Feel in the Blogg

Dagens predikan handlar om respekt.

Enligt Wikipedia betyder respekt  aktning eller vördnad för en person. Det låter väldigt enkelt och diffust, tycker jag. Synonymer till ordet respekt är bl.a. hänsyn enligt Synonymer.se  För mig är det självklart att respekt inte bara ska visas andra människor utan även djur och natur.

Igår deltog jag i en 5 timmar lång begravning. Ja, jag var inte där personligen men via TV kunde jag följa minnesceremonin för Whitney Houston. Jag hade tänkt att se bara litegrann av sändningen men blev sittande kvar. 5 timmar var inte alls någon lång tid i sammanhanget. Jag lovar!

Att jag satt kvar vid TV:n handlade inte om en önskan att kolla in kändisar. Om något bänkat sig framför TV:n av den orsaken så blev han eller hon besviken. Jag satt kvar för jag slogs av äktheten och av den bild av Withney Houston som växte fram under ceremonin. En enkel kvinna med en stark tro och en unik röst. En kvinna som aldrig trodde sig vara tillräckligt bra. – Will they like me? var den fråga som anhöriga och vänner berättade att Whitney alltid ställde.  Hennes sorgsna ögon visar kanske något av rädslan, känslan av att aldrig riktigt räcka till.

Ändå påminde en panel på TV7, som sände begravningsceremonin, oss tittare om den unika Whitney Houston som inte behövde framgångs-kit för att lyckas.
Man jämförde henne med andra storheter som Michael Jackson och Madonna som i det närmaste byggt upp en industri kring sig själva med mängder av scenattiraljer och hjälpmedel för att ligga på topp. Michael Jackson

Madonna

Whitney Houston behövde inga trick – hon hade det som krävdes – en unik röst.

TV7 visade också ett fint inslag från ”Sen kväll med Luuk” 1999 då Whitney Houston var gäst.

Ceremonin fick mig också att förstå den segregation som är betydligt mer allvarlig i USA än här. Kevin Costner höll tal under ceremonin och berättade om hur svårt det var att få Whitney Houston accepterad som huvudrollsinnehavare i filmen ”The Body Guard”. Varför? Jo, för att han var vit och hon svart. Han berättade att på filmaffischen fick hon lov att böja ner huvudet och inte visa ansiktet av den anledningen…

Det märkliga är att när jag först såg filmen så tänkte jag aldrig någonsin på färgen på huvudpersonernas skinn! För mig var det en spännande historia om en stjärna som blir förälskad i sin livvakt. Men – det var något annat för dåtidens USA. Filmen är inspelad 1992. Respekt!

 Jag minns att för en tid sedan uttalade sig tidningsmogulen Amelia Adamo om en framgångsrik svensk och sa utöver hans kompetens att hon tyckte det var roligt att han lyckats eftersom han var färgad. ??  Jag själv hade aldrig någonsin reflekterat över hans hudfärg. Respekt!

Utöver en glimt av den verkliga Whitney Houston upplevde jag den fantastiska New Hope Baptist Church! Vilken predikan, vilken kör, vilken annorlunda upplevelse. Här en bild från en annan gospelkör. Den stora kör som sjöng för Whitney Houston var klädd i vitt och det var en fröjd att lyssna till sångerna.

Förutom respekten för Whitney Houston och för hennes familj och vänner blev den en insikt om andra förhållanden, andra sätt att vara.
Men det slog mig faktiskt också – jag såg inte en enda vit person i kören eller bland de som uppträdde för att sjunga och spela.
Det var dessutom nästan bara svarta människor som tog farväl med undantag av Kevin Costner och någon till. Då kom jag att tänka på det motsatta – det är/var inte helt OK att en svart person blev kär i en vit – ur de svartas synvinkel heller! Nyligen såg jag denna film och den skildrade just detta: ”Gissa vem som kommer på middag”.
Den svarta mannens föräldrar var inte ett dugg roade av att sonen dejtade en vit kvinna och till råga på allt tänkte gifta sig med henne.
Den filmen är från 1967, The Body Guard från 1982 – man hoppas och tror att det bara blivit bättre nu. Respekt!

Kvällen blev en fin upplevelse genom begravningsceremonin som var mycket känslosam och äkta. Läs för övrigt Svenska Dagbladets skildring genom att klicka HÄR! Dan Backman, kulturskribent, verkar ha ungefär samma uppfattning som jag.

Till tonerna av ”I will allways love you” fördes kistan med Whitney Houston ut ur kyrkan.

Respekt för Whitney Houston! (Här som liten flicka en gång.)

Och respekt för sorg och olika sätt att sörja – även om det är en ”kändis” som dör!

Respekt för människor och människors känslor. Men också – respekt för allt levande.

Respekt även för de döda och de dödas minne.

Respekt!