För många år sen, kanske 10-15, fanns det precis som idag en massa skolbarn i Arboga som mådde dåligt. Dom mådde dåligt utan anledning. Det var nämligen egentligen inget fel på de här barnen – de var bara lite annorlunda på olika sätt. Om man nu med ”annorlunda” menar lite mer stillsamma än andra barn, lite mer i behov av lugn och ro eller kanske barn med problem att läsa och skriva.
Det fanns också barn som blev stressade av för stora skolklasser och stressen gjorde att barnen blev ledsna och arga. En del gick bara hem för dom inte orkade vara kvar i den jättestora klassen bland alla stimmiga barn. Sen fanns det s k invandrade barn – barn som inte förstod texten i skolböckerna eller begrep vad läraren sa. Dom kallades också ”annorlunda”.
Dom annorlunda barnen var ett stort problem för skolan i Arboga. Dom var ju så besvärliga och jobbiga! Helst skulle man bara vilja deportera dom någonstans, skicka iväg dom långt bort, glömma dom. Och det gjorde man faktiskt också då och då – glömde bort dom!
En del barn hade därför ingen skola att gå till när höstterminen startade. Dom ”glömdes bort” för dom var så besvärliga och jobbiga. Då fick Skolverket rycka in och berätta för Arboga kommun att det finns en lag som säger att alla barn ska få gå i skolan.
När Skolverket hade sagt sitt snurrade Arboga kommun snabbt ihop en ny liten skolgrupp för de besvärliga, jobbiga barnen som hade glömts bort.
Den lilla skolgruppen kunde vara väldigt liten – faktiskt bara bestå av ett enda barn ibland – den besvärliga, jobbiga ungen. Men skolgruppen kunde också utgöras av många besvärliga och jobbiga ungar – besvärliga och jobbiga på olika vis. Då kan man säga att det blev ännu mer besvärligt och jobbigt för alla de besvärliga och jobbiga barnen i skolgruppen!
För när man sätter ihop en liten skolgrupp av olika sorters besvärliga och jobbiga barn så blandar man ihop de barn som vill har lugn och ro, de barn som behöver aktiveras, de barn som behöver extra stöd, de barn som har svårt att läsa och skriva och de barn som inte kan språket.
Vad händer då? En sådan skolgrupp med bara besvärliga, jobbiga elever vill ingen lärare ta hand om. Det går liksom deras ära för när. Att lärarna dessutom inte har en susning om vilken hjälp och vilket stöd alla dessa olika besvärliga, jobbiga barn ska ha – talas det tyst om. Lärarhögskolan glömde nämligen också bort dessa besvärliga, jobbiga barn…
Så vad händer?? Jo, kommunen syr ihop en ”lärargrupp” av personer som inte är lärare – d v s folk som saknar lärarutbildning. Det kan vara personal som behöver omplaceras, barnskötare vars vikariat just gått ut, dagisfröknar som visserligen inte har någon utbildning men som tagit hand om ungar hela sitt arbetsliv och anställda som inte riktigt vet var man ska göra av. Ja, för att vara lite bussiga och samhällstillvända offrar sig också kommunen ibland och tar in en trött, arbetslös tonåring via Arbetsförmedlingen. Toppenhjälp för en grupp elever med behov av särskilt stöd!
Kommunen slår flera flugor i en smäll! Man blir av med personalen som är svårplacerad och man blir av med de besvärliga, jobbiga barnen!! Plus gör en samhällsinsats!
Att det sen blir väldigt, väldigt besvärligt för både den outbildade, vilsna personalen som ska ”leka lärare” och de bevärliga, jobbiga eleverna de ska försöka ta hand om – det är en helt annan sak! Så långt tänker inte kommunen! Och bryr sig inte heller.
Under alla år – ja i åtminstone 10-15 år – har det uppstått och lagts ner otaliga små skolgrupper! Grupperna skapas tillfälligt när höstterminen börjar för att läggas ner till jul. Uppstår igen vårterminen för att sen läggas ner till sommarlovet. Så löser man nämligen problem med ”annorlunda skolelever”.
Alla kan ju förstå vilken sorts skolundervisning det blir av sådana tillfälliga, bristfälliga konstruktioner. MEN – det finns ett undantag! Eller rättare sagt – det FANNS ett undantag! Sturegruppen!!
Sturegruppen började med en bonde och en f d hemmafru som hade anställning inom kommunen. Så svämmande plötsligt skolan över igen av ”annorlunda barn” och en skolgrupp skulle åter sättas ihop. Det blev bonden och hemmafrun som grundade den gruppen – Sturegruppen.
Efter en tid tillkom en barnskötare och en musiker – och Sturegruppen var komplett. Bonden, hemmafrun, barnskötaren och musikern blev den spetsresurs som skulle ta hand om de absolut svåraste skoleleverna – de med sociala problem, dyslexi, ADHD och invandrarbarnen.
De elever som ingen annan personal med lärarutbildning ville befatta sig med. De elever som farit illa under lång tid p.g.a. bristande förståelse och undermålig skolgång. Dessa besvärliga, jobbiga ungar blev bondens, hemmafruns, barnskötarens och musikerns uppgift.
Hade ”Spetsresursen” lön för jobbet de utförde? Knappast! Det blev alltså den personal med lägst utbildning och sämst lön som fick ta hand om de allra svåraste eleverna.
Dömt att misslyckas, tänker ni. Icke! Bonden, hemmafrun, barnskötaren och musikern visade sig nämligen bli en helt perfekt kombination! En idealisk konstellation av ålder, erfarenhet och kön. Två män och två kvinnor med helt olika bakgrund blev Sturegruppen. De lyckades där lärare, assistenter och övrig personal misslyckats.
MEN som ni förstår intresserade sig inte kommunen särskilt mycket för Sturegruppen och personalen där. Brydde sig inte om ifall gruppen visade goda resultat eller inte. Kommungubbarna var enbart nöjda över att ha ett ställe att skyffla över de besvärliga, jobbiga skoleleverna på.
Allt detta förstod man när man hörde om lönen och anställningsvilkoren som personalen på Sturegruppen hade.
Det förstod man också när man såg de spartanska förhållanden som rådde i lokalen.
Likaså förstod man synen på skolgruppen när det nästintill varje måndag stod en ny besvärlig, jobbig unge utanför dörren. Någon gräns för hur många besvärliga, jobbiga ungar som skulle finnas på Sturegruppen existerade inte. Jo, hos bonden, hemmafrun. barnskötare och musikern förstås. De hade planer, riktlinjer och idéer för sin verksamhet – som varje gång det dök upp ett nytt besvärligt, jobbigt barn fick ändras om.
Det som till slut får var och en att förstå hur oerhört lite Sturegruppen egentligen betydde för Arboga kommun kom hösten 2008. Den f d hemmafrun skulle gå i pension, barnskötaren gick på barnledighet men bonden och musikern var inget att satsa på, tyckte kommunen.
Dom la ner Sturegruppen! Eller rättare sagt – dom gjorde det på ett mer sofistikerat sätt… Tog ifrån bonden och musikern deras möjligheter att påverka, körde över dom m.a.o. Anställde ny personal, bytte lokal, slängde bort allt som påminde om den forna verksamheten och strök namnet Sturegruppen.
Så betydelselös var, enligt kommunen, den skolgrupp som bäst och mot alla odds hade lyckats ta hand om de besvärliga, jobbiga eleverna – att inte ens namnet fick vara kvar! Allt skulle suddas ut, raderas bort – allt som påminde om gruppen. Bonden blev heligt förbannad – och sa upp sig. Man kan inte slåss mot väderkvarnar och det hade han gjort tillräckligt länge. Musikern som måste försörja sig på annat än bara musik fick bita i det sura äpplet – och äpplet var surt, väldigt surt och är så fortfarande!
Nu börjar skolorna igen. På nytt kommer ett stort antal barn att slås ut i Arboga. De ”annorlunda barnen” som kommunen anser vara så besvärliga och jobbiga kommer åter att kastas än hit, än dit.
Numera finns inte den skolgrupp kvar som bäst tog hand om de elever som hade det svårast – Sturegruppen. Sturegruppen var alltför betydelselös och oviktig för Arboga kommun…
(Ska jag vara lite ”snäll” mot Arboga kommun så kan jag berätta att dom inte är ensamma. Massor av kommuner i vårt välfärdsland Sverige gör precis på samma sätt som Arboga. Skandal är ett milt uttryck!)
Personerna på bilden har inget med ovanstående text att göra.
Bloggen består av mina egna åsikter.
Tjörnbron i all sin prakt!
Lilleman, grannkatten, är på vift igen – men denna gång är det mera allvar. Kissen har varit borta sen lördagen den 1 augusti! Hans matte Lisa letar varje dag. Lilleman är en kastrerad hankatt på 7 år, snäll och kelig. Han bar inte halsband och är inte öronmärkt. Han försvann från centrala Arboga.
När jag läser om det strävsamma paret som gått från lantbruk till att driva matställe blir jag imponerad. Jag blir också väldigt sugen på att åka till Fellingsbro medan ”bondmoran” finns kvar på Karlssons Café! Ingrid Wilhelmsson funderar nämligen på att lägga av – något jag kan förstå när jag läser om en arbetsdag i hennes liv!
Ingrid tillagar nämligen traditionellt svenskt käk enligt den gamla stammen! Precis som min mamma brukade göra! Tyvärr är min mor numera blind och klarar inte sillbullar med korintsås längre. 
Eller något av alla andra läckerheter hon bjöd oss på förr.
Kåldolmar – underbart! Fast korngrynspudding kan hon svänga ihop ändå idag – och en mannagrynspudding! 
Pappa lär sig också med tiden och han är suveränt bra på raggmunk!! 
Då kommer jag gärna och äter lunch hos mina gamla föräldrar! 🙂
Veckans visdomsord måste bli om mat!
Sjukt eller hur… Enligt
Bilderna från skolans hemsida med Billströmska i vårskrud!
En vargring förstås – för jag älskar vargar och vill bära ringen som symbol för värn om varg. Min gamla pappa blev orolig och trodde jag gått i förbund med Brödraskapet Wolfpack! Men icke! Inte ska kriminella gäng och rasistiska grupper få ta över alla symboler! Vargar, svenska flaggan, nationalsången you name it!
Bröderna Gustafsson i högform! Magnus till vänster, Peter till höger! 😀
Och när man har minglat och festat runt och haft kul – då blir man så sömnig och trött! Precis som Felix här nedan! 
Senaste kommentarer