Feel in the Blogg

Imorse fick jag något av en uppenbarelse. Lite överdrivet kanske – men något som gjorde mig varm och glad till sinnes. Något som för mig innebar lite symbolik.

Jag stod i köket, pysslade med frukosten. Plötsligt lystes köket upp!
Det mörka köket mot norr blev lite ljusare! Ni ser hur det lyser!

Kök mot norr och hus runt omkring – var kom solskenet ifrån?

Jo, se här! Solen från öster kastar sitt ljus mot grannens fönster. Det ljuset åker sedan rätt in i mitt hus och lyser upp mitt kök. Gör så att jag blir alldeles varm och lycklig inombords.

Metafor: Att hjälpas åt. Att se till att alla får del av solskenet – även de som ligger långt från det ljusa, varma. Så ser jag symboliken i morgonens syn.

Precis så som solen letade sig in till mig – mot alla odds – så kan vi leta oss in och hjälpa andra. Sprida lite solsken.

Solen finns!
Där bakom trädtopparna och husen.
Gäller i alla sammanhang.
Solen finns.

Tyst tassar hösten fram. Dagarna blir kortare, morgnarna är kyligare och en del dar breder dimman ut sig. Värme möter kyla. Men mitt i all det gråa, regntunga, höstlika vädret

finns mängder av ljusglimtar! Glädje för ögat och för sinnet! Se bara! En liten rundtur på gården – Kärleksört! Nypon –

Och dessa äpplen! Nästan sinnligt vackra! Se här:

Underbara.

Löven… så fina…

fast deras tid snart är ute. Blombladen – så vackra in i det sista.

Blommorna! Som dröjer sig kvar,

ännu en liten tid…

Lyser upp med färger

och får hösten att börja spraka.

Pelargonen på trappan har inte gett upp än.

En vit ros

Några äpplen tar jag med in – till äppelkakan. Men ett äter jag direkt!

Se inte bara dimman och känn inte bara kylan. Njut av hösten. Den kommer att brinna ännu mer när träden börjar byta färg. Ha en skön höstdag!

Andreas Öhman, Jonathan Sjöberg och Bonnie Skoog Feeney fanns igår på plats i Filmstaden, Solna för att ta en diskussion kring filmen ”I rymden finns inga känslor”.

Kvällen började med en visning av filmen för en nästan fullsatt salong av tyckare och tänkare om filmen. Riksförbundet Attention, Autism- och Aspergersföbundet. Föreningen Organiserade Aspergare (OA) hade många representanter med.

Jag hajade till när jag kom in i biosalongen när jag såg detta: En stor tunna! Sen förstod jag att det var en papperskorg för popcornkartonger och flaskor – och inte tunnan där ”Simon” i filmen sover om nätterna…

För mig var det andra gången jag såg långfilmen och den s k komedin fick mig faktiskt att börja gråta. Att raljera så oförståndigt om företeelser som i verkliga livet orsakar sådan smärta och sådant lidande tar hårt.

Efter en bensträckare drog diskussionen igång och trion filmmakare var märkbart nervösa. Det var stundtals mycket hård kritik de fick utstå och trion försvarade sig ibland genom att skylla på andra, ibland genom att förneka och ibland genom att be om ursäkt.

De tre filmmakarna framstod som ett gäng unga, oerfarna som slängt ihop en film efter ett i deras tycke lysande koncept – men missat researchen och källforskningen. En miss som slår undan benen på en skara människor som redan tidigare har det mycket svårt. Vid en direkt fråga erkände de tre att de aldrig pratat med någon person med Aspergers syndrom under tillkomsten av filmen!

Filmen går hem – om man läser recensionernas hyllningar – och det beror enbart på att det stora flertalet, inklusive recensenterna, inte har särskilt mycket kunskap om vare sig Aspergers syndrom eller andra egenskaper inom Autismspektrat. Filmen ses om en lättsam gulligullkomedi med lite skruvade företeelser som lockar till skratt. Våra protester och vår vrede denna kväll blir en droppe i havet – ett hav av näst intill idel kritikerrosor – men vi fick ändå säga vårt!

Att göra en film om en egenskap som en allmänhet inte har en aning om vad det är – får konsekvenser. Skrattet blir lätt till lyteskomik. Det till synes harmlösa har en bakgrund i sorg och tårar som aldrig förstås. Som inte hör hemma – när filmen går mot succé.

Efter en dryg timmas debatt bröt Eva Svendenius, SF, kvällen då en ny, allmän föreställning skulle starta.

Filmen är en smocka i solar plexus på människor med Aspergers syndrom. ”I rymden finns inga känslor” handlar inte om en person med den egenskapen. ”Simon” är fiktiv men lyckas ändå stampa till ordentligt på en sargad skara som redan ligger.

Mycket anmärkningsvärt, för att inte säga upprörande, är det faktum att Riksförbundet Attention fick möjlighet att ta del av manus innan filmen gjordes – men avstod! Jag har tidigare sökt ansvariga på Attention för att höra om detta är riktigt men förbundet har valt att inte svara. Igår kväll bekräftade filmmakarna att Attention haft möjlighet att delta i utformningen av filmen men missat det.
För mig är det en så allvarlig försummelse att jag tänker säga upp mitt medlemskap i föreningen!

Hade Riksförbundet Attention tagit del av manuset hade kanske filmen sett annorlunda ut!
Genom ett samarbete med Attention hade alla biobesökare kunnat få ta del av informationsmateriel om Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska egenskaper när de anträdde biosalongen!

En sådan miss av Riksförbundet är i mitt tycke oförlåtligt! Jag går ur Attention!

Från vänster Jonathan Sjöberg (manus och producent),  Andreas Öhman (regi och manus) och Bonnie Skoog Feeney (producent).

.

”I rymden finns inga känslor” lovordas nu av kritikerna och höjs mer eller mindre till skyarna. Men vari ligger succén??

Självklart bäddar Bill Skarsgård för framgången – en i raden av Skarsgårdsättlingar som äntrat scenen. Men mera? En komedi om en kille med Aspergers syndrom – så presenteras filmen – vari ligger det lockande för en allmän publik?

Hur kan man göra en komedi om något som de flesta inte vet vad det är? Gå ut på stan och fråga hundra personer om Aspergers syndrom och du får inte ett enda rätt svar. Ingen vet!

Vad är det då man skrattar åt i filmen? Det kan ju inte vara av igenkännande?
Är det åt den tokiga killen som bor i en tunna? Hur konstigt han beter sig, slår folk på käften utan anledning samtidigt som han verkar rätt gullegullig? Eller vad är det som är roligt?

Människor med Aspergers syndrom och andra liknande egenskaper inom Autismspektrat har delats i två läger, har det sagts mig. En del tycker filmen är jättekul och känner igen sig. De andra tar mycket illa vid sig, känner sig utpekade som idioter.

Det jag kan konstatera är att när människor inte har en aning om en sak – och sen får det presenterat för sig i en film – då blir det en sanning!
”I rymden finns inga känslor” blir sanningen om Aspergers syndrom! För hur ska en ovetande allmänhet annars tolka budskapet?

Vad vill Andreas Öhman med sin film? Jag är ganska säker på att han inte producerat filmen bara för just den där lilla skaran av befolkningen som har Aspergers syndrom och som känner igen sig.

Och varför hyllar de flesta kritikerna filmen? Jag tror det beror på att dom inte heller har en aning om vad Aspergers är för något. Dom ser bara en myspysig film med rätt mycket värme och lite tokigheter.
Sen glömmer dom totalt utpekandet av Aspergers syndrom. Sanningen som uppstår med filmen. Sanningen som gör att en hel mängd vanliga killar och tjejer med egenskapen blir livrädda att någon ska avslöja dom. Dom har fått slåss så fruktansvärt hårt i sina liv att dom inte orkar gå en rond till. Vill inte få frågor om livet i en tunna eller påstådd känslokyla.

Ikväll ska jag träffa filmmakarna i Stockholm för en diskussion ihop med andra med erfarenhet av Aspergers syndrom. Då ska jag ställa dom här frågorna. Imorgon vet vi svaren – kanske…

Ett tummat annonsblad om Jädersbruksdagarna visar att jag hade planer på att besöka evenemanget. ”Hade” planer, skriver jag, eftersom planerna rätt länge såg ut att gå om intet. En kraftig förkylning gjorde att jag igår morse bestämde mig för att stanna hemma.

Men, ingen är sämre än han kan ändra sig! När timmarna började ticka på under eftermiddagen och mellanbarnet och jag tog en fika började vi fundera på om vi ändå inte borde… Sonen har också åkt på morsans förkylning och var så där lagom rosslig i halsen med ständigt återkommande nysningar. Men – det var något särskilt som lockade… ”Världens starkaste man”! Vi åkte dit!

Jag ska erkänna – jag har aldrig tidigare besökt Jädersbruksdagarna. Nu skäms jag och jag vet inte varför det inte blivit av. Möjligen beroende på att all energi gått åt till Medeltidsdagarna och sen när allt drar igång igen på hösten har det känts lite lagom med bara den traditionella höstmarkanden inne i Arboga.

Jädersbruksdagarna visade sig vara ett enormt arrangemang! Massor av folk, massor av bilar och allt verkade fungera perfekt! Från ”incheckning” på den enorma parkeringsplatsen till försäljning, musik, förplägnad och alla härliga aktiviteter man kunde delta i! Ordförande i Jädersbruks vänner Jan Larsson berättade att flera föreningar är med och hjälper till och att det fungerar väldigt bra. Han berättade också att detta var 13:e gången som Jädersbruksdagarna anordnades vilket fick mig att känna skammens rodnad blossa upp på kinderna. Men det var inte bara jag som tillstod att det här var första besöket – jag träffade flera. Förhoppningsvis var det första men inte sista gången för alla nybörjare. Så är det definitivt för mig! Har redan noterat dagarna i almanackan för nästa år! Mer om Jädersbruksdagarna hittar du HÄR!

Här fanns något för alla! Motorsågskonst! En vacker uggla i trä syns på stubben intill. Och ni ser väl vem som formas på huggkubben!?
Hölass och andra aktiviteter för stor och liten, gammal som ung, serveringar, försäljning av allehanda ting! Kön ringlade särskilt lång framför ståndet med brända mandlar!

En massa härligt musik! Det här gänget fick bl.a. den tidigare polisen Wikström i god form!  Sven-Erik Wikström är ju själv lite i branschen s.a.s. när han nu lagt uniformen på hyllan. Dock hann jag aldrig få reda på vare sig om Wikström fick tag i någon CD-skiva med bandets musik – eller bandets namn! Kanske någon annan vet?

Bilar och maskiner! Denna gamla pärla fick jag lov att plåta! Det var en favorit när jag var i nedre tonåren. Eller vad säger du Junith?

Sen var det då äntligen dags!! Enorm uppenbarar han sig på den lilla scenen – Magnus Samuelsson – Världens starkaste man!

Dock visade det sig att kraftkarlar inte är mer än människor dom heller och kan göra sig illa. Magnus hade gjort ett lite, lite för tungt lyft på så där 300 kg och tre senor i ena armen hade gått av. Så inga lyft denna gång! Men det var väldigt roligt att höra honom berätta om sin karriär från bondpojke till världskändis! Om ungdomstiden i Kisa, tävlingar i USA och ”Let’s dance” som han vann ihop med den professionella dansaren Annika Sjö – trots att han aldrig dansat innan!

Magnus Samuelsson var en vanlig, enkel bondgrabb trots sina framgångar och sitt kändisskap. En verkligt trevlig kille! Här laddar han upp med T-shirts och böcker till försäljning. ”Stark” – heter träningsboken som Magnus Samuelsson gett ut. Missade du den på Jädersbruksdagarna kan du köpa den via Magnus hemsida genom att klicka HÄR!

Här får sonen en efterlängtad autograf av hjälten: Självklart köpte vi T-shirts också som Magnus glatt signerade! Min ska jag nog stoltsera med när jag dansar linedance! 🙂

Vill du veta allt om Magnus Samuelsson – besök hans hemsida genom att klicka HÄR. Magnus lär förresten ha lovat att komma tillbaka till Arboga nästa år! Låter hoppfullt!

Sen kom förstår höjdpunkten för en beundrare som jag! Världens starkaste kram!

Sen var min dag räddad och min lycka gjord!
Den kramen lever man länge på… Vilken kille!
Tack Magnus!