Feel in the Blogg

Så har jag då boken i min hand! Emma Jangestigs bok ”Varför gråter inte Emma?”

Strax före kl 14 var vi på Konsum i Arboga och då hade redan en kö börjat formera sig! När jag tittade på fotot jag tagit fick jag syn på ”stjärnan” högst upp! Stjärnan som bildats av lampans ljus. Jag som tror på det okända och tror att det finns mycket mer än vi människor kan förklara – tror inte att denna ”stjärna” är en slump. Två små barn vakade nog över sin mor idag där hon satt och signerade sin bok till alla som ville köpa…

Som en sol lyste hon upp hela Konsum och hade ett vänligt ord till var och en!

Även bloggaren fick sig några ord på vägen! 🙂

Pappa Roland styrde och ställde – som alltid en fast punkt bakom Emma.

Mellan 14-16 sitter hon där  – Emma och signerar sin bok om kvällen som förändrade hennes liv. Alla ni som inte hade möjligheten att köpa boken på plats – eller om böckerna tog slut – det var begränsat antal och jag är osäker på om alla får med sig en bok hem idag – ni kan gå in här nedan för att beställa!

Klicka på Adlibris eller Bokus och köp ”Varför gråter inte Emma?” Lite billigare via Internet men då får ni inte Emmas namnteckning i boken!

Idag skriver bl.a. lokala Arboga Tidning om att Emma Jangestigs bok kommer ut. ”Varför gråter inte Emma?” är titeln på boken.

Som vid andra, stora dramatiska händelser kommer säkert många i vår trakt ihåg exakt vad vi gjorde precis då – den 17 mars 2008 – eller kanske mera dagen därpå. Det ögonblick då vi fick höra talas om den fasansfulla nyheten att två små barn blivit mördade i vår lilla stad Arboga. Två barn mördade! Och deras mamma svårt skadad!

Den lilla småstaden skakades och kom snart att stå i hela Sveriges blickpunkt – ja, även utanför landets gränser berördes man av händelsen.

Jag minns förstås själv den morgonen. Dagen efter. Jag slog på datorn och läste om morden. Det kändes fruktansvärt och overkligt. Samtidigt tänkte jag: ”- Vem kan det vara? Vilka har drabbats så svårt?” I en liten stad som Arboga känner de flesta igen varandra.
Av bilder och text kunde jag lokalisera vilket hus morden inträffat i. Jag bröt två vita tulpaner från buketten jag fått, tog fram ett värmeljus och begav mig till brottsplatsen.

När jag kom dit var gatan avspärrad. Två poliser intill gav mig tillstånd att tända ljuset på marken och lägga de två små tulpanknopparna intill. Allt kändes overkligt.

På vägen hem ringde min äldste son och undrade om jag hört om den fruktansvärda händelsen. Han frågade om jag visste vilka det var som blivit överfallna? Det visste jag inte. Jag hade bara spontant gått till platsen. Min son berättade då att det var Emma! Emma Jangestig, en skolkamrat till honom!

Jag blev ännu mer chockad. Jag kände inte Emma då. Jag hade träffat henne förstås och jag hade ett särskilt minne av henne.
Hon och hennes skolklass hade besökt min arbetsplats någon gång i högstadiet. Jag höll ett föredrag om arbete och om företaget men de flesta av tonåringarna verkade fullständigt ointresserade. Tittade ut genom fönstret, blundade, tisslade med varandra och visade med all tydlighet hur trist allting var.
Utom en person! Emma! Hon utmärkte sig bland alla andra! Strålande glad, uppmärksam och intresserad! Jag tänkte: ”- Den tjejen kommer det att gå bra för!”

Det var den Emma som nu fått sina båda barn mördade och själv svävade mellan liv och död… Jag var förkrossad.

”-Kunde jag göra något? Vad?”
Jag ville hjälpa till! Inte bara tända ljus och lämna blommor!
En insamling! Pengar kan inte ersätta två älskade barn – men pengar kan vara till hjälp! Så tänkte jag och startade genom Sparbanken i Arboga ”Insamlingen till Emma”.

Det visade sig att väldigt många tänkte som jag och ville hjälpa till. Det kändes underbart när Emma senare berättade att en del av pengarna gick till en hotellvistelse ihop med sambon i början av rättegången när livet kändes som allra svårast. Det var precis så jag hade tänkt att pengar kunde lindra.

Det fanns många företag som ville hjälpa till också – det märkte jag när jag ringde runt och frågade. Det kändes fantastiskt att de ville bidra med olika gåvor för att bygga upp ett nytt hem för Emma. Ett hem som inte var blodfläckat med hemska minnen.

Livet går vidare. Det mest hemska bleknar en aning.
Det fruktansvärda får vika undan för ljusa, vackra minnen.

Idag signerar Emma sin bok på Konsum i Arboga från klockan 14.00. Jag kommer självklart att vara en av dom som står i kö för att köpa en bok av och om vår fantastiska, ljusa, starka och kärleksfulla Emma!

Avslutar min blogg med en symbolisk ros till min vän Emma!
Från en medsyster till en annan.

Den senaste trenden är s k ”all inclusive”. Resor utomlands där allt ingår. DN skrev i söndags om fenomenet att resa till sol och bad för en prislapp där allting ingår – mat, dryck, snacks, drinkar, glass till barnen, nöjen o.s.v.

Och jag bara frågar mig: – Hur kul är det??

Hur kul är det att äta på samma ställe, befinna sig på samma plats, umgås med samma människor hela tiden och inte se någonting annat av landet man besöker?
För mig låter detta urtråkigt, oerhört smalt och är en semesterform jag aldrig skulle kunna tänka mig.

DN skriver också om den andra sidan av all-inclusive-problemet – konsekvenserna för turistlandet i fråga. Nätverket ”Schysst resande” säger genom sin koordinatör Helena Myrman, citat: ”Det är ett sätt att beröva lokalsamhällena de inkomster de skulle ha fått med andra former av resande.” Kritiken från Schysst resande avser bl.a. följande:

”- Eftersom alla måltider intas på hotellet går lokala restauranger miste om de kunder de annars skulle ha fått-

– Många gäster lämnar aldrig hotellområdet, vilket drabbar även andra sidor av den lokala ekonomin.

– Flera anläggningar har sina ägare i utlandet. De för ut stora delar av vinsterna till sina hemländer, istället för att investera dem på plats.”

Klicka HÄR för att komma till Schysst resande!  (Bilden tagen från Schysst resandes hemsida – mot trafficing”)

Vad vill du med din utlandssemester? Hur ser det ut i landet du ska besöka? Det är några frågor jag tycker man ska ställa sig.
Fundera på vart pengarna går för din resa? Hur demokratin och de mänskliga rättigheterna fungerar i semesterlandet? Vad du själv kan bidra med i motprestation mot solen, baden och vilan du får?

Bild på hemlös katt i San Agustin – mars 2010

Under lasarettsvistelsen läste jag ut Karin Alvtegens bok ”En sannolik historia”. Karin Alvtegen har tidigare gett ut ett antal böcker, en del omnämnda som ”psykologiska thrillers”.

”En sannolik historia” handlar om ett äktenskap som gått i stå och om en man som levt livet på en lögn. De olika personerna kommer att på osannolika, sannolika vägar att mötas och därmed komma att påverka varandras liv.

Jag uppskattade boken men tyckte ibland att Karin Alvtegen använde lite ”överspråk”. Lite uppstyltat, ord på ord, i en del krångliga beskrivningar av en dessutom rätt krånglig verklighet. Men berättelsen hade många starka moment som berörde vilket gör att jag rekommenderar boken!

Tidningar, då!? Här om dagen kom katternas egen tidning! Tidningen ”Kattliv” sänder ibland med lite gotti-gott till sina prenumeranter: Mycket uppskattat, kan jag berätta.

Mindre uppskattade matte omslaget på tidningen! Fotografen är Eivor Rasehorn. Ser katten glad ut över att ha fått utstå vattenbad för ”rätt foto”…?? ARG blir jag på sådant! Ska omgående skriva till tidningen Kattliv och säga vad jag tycker!

Här en bild på en annan kisse som mår gott! Felix!

Bilden här intill visar Gunther von Hagens, kallad Doktor Död. DN skriver idag om Doktor Död och hans avsikter att sälja likdelar på Internet(!). Kroppsdelar från döda människor där t ex ett människohuvud kan införskaffas för omkring 200 000 svenska kronor. Klicka HÄR för att läsa mera om detta.

Gunther von Hagens har fått rubriker förr! Bl.a. för den omtalade utställningen ”Bodies”  som jag själv såg tillsammans med barnen i Köpenhamn för ett par år sedan. En fascinerande utställning där man helt kunde ta del av hur en människokropp ser ut inuti. Utställningen har kritiserats av många länder för att den visar upp döda människor. Många undrar varifrån kropparna kommer? Enligt uppgift är det avlidna personer i bl.a. Kina som donerat sina kroppar. Läs mer här på Eventnews.se.

Vi tyckte inte utställningen var skrämmande utan mycket intressant och lärorik. Att få se hur ens inre ser ut och fungerar. Klicka HÄR för att komma till Bodies hemsida.

Själv hade jag förmånen att INTE träffa på vare sig Doktor Död eller någon annan läkare med dåliga budskap. Ändå känner man sig väldigt, väldigt liten när man ligger där.

När jag for mot Västerås och lasarettet var jag glad att dubbdäcken satt där dom skulle! Garageplanen var vit och snön yrde. På motorvägen mot Köping snöade så väldigt att jag fick köra enbart på halvljus. I Västerås fanns inte en snögnutta! Så lokalt kan vädret vara.

Sen låg man där… …och kände sig liten. Fotot på barnen fanns förstås med! Hosorna till höger skulle på inför operationen.

Utsikt över bilen hade jag. Det kändes tryggt.

Lite bilder från ett ”lasarettesliv”: Salplats 9:1.

Annan säng än hemma!

Blå skymning utanför lasarettetsfönstret.

Bang, bang, bang i korridoren! Klockan är 19.45 – kvällsfika serveras!

Nästan fullmåne.

Ett måste när man delar sovsal… Öronproppar!

Ett annat måste för mig… En anteckningsbok att skriva ner tankar i.

Frukost på sängen! Inte dåligt! Och så tacksam man blir över sådant.Nästan lite hotellfrukost för en som är van att klara sig själv.

Borta bra men hemma bäst! Tur det finns läkarvård och lasarett och god omvårdnad. Men skönast ändå att krypa ner i sin egen säng på kvällen. Katten Felix blev särskilt glad över att jag kom hem.