Feel in the Blogg

SVT visar gamla långfilmer vissa eftermiddagar i veckan och igår var det en film som lockade bloggaren att titta. ”Kan doktorn komma” från 1942, byggd på Lappmarksdoktorns berättelser.

Einar Wallquist, född 1896 och död 1985, tillträdde tjänsten som provinsialläkare i lappmarkskommunen Arjeplog 26 år gammal, blev förtjust i landskapet och människorna och blev kvar. Debutboken Kan doktorn komma? kom 1935, och följdes av en lång rad böcker som skildrar livet och människorna i fjäll och lappmarker under 1900-talets första hälft.(Citat ur Wikipedia)
  Här ska doktorn skida iväg på ett sjukbesök i Lappmarken.

Efter en av sina böcker blev Wallquist ofta kallad Lappmarksdoktorn i pressen. Boken Kan doktorn komma? blev filmatiserad av Rolf Husberg 1942. Wallquist skrev dessutom en läkarbok för hemmen. 

På Sveriges Radios hemsida hittar jag följande på Lappmarksdoktorn, citat: ”Året var 1922 när Einar Wallquist kom som nyutbildad läkare till Arjeplog. Han blev den yngste distriktsläkaren i fjällvärlden. Med läkarväskan och vandrarstav kom han ut till sina patienter och kom att älska bygden och folket.”

SR har också i sitt arkiv – ”SR Minnen” – fyra inspelade intervjuer med Lappmarksdoktorn, gjorda av Bertil Perrolf. Klicka HÄR för att ta del av dessa! 

För mig var filmen att uppleva ett stycke svensk historia! Hur fjällvärldens invånare i norr hade det i början av 1900-talet. Dessutom storslagna, vackra bilder. Kraja och Långsjön talas det om i filmen, nära Arjeplog, och platserna påminner om den bild jag köpte på en resa till Kiruna för några år sedan. Fotot föreställer Ida Maria Stöckel den 23 september 1913 vid sjön Jostojärvi nära Kiruna. Jag köpte bilden på Bildarkivet i Kiruna och där berättade man att Ida Maria Stöckel var Börje Salmings farmor!

Nostalgisk över de vackra vyerna i filmen igår och fotot på min vägg söker jag på Kraja via Internet och finner detta:

Sannerligen långt ifrån idyllen i början av 1900-talet. (Kraja stugby).

Men det var inte bara idyll för fjällfolket på den tiden och det fick man en aning om i filmen igår. Med vandringsstav, skidor eller med båt tog han sig fram – Lappmarksdoktorn.  Stora delar av Norrbotten var ödemark utan vägar och kommunikation.

Med det stora intresse som Einar Wallquist hade för historia började han samla gamla föremål från trakten. Ambitionen var att samla in minst ett av varje föremål som använts. År 1965 donerade Wallquist sin samling till Arjeplogs kommun och var själv verksam som museiman de sista tjugo åren av sitt liv. Museet kom att kallas Silvermuseet. Klicka HÄR för att komma till Silvermuseet i Arjeplog!

Anledningen till att jag såg filmen igår var en god vän som faktiskt träffat Lappmarksdoktorn och även köpt konstverk av honom. 

Britta berättar att Einar Wallquist var något av ett original, lite klurig men mycket vänlig. En allkonstnär måste man kalla honom med många strängar på sin lyra. Här en bild av en tavla signerad Einar Wallquist.

Böcker han skrev.

Så missa för allt i världen inte SVT:s filmutbud – du kan finna oanade guldkorn som ger mycket att tänka på – och  till och med en och annan blogg!

”Lördag hela veckan” sjöng Kurt Olsson –
och Lasse Brandeby får nu uppleva lördagsledigheten för evigt. Jag har haft mycket roligt tack vare hans Kurtan och de undervisande avsnitten i Kurt Olsson Television!

Underbart svängigt och roligt var idén med Damorkestern också! Igår såg jag Minnenas Television på SVT och inslaget ”Fådda blommor” med Kurt Olsson och Damorkestern! Fantastiskt roligt! Oslagbart att se Kurtan rocka loss i ”King Creole” ihop med Jerry Williams!
Via Youtube kan du också titta och lyssna på duon! Klicka HÄR och njut! (drygt 4 minuter in i inslaget).

Kurt Olsson och Damorkesten turnerade runt med sin show på 80-talet och bloggaren upplevde dom live i Båstad en sommar! Oförglömligt!

Lasse Brandeby gjorde mycket mer men det är som Kurtan jag minns honom bäst. Tack Lasse för alla skratt!

Jag skänker Lasse lite fådda blommor! Här en vacker hyacint som delat sig i två! Delad glädje är dubbel glädje!Vila i frid Lasse.

I natt har jag haft märkliga drömmar. Om och om igen drömde jag om fängelser – livstidsdomar. Sorgsna människor bakom höga murar.

Till sist gick det inte att sova längre och jag började fundera istället där jag låg. Tänka, grubbla och kom fram till varför jag drömt som jag gjort. Jag är ju intresserad av drömtydning och inser att hjärnans hopkok speglar vår vardag på gott och ont. Det liv vi lever och de glädjeämnen och sorger vi möter.

Det är ju jag själv som fått livstidsstraffet! Jag själv som sliter mitt hår innanför gigantiska murar, omöjliga att ta sig igenom.

Jo, jag har försökt fly många gånger. Försökt förhandla med mina vakter till ingen nytta. De slår i sina böcker, hänvisar till paragrafer och skickar mig i bästa (läs: sämsta) fall vidare till någon myndighetsperson där jag omedelbart får kalla handen!

Att vara sjuk i vårt land är att vara paria. Ett land där bara unga, friska, barnlösa människor som orkar och vill jobba 180 % har något berättigande. Det finns många unga slitvargar, javisst – men, slitet har också ett slut. Kroppen och psyket säger till sist ifrån och under tiden fram till dess har du blivit sjukare och sjukare, mist sociala kontakter, vänner och kanske t o m familjen.

Det är då du får ditt straff för att du inte längre håller måttet! Du hamnar i ett omöjligt system där du som person inte har någon som helst betydelse. Det handlar bara om olika kassaflöden.

Samhällssystemet håller på att falla samman när livstidsstraff utmäts för de trötta som inte orkar. Vi har fått ett samhälle där systemen motarbetar varandra. Där den ena sidan inte godtar någon sjukskrivning förutom de som är relaterade till nära-döden. Och den andra försöker rädda det som räddas kan innan det är för sent!

Vi har fått ett samhälle där ALLA ska ut i jobb oavsett sjukdomstillstånd vilket gör att läkarna går samman för att hitta lösningar, hitta sätt att skriva sjukintyg som håller eftersom de förstår hur läget är för sina patienter. Det innebär fantasiintyg utan verklighetsförankring som i sin tur, i bästa fall (läs: sämsta), genererar total likgiltighet för en rehabilitering av en människa som faktiskt skulle kunna göra en hel del på arbetsmarknaden om hon eller han fick rätt utgångsläge.

Den här bilden hittade jag via Internet och Martin Mobergs blogg. Klicka HÄR för att komma dit.
Men det kunde lika gärna ha varit en sosse som sparkade ut folk. S var inte ett dugg bättre när de hade regeringsmakten!

På tal om sossar så läste jag DN idag igen – det är ju söndag. Gulligull med julmat i massor täcker framsidan –  för det är ju andra advent i dag gubevars. Men bläddrar man några sidor i tidningen som hinner verkligheten ifatt en!

Först det här: Bard låter en person från jorden anropa en rymdfarkost med orden: ” -Hittat ett nytt svart hål i vår galax, säger du! Sensation! Hur långt bort ligger det?”
Varvid svaret från rymden blir: ”-Tja, sisådär 120 mil från där ni står.”
Klicka HÄR för att komma till Satirarkivet och Magnus Bard!

På sidan 6 i DN hittar jag denna debattartikel, skriven av Tommy Möller, professor i statsvetenskap: ”S-krisen får återverkningar på den svenska demokratin”

Självklart! Det har jag ansett länge! Tack Tommy Möller för du med sakkunskap skriver det vi andra känner och tycker! Första delen i ingressen till artikeln lyder: ”Förlamad opposition. Socialdemokraternas kris är inte bara en intern angelägenhet. En vital demokrati förutsätter en stark opposition som granskar regeringen.” Klicka HÄR för att läsa hela debattartikeln!

Så! Nu har jag avreagerat mig! Jag har gjort upp med mina drömmar i natt. Nu kan jag njuta lite lugn en stund igen. En dag i taget…

Tack och lov för mina lugnande katter!
Dom ger lisa för en trasig själ och stillar nerver i dallring och protestvrål i det tysta som aldrig når fram.

  En och annan doftande hyacint så här andra söndagen i advent gör väl också sitt till för en återgång i harmoni…

  Ibland snurrar hjulen alldeles för fort och det känns som man inte kan stoppa, hoppa av, ta det lite lugnare. Man har inget val, är fast i ett system, går på allt som sägs!
Men det är bara en chimär – en inbillning, ett hjärnspöke. Du har alltid ett val fast du inte tror det är möjligt.

Sätt upp handen! Stopp! Nu får det vara nog! Nu går jag mina egna vägar! Nu vågar jag språnget!

Rätt ut i luften! Mot det okända! För att finna att hoppet inte var så stort, inte så farligt och du landade faktiskt riktigt mjukt!

Gå inte på allt snack! Våga hoppa av ekorrhjulet! Finn att det finns lugn och ro, inre harmoni.

Lev mer för dagen, en timma i taget – mindfulness, medveten närvaro. Jag hittade en bra sida på Stockholms läns landstings hemsida men enkla råd om hur du praktiserar mindfulness. Klicka HÄR för att komma dit.

Tiden här i grottekvarnen går alldeles för fort för att den ska slarvas bort. Livet är för viktigt för att någon annan ska styra dig, göra dina val, tvinga in dig i mallar där du inte passar.
Våga befria dig själv och du kommer att vinna!

Jag har sagt det förr – lev mer som en katt! 🙂 Här lapar Felix vatten ur vattenkannan nu på morgonen. Ombyte förnöjer tänker han och struntar blankt i vattenskålen på golvet. Går sina egna vägar.

Själv ska jag bara njuta av sinnesro och frid idag. Beundra och betrakta den underbara blomma som kom med bud till mig igår från min äldste son – och läsa orden på kortet. Att älska och att älskas – en skimrande gåva. Tack.

Igår gjorde bloggaren Stockholm med en mycket kär vän: Blåsigt och ruggigt som det var i huvudstaden blev det choklad med vispgrädde redan på Centralen!

Bilderna får tala lite för sig själva: Gamla Stan.

Julmarknaden där.

Pynt och brända mandlar!

Trånga gator och gränder.

Och mera jul! Det här julgranspyntet kunde jag inte motstå! Jag brukar köpa ett nytt pynt till granen varje år och det ska vara något alldeles särskilt och helst inte så dyrt.

Ut från Gamla Stan träffade vi på de här: Dottern försökte övertyga sin mor om att det är en björn medan modern framhärdade likheten hos en varg…

Plattan var sig inte särskilt jullik…

Maten blev indisk – dotterns förslag. Otroligt god och spicy! Det heta svalkades med en Bangla, ett ljust indiskt öl!

  När mörkret sänkte sig blev det mer julstämning över Stockholm.

Klarabergsgatan och Åhléns.

Jämförelsevis lägger jag ut en bild från vår gård i Arboga för nästan precis exakt 1 år sedan!

Tåget var fullproppat på vägen hem och hade inga anvisningar om ”obokade platser” vilket gjorde att jag fick sitta en station… Vid Sundbyberg var det bara att gå upp och vandra. Till slut fick jag tränga in mig bland de andra i restaurangvagnen som saknade både mat och personal. Lika bra det. Efter Västerås såg restaurangvagnen ut så här! Tomt! Då var det bara jag och Situation Stockholm kvar. Kommer jag åt så köper jag alltid den tidningen från de duktiga försäljarna! Klicka HÄR för att komma till Situation Stockholm!

Detta var Situation Stockholm för mig igår!