Idag den 4 april är det 5 år sedan Fi kom ut! Efter lång tid av misstankar om att ett nytt feministiskt parti var på väg att bildas blev det så presskonferens den 4 april 2005. Och vilken presskonferens sen! Det var så knökfullt av fotografer, journalister och TV-team att vi fick armbåga oss fram. Och ”vi” var Gudrun Schyman, Monica Amante, Sofia Karlsson, Tiina Rosenberg och jag själv. Gudrun var förstås självklar vid presentationen och vi andra skulle ge en bild av delar av vad Fi – Feministiskt initiativ stod för. Monica med invandrarbakgrund, Sofia som ung och student, Tiina för HBT-frågor och jag själv som symbol för det s k ”ohälsotalet”. Människor (läs: kvinnor) som slitit ut sig och gått in i väggen p g a dubbelarbete när yrke skulle kombineras med hem och familj.
Det var en härlig dag – denna 4 april 2005! Så mycket glädje, som mycket förväntan! Kvällen firades på Södra Teatern i ”Kära Systers” regi. Lycka är vad jag kände! Äntligen ett parti som vågade! Ett parti som stod upp också för det jag drabbats av – för hårt arbete i företag med slimmande ekonomi och där de personliga timmarna inte räckte till också för de tre barnen. Inget annat parti ville ta i frågan om långtidssjukskrivningarna.
Under förberedelserna för ett parti for Gudrun land och rike runt och talade. Jag minns särskilt det gamla slitna kvinnorna i Norrland och förhoppningarna som tändes i deras ögon. Några av de gamla sa: ”Jag har aldrig brytt mig om politik – men nu har det kommit ett parti för oss.”
Claes Borgström som då var Jämställdhetsombudsman (JO) fick pris av Fi för sina gärningar vad gäller jämställdhet. 2008 utsågs han sen till socialdemokraternas talesperson i jämställdhetsfrågor så Fi:s val var tydligen inte helt fel ute. Kanske hade sossarnas snabbt ihopkokade påfund ”Feministas” haft något att säga till om där. ”Feministas” bildades strax innan Fi kom ut 2005 och har idag 518 medlemmar (!) enligt Wikipedia.
Den fina fernissan runt Fi flagnade snabbt enligt mitt sätt att se. Partiet som skulle välkomna intresserade från alla de gängse partierna kantrade över åt vänster. Ebba Witt Brattström kände sig trampad på tårna och åsidosatt och hoppade av med dunder och brak. Trots mina egna enträgna försök att få henne att ”strunta i tjafset och vara kvar för sakens skull” så gick det hennes ära för när. Sen kom avhoppen ett efter ett. Jag själv höll ut i det längsta i hopp om att det skulle bli någon rätsida på det hela. Under några år var jag halvhjärtat stödjande medlem för att begära utträde ur partiet i januari i år. Numera tillhör jag Miljöpartiet.
Hur det egentligen var med Claes Borgströms jämställdhetsiver vet jag inte. Jag blev lite fundersam när jag vid en av mina träffar med hans syster Annette Kullenberg fick ett flatskratt som kommentar på beskedet att brodern fått Feministiskt initiativs jämställdhetspris en gång.
Kanske var jag för godtrogen när det gäller Fi? Kanske är vi som kämpar och tror alldeles för blåögda ibland? Nej, det får inte vara så! Ärlig kamp och trovärdigt beteende måste löna sig!
Jag är inte med och firar Fi:s 5-årsdag. Jag hade t o m glömt dagen och påmindes via Facebook. Då väcktes minnena till liv. Det blev ingen riksdagsplats för det feministiska initiativet och inte heller blev det någon bättring för alla sjukskrivna som jag hade trott och hoppats. Det blev tvärtom mycket värre med hårdare tag från Försäkringskassan, misstroende, fuskdebatt och utförsäkrade människor trots giltiga sjukintyg. Men värsta sveket känner jag var mot de gamla, slitna kvinnorna i norr.
För ett par månader sedan kom boken ”Kampen om sjukfrånvaron” av Björn Johnson – som även tar upp om mig och Fi. Klicka HÄR för att komma till Adlibris och beställa boken!
Nej, fy för Fi -som jag ser det. Den gubben (eller ska jag säga gumman!?) går jag inte på en gång till.
Foto från presskonferensen 4 april 2005.
Längst t v Tiina Rosenberg, sen jag, därefter Monica Amante, Sofia Karlsson och Gudrun Schyman.
Senaste kommentarer