Feel in the Blogg

Jag tillhör den skara som tycker Melodifestivalen blivit SÅÅÅ trist! Så avslöjande kommersiellt och jobbigt att jag inte har den minsta lust att kolla alla trista delfinaler med mediokra artister som framför knappt trallvänlig schlager.

Men min nyfikenhet på vad Ryssland hade för synpunkter på ett inslag i den svenska finalen fick mig att titta på just det framförandet via webbtv. Och jag kan bara säga: Ryssland har helt rätt i sina reaktioner!

Vad är det för trams svensk television framför!! ”Tingeling goes Russia” var ett så smaklöst framförande att man får skämmas över att vara svensk!
OM man nu inte vet att Melodifestivalen just har en bottenlåg nivå och det INTE är någonting alls att fästa sig vid när det gäller vad som framförs i det programmet!

Men ett värdland som får sådana tarvligt simpla påhopp från ett annat land gör helt rätt i att reagera! Det måste vara oerhört generande att komma från Sverige till Eurovision Song Contest i Moskva nu. Tror ni att vi är välkomna??

Tja, ryssarna fattar nog att den som satt ihop det pinsamt dåliga och löjeväckande inslaget ”Tingeling” har huvudet under armen.
Den eller dom som totat ihop det hela jobbar i den lägre divisionen vad gäller humor och tror antagligen att det uppfattas som jättekul att chikanera det ryska folket och dess land. Lite kiss och bajs över det hela. Och ”hurra vad vi svenskar är bra och vågade jämfört med er retarderade ryssar”.
Man mår illa… 🙁

Men Svt ber inte om ursäkt, läser man i tidningen. Nej, vem hade trott det!?

Jag hoppas innerligt att Ryssland har en riktig tjotablängare på gång åt det svenska Melodifestivalgänget när de dyker upp i Moskva! För skrattar bäst som skrattar sist.

Tänk vad Melodifestivalen är rolig och seriös… 🙁

Se inslaget längst ner på Svenskans hemsida genom att klicka HÄR!

Datumet 17 mars är för alltid inristat i våra hjärnor och våra hjärtan. Det gäller för mig och det gäller för väldigt många andra människor.

Gårdagens Minnesgudstjänst för Max och Saga var så fin.

Lokaltidningen berättar förstås om den idag.

Följande bilder finns i Arboga Tidning:

Emma när hon håller sitt mycket gripande tal till sina älskade små barn. Intill henne står prästen Eva Winlöv.

Anders Pommer deltog i minnesstunden. Han var polisens utredare i samband med morden i Arboga. För honom var det självklart att delta, sa han. Han har kommit familjen väldigt nära.

Han deltog också i fackeltåget som ni ser en bild från nedan.

(Alla foton från tidningen är tagna av Conny Sillén)

Själv hade jag svårt att somna igår kväll där jag låg i min säng. Så många tankar trängdes i min hjärna. Jag tänkte på något som Emma sagt i tidningen igår. Att hon så gärna ville få krama barnen en enda gång till.
De orden kan få mig att börja gråta när som helst.
Jag förstår precis känslan hon har. Det oåterkalleliga. Omöjligheten att någonsin mer få känna sina barns små varma kroppar mot sig. Aldrig få säga hur oerhört mycket de är älskade. Man vill de så innerligt. Bara en enda gång till!
Smärtan är så svår.
Jag hade en väninna en gång som berättade samma sak när hennes mamma hastigt avlidit. Hon sa: ”Jag kan inte ens få drömma om henne. Får inte ens se henne levande i en dröm.”

Sorgen förlamar och blockerar. Minnen man så gärna vill plocka fram glider undan och gömmer sig. Men den dag kommer då låsningarna släpper. Den natt ska komma då Emma åter får se sina älskade barn i drömmen. Det blir en kort stund av otrolig lycka. Jag vet för jag har varit med om liknande. Min älskade farmor dog för 15 år sedan. Här om natten kom hon till mig i en dröm och det var så underbart att få se henne och få krama om henne. Även om det bara var en dröm.

Och vem vet vad som väntar efter döden?
Jag tror att vi möter våra kära igen. Jag vill tro så. Det är skönt med sådana tankar.

***

Morgonen skimrade kall med rodnande gryning.

Från vardagsrummet såg jag detta.

Inte en bild på hus…

utan LJUSET!

Ser ni hur morgonsolen lyser upp en del av väggen!

Genom dotterns fönster såg jag detta. Inte bara hus och en bil – utan SOLSKENET! Ser ni ljuset som lyser på gatan och solen som är på väg upp!

Och från kyrkan lyser ett stråk av ljus fram över vår gård!

Ljuset kommer!

Kommer åter!

Det finns hopp!

Och i min hand två små snödroppar. Två små blommor på veka stänglar. Trots mörker och iskall vinter kommer de tillbaka, precis som ljuset. Föds igen på nytt.

Så vill jag tro att det är för oss alla. Ljuset och livet återvänder. Det finns ett hopp.

En väldigt fin minnesgudstjänst på årsdagen för morden på Max och Saga hölls ikväll i kyrkan i Arboga. Sång och musik. Tröstens ord från prästerna. Representanter dels från HPN-föreningen och dels från Rädda Barnen berättade tacksamt om till vilka ändamål pengarna från Max och Sagas Minnesfond går.

Kyrkan var fullsatt och det var en mycket dämpad samling människor. Näsdukarna åkte fram med jämna mellanrum och det tillfälle då tårarna strömmade mest var när Emma höll ett litet tal till sina barn.

Känslosamt var det också att se en stolt pappa Nicklas bära in sin 2 veckor gamla lilla dotter i famnen. Den lilla flickan ska heta Miirali Saga.
Livet går vidare.

Som prästen Bo Senter sa: ”Jag tror inte alls att det är någon mening med allt som sker! Däremot kan det växa något gott ur det som händer.”

Efter minnesstunden i kyrkan slingrade sig ett fackeltåg av människor mot kyrkogården.

Det var många människor som deltog i tåget. Framme vid graven tändes ljus och lades ner blommor.

En mycket stämningsfull men sorgsen kväll i Arboga. Ett Arboga som aldrig mer blir sig riktigt likt.

Ett år med Max och Saga – ett år utan Max och Saga

Idag den 17 mars är det ett år sedan Max och Saga brutalt mördades i sitt eget hem i Arboga. Ute regnar det – precis som om himlen gråter. Gråter över de små barnen som knappt hann börja leva någon gång...

Lokaltidningen har självklart årsdagen som förstasidesnyhet.

För lilla Arboga var detta en fullständigt ofattbar händelse. Så avskyvärd, så hemsk att den föreföll som en ond dröm, svår att ta till sig.

Ändå var det verklighet och en absolut verklighet för Max och Sagas föräldrar, mor- och farföräldrar, bonusföräldrar och övriga släktingar.

Detta år har varit ett år utan Max och Saga men också ett år med barnen!

Deras närmaste anhöriga har känt en obeskrivlig saknad – hur stor är det svårt för oss andra att föreställa. Vi andra – vi som bor i Arboga, grannar, bekanta, människor runt omkring, ja människor i hela Sverige – för oss har det varit ett år MED Max och Saga.

Aldrig har väl två små barn uppmärksammats på ett sådant sätt som just Max och Saga. En uppmärksamhet alla helt klart skulle vilja vara utan – men ändå.
Vi har alla fått tagit del av dessa älskade små barn. Fått följa deras föräldrars vånda genom polisförhör och rättegångar. Fått berättats för oss historier och minnesbilder om två mycket efterlängtade små barn – deras hyss och  upptåg, vilken lycka de var för sina föräldrar.

Vi kommer därmed alltid att minnas Max och Saga. De kommer alltid att vara två små älskade barn som ler mot oss genom fotografier och vars vackra gravplats vi kan besöka när vi vill.
Stanna upp en stund vid den hjärtformade gravstenen. Fundera ett ögonblick över livet. Ett liv som kan bli oväntat kort. Ta tillvara stunden. Låta Max och Sagas liv bli en tankeställare, en uppmaning till eftertanke och kärlek.

Vi ses kanske ikväll på Minnesstunden i Heliga Trefaldighets kyrka.

Här följer mina egna minnesbilder över året som gått.

Först vill jag berätta att jag hajade till när jag vände blad i lokaltidningen. Hela nästa sida bestod av en bild på Max och Saga. Det blev nästan lite chockartat. De var så levande där de gick, hand i hand på Rådhusgatan. Det kunde ha varit idag…

Den 4 april 2008 tog jag denna bild: Det var vid ett av dom tillfällen då jag ”tittade till Emma”. Fotot visar Max och Sagas hem i Arboga.
Hjärta av blommor efter begravningen.

Ytterligare ett hjärta efter Minnesgudstjänsten i maj 2008.

Gravplatsen på kyrkogården innan stenen kommit.

Här är den mycket vackra gravstenen på plats.

Två små levande barn – blev till en frusen bild på ett fotografi…

Inga ord räcker till. Det som hände för ett år sedan är obeskrivligt. Tragedin fasansfull. Mina tankar går allra mest till Emma och Nicklas.

Håll minnet av två små barn levande. Låt deras korta liv bli en uppmaning till eftertanke. Välj kärleken.

Skänk gärna pengar till Max och Sagas Minnesfond – plusgiro 123895-5. Märk gåvan ”Max och Saga”.
Pengarna går oavkortat till Rädda Barnen och Svenska HPN-föreningen (hemparenteral nutrition) som hjälper familjer som ger sina barn näringsdropp i hemmet. Fonden hanteras av Svenska kyrkan i Arboga och granskas av revisorer. Inga avgifter tas ut.

ALLTID BLÅSLAMPA PÅ DE SOM HÅLLER DJUR!!!

Oavsett om det är enskilda djurägare, hundkenlar, travstall eller slaktfabriker – typ SCAN – ALLTID BLÅSLAMPA PÅ DOM!!!

För att ALLTID ha koll på att djur inte lider – GÅ MED I EN DJURRÄTTSORGANISATION!!

Djurens Rätt – hemsida HÄR!

Djurskyddet Sverige – hemsida HÄR!

PETA – hemsida HÄR!

Har läsarna fler förslag på seriösa djurskyddsföreningar – meddela mig!

Första bloggen idag går till de grisar som skållades levande inför slakt! FULLSTÄNDIGT AVSKYVÄRT!! Jag tror vi alla kan räkna med att djur på slakterier behandlas utan kärlek (vilken djurvän vill jobba på ett slakteri?) och därför bör slakterier ALLTID GRANSKAS STENHÅRT!

Kolla vad det är för mat du äter så inte köttet skriker av smärta på din tallrik – eller bli vegetarian!

Nu är jag MYCKET upprörd!  Skriv till SCAN och protestera! Hemsidan HÄR!