värmeljus och begav mig till brottsplatsen.

När jag kom dit var gatan avspärrad. Två poliser intill gav mig tillstånd att tända ljuset på marken och lägga de två små tulpanknopparna intill. Allt kändes overkligt.

På vägen hem ringde min äldste son och undrade om jag hört om den fruktansvärda händelsen. Han frågade om jag visste vilka det var som blivit överfallna? Det visste jag inte. Jag hade bara spontant gått till platsen. Min son berättade då att det var Emma! Emma Jangestig, en skolkamrat till honom!

Jag blev ännu mer chockad. Jag kände inte Emma då. Jag hade träffat henne förstås och jag hade ett särskilt minne av henne.
Hon och hennes skolklass hade besökt min arbetsplats någon gång i högstadiet. Jag höll ett föredrag om arbete och om företaget men de flesta av tonåringarna verkade fullständigt ointresserade. Tittade ut genom fönstret, blundade, tisslade med varandra och visade med all tydlighet hur trist allting var.
Utom en person! Emma! Hon utmärkte sig bland alla andra! Strålande glad, uppmärksam och intresserad! Jag tänkte: ”- Den tjejen kommer det att gå bra för!”

Det var den Emma som nu fått sina båda barn mördade och själv svävade mellan liv och död… Jag var förkrossad.

”-Kunde jag göra något? Vad?”
Jag ville hjälpa till! Inte bara tända ljus och lämna blommor!
En insamling! Pengar kan inte ersätta två älskade barn – men pengar kan vara till hjälp! Så tänkte jag och startade genom Sparbanken i Arboga ”Insamlingen till Emma”.

Det visade sig att väldigt många tänkte som jag och ville hjälpa till. Det kändes underbart när Emma senare berättade att en del av pengarna gick till en hotellvistelse ihop med sambon i början av rättegången när livet kändes som allra svårast. Det var precis så jag hade tänkt att pengar kunde lindra.

Det fanns många företag som ville hjälpa till också – det märkte jag när jag ringde runt och frågade. Det kändes fantastiskt att de ville bidra med olika gåvor för att bygga upp ett nytt hem för Emma. Ett hem som inte var blodfläckat med hemska minnen.

Livet går vidare. Det mest hemska bleknar en aning.
Det fruktansvärda får vika undan för ljusa, vackra minnen.

Idag signerar Emma sin bok på Konsum i Arboga från klockan 14.00. Jag kommer självklart att vara en av dom som står i kö för att köpa en bok av och om vår fantastiska, ljusa, starka och kärleksfulla Emma!

Avslutar min blogg med en symbolisk ros till min vän Emma!
Från en medsyster till en annan.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med rädsla för kyrkogårdar. Vad är det som är så skrämmande? En viloplats för avlidna. Oftast är det väldigt vackert och parkliknande på en kyrkogård – som gjort för en vilsam promenad. Så ock i Arboga. Tidig morgon på väg in på Arbogas centrala kyrkogård.

Nästan längst bort ser man hur det lyser. En gravplats lyser upp de övriga. Det har alltid brunnit ljus på denna grav varje gång jag gått hit. Själv tände jag förstås också ljus för de små barnen.

Inte bara ljusen, deras leenden lyser upp hela kyrkogården!

Så glad man blir när man ser deras små ansikten – och så fruktansvärt ledsen… Max och Saga ska inte ligga här – de ska finnas levande hos sina föräldrar!

Men de finns ju ändå alltid levande mitt ibland oss. För oss som minns och tänker på dom.

Den här dagen var som alltid i barnens närhet magisk. På vägen hit låg plötsligt en kvist Kärleksört framför mina fötter. Jag tog upp den och la den på barnens grav.
Efter en stund på kyrkogården kom en helvit katt gående. ”-En lekkamrat till barnen”, tänkte jag direkt. Och visst kunde jag se och höra storebror och lillasyster igen. Visst fanns dom där – och överallt.

Så sorgligt men ändå trösterikt att ha en plats att gå till. För att minnas. Där man får ”träffa” barnen igen.

Jag tog Västerlånggatan hemåt. Gick längs med den vackra Arbogaån.

Ja, visst var det en magisk morgon…