Feel in the Blogg

Inte nog med att regnmolnen förmörkar himlen utanför hemmet och regnet står som spön i backen – de ”personliga molnen” fortsätter att hopa sig…

Den relativt nyinköpta pärlan (?) till bil ville inte längre starta. Maken som är en fixare av stora mått satte igång under huven. Verktyg langades fram och det mixtrades och skruvades. ”Kamremmen” – blev slutkommentaren, från maken. ”Den kan jag inte fixa själv”.
Det blev till att ringa bilverkstan. Ett ställe man inte gärna ringer till – speciellt inte efter en semestermånad med redan alltför många utgifter och MYCKET skral kassa kvar…
Vi fick en tid 2 veckor senare. Många har tydligen problem med sina bilar – och bilmeckar ska ju också ha semester -så nu var väntetiden lång.

Imorse var det så dags att bogsera ”pärlan” (??) till verkstaden. Maken kör bilen som drar och jag sitter bakom ratten i den som bogseras.

Då inträffar det osannolika! Jag krockar på väg till verkstaden! Med en bil som inte ens har startat! Med en bil som inte går att köra utan som bogseras. OCH jag krockar med maken! Kör in i vår andra bil – som är nyare och dyrare än ”pärlan”(???).

Jag grät. Maken tröstade och tyckte nästan att det var lite kul. En sådan där tokig historia man kan berätta på jobbet…

Slutklämmen på eländet kom när bilmekanikern ringde och gav oss dödsstöten. ”Pärlan” som inte alls är någon pärla(!) – hade skadat topplock. Fråga mig inte vad det innebär för det vet jag inte – rent tekniskt alltså. Men det jag VET är att topplocket byter man inte på en skrothög köpt för några tusen… Topplocket kostar åtskilliga tusenlappar att åtgärda och det gör man inte på skrothögar. Topplocksoperationen skulle kosta mer än själva inköpet av den s k pärlan 🙁

Så nog kan man gråta åt allt elände. Ändå är ju en skruttig bil ingenting mot ett skruttigt psyke. Och vi har ju i alla fall en bil kvar – än så länge… Och jag själv har inte gått under jorden helt – än så länge.

Att gråta över en skrotbil är dumt! Jag borde glädjas åt att ingen blev skadad vid den lilla kollisionen och att jag faktiskt har orkat skriva ner allt detta på min blogg.

Än finns det hopp.

eller har den någonsin varit uppe de senaste åren…
Så trist och ledsen känner jag mig just nu.

Detta med Socialstyrelsen och Försäkringskassan har knäckt mig igen. Det är inte första gången Försäkringskassan krossar mig – och förmodligen inte sista heller, om jag överlever.

Internet har legat nere p g a värmeslag på vår server. Nu är den ingång igen – men all min skrivlust är som bortblåst. Orken och glädjen finns inte.

Lite lycklig blev jag i alla fall när jag läste om ”Kartongkatterna” i Aftonbladet och att Kattvännerna i Köping fått så mycket hjälp i form av pengar och mat m m från den snälla allmänheten.
För det vet jag – en varm och go kisse gör mycket gott för en trasig själ.

Susanne