Feel in the Blogg

Tänk så beroende man blir av bilder! I alla fall jag – och i alla fall när jag skriver blogg. Bilder illustrerar så bra det man vill ha sagt. Ändå började jag blogga helt utan foton en gång i tiden. Det gick bra – då… Nu har man fått andra pretentioner.

Eftersom det fortfarande inte fungerar att föra över bilder till bloggen så blir det bara skriftspråk.

Jag hade tänkt berätta – med bilder – om en tidig morgonpromenad i Arboga. Då jag faktiskt lovade en okänd kvinna jag mötte att hon skulle få se bilderna jag tog på min blogg. Men men, det kommer väl…

Promenaden gick längs gator och gränder i centrala Arboga och jag tänkte: – Så många fina, gamla hus det finns – och dom behöver inte alls ligga på kända Västerlånggatan!
Skepparegränd, Dragmansgatan och mitt eget Östra Nygatan för att nämna några.

Efter ån invid Kungsgården hade någon ”roat” sig med att rycka av rosor. Sådant förstår jag inte! Invid husväggen blommar rosor i alla färger och doften är underbar. Varför då bryta av blommorna och kasta?

Jag plockade upp dom och det blev en liten fin bukett. Direkt visste jag vilka som skulle få blommorna. Några som också blev uppryckta, avbrutna mitt i sin levnad – Max och Saga.
Så promenaden gick vidare till vår vackra kyrkogård mitt i stan.

Där inne var det så lugnt och stilla men rymden var full av fågelsång. Det kändes så lyckligt där inne. Som en liten värld för sig. Jag gick till graven som numera ser ut som en vanlig grav. Inte överbelamrad av blommor, gosedjur och ömhetsbetygelser. Som en vanlig grav och ändå inte. För Max och Sagas grav blir aldrig en vanlig grav. Viloplatsen var så fin och jag skulle gärna visa er bilder om jag bara kunde.
Det jag saknade dock var fotot på barnen.  Men det behövs ju egentligen inte – barnen finns ändå alltid i mitt minne.

Som vanligt skenade fantasin iväg med mig och plötsligt kände jag någon som knackade mig lätt på axeln. Det var Max och han ville inte alls prata om sina nya småsystrar eller om lekarna på kyrkogården. Han ville berätta att han är stor nu! Hela 7 år! Och att han börjar skolan till hösten!
Det gjorde mig glad och snart såg jag Sara virvla runt i dans mellan träden. – Jag har fyllt 5! skrattade hon.

Ja, livet går vidare och ibland är man tacksam över sin fantasifullhet.

Mina tankar går nu till barnens föräldrar och länkar HÄR till Emmas blogg om Max som blivit 7 – och HÄR till bloggen om Saras 5-årsdag.

*** *** ***

Karnevalen tarvar bilder! Det tycker jag bestämt! Så jag hoppas kunna visa några här på bloggen i sinom tid. Arbogakarnevalen hade tur med vädret! Solsken hela tiden!

Roligt som alltid även om publikskarorna minskar och minskar. Personligen tyckte jag att karnevalståget tog väl lång tid på sig. Vi stod på Nygatan nära Örtagårdskyrkan och efter 45 minuter hade inte karnevalståget nått oss än… Starten sker intill gamla Engelbrektsskolan – också på Nygatan. – Står dom och hoppar på samma ställe hela tiden? undrade några otåligt väntande.

Vi körde sen ett ”snabbrace” av karnevalen och gick dom till mötes för att därefter vika av in mot Ahlöfsparken där vi intog härligt god invandrad mat! När vi ätit klart – då först kom karnevalståget till parken!

Kanske är det dags att tänka till om upplägget på Arbogakarnevalen? Ska vi ha karnevalståg genom gatorna – och i så fall ska karnevalrundans sträckning ändras? Göras kortare?
Jag har ingen aning om hur många som kantade vägen efter att tåget passerat Nygatan men publiken glesnade ur rejält närmare Hökenbersgränd. Hur det sen såg ut efter Strandvägen, Järntorget och Rådhusgatan vet jag inte.

Jättekul och trevligt är det i alla fall med liv och rörelse i lilla Arboga! Stor eloge till alla duktiga arrangörer och tack förstås även till alla dansare!

Som renhållningsarbetaren jag träffade på morgonpromenaden sa: – Man får ta att det är lite nedskräpning efter en så’n här dag, dagen efter. Tack även till honom och övriga som snyggade upp efter karnevalen! De avbrutna rosorna tog jag hand om… 🙂