Jag har aldrig riktigt förstått det där med rädsla för kyrkogårdar. Vad är det som är så skrämmande? En viloplats för avlidna. Oftast är det väldigt vackert och parkliknande på en kyrkogård – som gjort för en vilsam promenad. Så ock i Arboga. 
Tidig morgon på väg in på Arbogas centrala kyrkogård.
Nästan längst bort ser man hur det lyser. 
En gravplats lyser upp de övriga. 
Det har alltid brunnit ljus på denna grav varje gång jag gått hit. Själv tände jag förstås också ljus för de små barnen.
Inte bara ljusen, deras leenden lyser upp hela kyrkogården! 
Så glad man blir när man ser deras små ansikten – och så fruktansvärt ledsen… 
Max och Saga ska inte ligga här – de ska finnas levande hos sina föräldrar!
Men de finns ju ändå alltid levande mitt ibland oss. För oss som minns och tänker på dom.
Den här dagen var som alltid i barnens närhet magisk. På vägen hit låg plötsligt en kvist Kärleksört framför mina fötter. Jag tog upp den och la den på barnens grav.
Efter en stund på kyrkogården kom en helvit katt gående. ”-En lekkamrat till barnen”, tänkte jag direkt. Och visst kunde jag se och höra storebror och lillasyster igen. Visst fanns dom där – och överallt.
Så sorgligt men ändå trösterikt att ha en plats att gå till. För att minnas. Där man får ”träffa” barnen igen.
Jag tog Västerlånggatan hemåt. 
Gick längs med den vackra Arbogaån. 
Ja, visst var det en magisk morgon…
Senaste kommentarer