Datumet 17 mars är för alltid inristat i våra hjärnor och våra hjärtan. Det gäller för mig och det gäller för väldigt många andra människor.
Gårdagens Minnesgudstjänst för Max och Saga var så fin.
Lokaltidningen berättar förstås om den idag.
Följande bilder finns i Arboga Tidning:
Emma när hon håller sitt mycket gripande tal till sina älskade små barn. Intill henne står prästen Eva Winlöv.
Anders Pommer deltog i minnesstunden. Han var polisens utredare i samband med morden i Arboga. För honom var det självklart att delta, sa han. Han har kommit familjen väldigt nära.
Han deltog också i fackeltåget som ni ser en bild från nedan.
(Alla foton från tidningen är tagna av Conny Sillén)
Själv hade jag svårt att somna igår kväll där jag låg i min säng. Så många tankar trängdes i min hjärna. Jag tänkte på något som Emma sagt i tidningen igår. Att hon så gärna ville få krama barnen en enda gång till.
De orden kan få mig att börja gråta när som helst.
Jag förstår precis känslan hon har. Det oåterkalleliga. Omöjligheten att någonsin mer få känna sina barns små varma kroppar mot sig. Aldrig få säga hur oerhört mycket de är älskade. Man vill de så innerligt. Bara en enda gång till!
Smärtan är så svår.
Jag hade en väninna en gång som berättade samma sak när hennes mamma hastigt avlidit. Hon sa: ”Jag kan inte ens få drömma om henne. Får inte ens se henne levande i en dröm.”
Sorgen förlamar och blockerar. Minnen man så gärna vill plocka fram glider undan och gömmer sig. Men den dag kommer då låsningarna släpper. Den natt ska komma då Emma åter får se sina älskade barn i drömmen. Det blir en kort stund av otrolig lycka. Jag vet för jag har varit med om liknande. Min älskade farmor dog för 15 år sedan. Här om natten kom hon till mig i en dröm och det var så underbart att få se henne och få krama om henne. Även om det bara var en dröm.
Och vem vet vad som väntar efter döden?
Jag tror att vi möter våra kära igen. Jag vill tro så. Det är skönt med sådana tankar.
***
Morgonen skimrade kall med rodnande gryning.
Från vardagsrummet såg jag detta.
Inte en bild på hus…
utan LJUSET!
Ser ni hur morgonsolen lyser upp en del av väggen!
Genom dotterns fönster såg jag detta. Inte bara hus och en bil – utan SOLSKENET! Ser ni ljuset som lyser på gatan och solen som är på väg upp!
Och från kyrkan lyser ett stråk av ljus fram över vår gård!
Ljuset kommer!
Kommer åter!
Det finns hopp!
Och i min hand två små snödroppar. Två små blommor på veka stänglar. Trots mörker och iskall vinter kommer de tillbaka, precis som ljuset. Föds igen på nytt.
Så vill jag tro att det är för oss alla. Ljuset och livet återvänder. Det finns ett hopp.
Senaste kommentarer