Feel in the Blogg

Gårdagen blev rätt omtumlande för bloggaren. Många hörde av sig, kom fram när jag var ute, eller ringde och tyckte att artikeln i tidningen var bra.
Mest rörd blev jag när en invandrarkvinna ringde och på knagglig svenska och med tårar i rösten tackade och sa:” – Du är mycket modig.”

 Men gårdagen fick mig också att inse hur trygghet simuleras. Får oss att tro att vi lever i en lugn liten småstad.
När brott mörkas och kriminella handlingar aldrig avrapporteras får vi Arbogabor uppfattningen att det är ett gott samhälle, ett samhälle där vi kan känna oss säkra. Så är inte fallet av de samtal jag fick ta del av igår!

Människor som förföljs och trakasseras i åratal utan att Polisen gör någonting. Det hjälper inte att ringa – de kommer ändå aldrig, var en del av det jag fick höra.

 1995 genomfördes den så kallade Psykiatrireformen. Tanken var att psykiskt sjuka personer i högre grad skulle integreras med resten av samhället. Reformen har fått mycket kritik och innebär, som till exempel här i Arboga, att sjuka människor far illa och  i värsta fall kan drabba andra genom sin sjukdom. Ringer man Polisen hänvisar de till Socialtjänsten som i sin tur hänvisar tillbaka till Polisen. Och allt får fortsätta som tidigare.

 Överfall som vi aldrig får reda på.
Jag har fått information om överfall denna vecka på några av de asylsökande i Arboga. Flyktingarna ska ha blivit mycket rädda och tagit sin tillflykt till en skola.

Varför nås inte allmänheten av den nyheten? Eller är det så att flyktingarna inte tas på allvar? Kanske till och med så att de inte kan göra sig förstådda, än mindre vet hur de anmäler händelsen till Polisen? Kanske de inte ens törs anmäla – för att situationen här i Arboga då blir ännu värre för dom…
Och vad blir kontentan av det? Jo, att överfallen bara drabbar ”vanliga Arbogabor”.

En av de personer som kontaktade mig igår för att berätta om omskakande händelser jag inte hade en aning om – nämnde  nästan som i förbifarten hur en grannhund  blivit ihjälbiten av en hund på gården där han bor. Den gamle mannen konstaterade att ingenting hände efter det. ”- Men hade det varit en varg som bitit ihjäl den lilla hunden då hade gården varit full av polisbilar”, sa han.

Jag har hört om många fler händelser. Människors osäkerhet blir till rädsla och kan så småningom ta sig andra former av uttryck. Några känner sig manade att ”ta lagen i egna händer” medan andra låser in sig och vågar inte gå ut.

Det jag fick veta igår gör mig upprörd och besviken. Men jag känner också en stark vilja att få till förändring.
Jag hade hoppats på ett kraftfullt initiativ från politikerhåll efter den senaste tidens alla händelser men så verkar inte bli fallet.
Jag anser nämligen att de personer vi genom val har bestämt ska styra vår stad också har det ansvaret. Att kraftfullt markera – nu får det vara nog! Gå i bräschen för ett motstånd mot allt det negativa som svärtar ner vår stad och visa att här tar vi saker och ting på allvar! Och att göra det direkt! Det här kan inte vänta!

Istället är det allmänheten som får dra upp kampen och vi får hoppas att det inte blir i form av medborgargarden eller liknande.
När inte de styrande initierat någonting kommer jag självklart att stötta systrarna Deublers ljusmanifestation på söndag kl 19 utanför Heliga Trefaldighetskyrkan i Arboga. Det är många som hört av sig till mig om olika initiativ till upprop och kamp – man kan bara hoppas att alla dessa grupper strålar samman som en stark och positiv enhet på söndag kväll.

Låt Arboga bli den där trygga staden som den gamla farbrorn som ringde mig hoppades på då han flyttade hit.

Ljus på Arboga!

LJUS FÖR ARBOGA!!

Tore och Tor har namnsdag idag. Grattis!