Andreas Öhman, Jonathan Sjöberg och Bonnie Skoog Feeney fanns igår på plats i Filmstaden, Solna för att ta en diskussion kring filmen ”I rymden finns inga känslor”.
Kvällen började med en visning av filmen för en nästan fullsatt salong av tyckare och tänkare om filmen. Riksförbundet Attention, Autism- och Aspergersföbundet. Föreningen Organiserade Aspergare (OA) hade många representanter med. 
Jag hajade till när jag kom in i biosalongen när jag såg detta: 
En stor tunna! Sen förstod jag att det var en papperskorg för popcornkartonger och flaskor – och inte tunnan där ”Simon” i filmen sover om nätterna…
För mig var det andra gången jag såg långfilmen och den s k komedin fick mig faktiskt att börja gråta. Att raljera så oförståndigt om företeelser som i verkliga livet orsakar sådan smärta och sådant lidande tar hårt.
Efter en bensträckare drog diskussionen igång och trion filmmakare var märkbart nervösa. Det var stundtals mycket hård kritik de fick utstå och trion försvarade sig ibland genom att skylla på andra, ibland genom att förneka och ibland genom att be om ursäkt.
De tre filmmakarna framstod som ett gäng unga, oerfarna som slängt ihop en film efter ett i deras tycke lysande koncept – men missat researchen och källforskningen. En miss som slår undan benen på en skara människor som redan tidigare har det mycket svårt. Vid en direkt fråga erkände de tre att de aldrig pratat med någon person med Aspergers syndrom under tillkomsten av filmen!
Filmen går hem – om man läser recensionernas hyllningar – och det beror enbart på att det stora flertalet, inklusive recensenterna, inte har särskilt mycket kunskap om vare sig Aspergers syndrom eller andra egenskaper inom Autismspektrat. Filmen ses om en lättsam gulligullkomedi med lite skruvade företeelser som lockar till skratt. Våra protester och vår vrede denna kväll blir en droppe i havet – ett hav av näst intill idel kritikerrosor – men vi fick ändå säga vårt!
Att göra en film om en egenskap som en allmänhet inte har en aning om vad det är – får konsekvenser. Skrattet blir lätt till lyteskomik. Det till synes harmlösa har en bakgrund i sorg och tårar som aldrig förstås. Som inte hör hemma – när filmen går mot succé.
Efter en dryg timmas debatt bröt Eva Svendenius, SF, kvällen då en ny, allmän föreställning skulle starta.
Filmen är en smocka i solar plexus på människor med Aspergers syndrom. ”I rymden finns inga känslor” handlar inte om en person med den egenskapen. ”Simon” är fiktiv men lyckas ändå stampa till ordentligt på en sargad skara som redan ligger.
Mycket anmärkningsvärt, för att inte säga upprörande, är det faktum att Riksförbundet Attention fick möjlighet att ta del av manus innan filmen gjordes – men avstod! Jag har tidigare sökt ansvariga på Attention för att höra om detta är riktigt men förbundet har valt att inte svara. Igår kväll bekräftade filmmakarna att Attention haft möjlighet att delta i utformningen av filmen men missat det.
För mig är det en så allvarlig försummelse att jag tänker säga upp mitt medlemskap i föreningen!
Hade Riksförbundet Attention tagit del av manuset hade kanske filmen sett annorlunda ut!
Genom ett samarbete med Attention hade alla biobesökare kunnat få ta del av informationsmateriel om Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska egenskaper när de anträdde biosalongen!
En sådan miss av Riksförbundet är i mitt tycke oförlåtligt! Jag går ur Attention!
Från vänster Jonathan Sjöberg (manus och producent), Andreas Öhman (regi och manus) och Bonnie Skoog Feeney (producent).
.
Senaste kommentarer